• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Walk

2 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

walk

The Walk
Betyg: 3
Biopremiär 9 oktober

Inget för den som är höjdrädd.

The Walk är en film med ett, och bara ett, syfte: att bjuda på en så nervkittlande upplevelse som möjligt. Och med det lyckas den ju briljant. Men för övrigt ska en kanske inte förvänta sig något särskilt budskap. Handlingen är hur simpel som helst. Faktum är att jag knappt ens kan placera filmen inom någon genre, men jag har sällan svettats så mycket i en biosalong.

Det bygger på den verkliga händelsen när fransosen Philippe Petit 1974 gick på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Filmen är baserad på hans självbiografi, To Reach the Clouds: My High Wire Walk Between the Twin Towers, och i rollen som Petit ser vi en våghalsig men målmedveten Joseph Gordon Levitt som gör sitt bästa för att prata med fransk accent.

I all hast får vi ta del av hans uppväxt i pittoreska franska landsbygdsmiljöer och hur intresset för akrobatik uppstod. Hur han efter att ha slängts hemifrån flyr till Paris för att försörja sig som gatuartist och lär känna sin första medbrottsling, gatumusikern och konstskoleeleven Annie, som han även förälskar sig i. Snart han samlat på sig ett rätt sympatiskt gäng medbrottslingar.

Desto mer tid ägnas åt planeringen bakom kuppen. Mest spännande blir det när de tagit sig till Manhattan, som i filmen i likhet med allt annat amerikanskt visas upp från sin mysigaste sida. Det är mycket som kan gå fel, och själva utförandet är minst lika nervkittlande som den svindlande lingången. Två timmar går snabbt och några utdragna scener till trots är det en klart sevärd tripp. När jag lämnar biosalongen har jag fortfarande hjärtat i halsgropen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Joseph Gordon-Levitt, The Walk, World Trade Center

Filmrecension: The Martian – välgjord med fina miljöer men för lite drama

1 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

themartian

The Martian
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober
Regi: Ridley Scott

Boken Ensam på Mars av Andy Weir blev en storsäljare världen över. På sätt och vis är jag lite förvånad, för boken är inte särskilt bra. Eller rättare sagt: jag tycker inte den är särskilt bra fast å andra sidan är inte alla bästsäljare stor litteratur. Boken handlar om astronauten Mark Watney som blir kvarlämnad på planeten Mars när övriga besättningen tror att han omkommit under en storm. Han tvingas överleva på det som finns där, han måsta vara extremt sparsam med såväl vatten som syre och mat. Boken är ganska långsam första halvan som består av dagboksanteckningar av Mark där han redogör hur han löser olika tekniska problem.

Han skrev boken i bloggform i början och fick väldigt många kommentarer av kunniga tekniker och rymdforskare – boken är därför säkert högst intressant för den som är teknikintresserad. Boken har ingen vanlig dramaturgi, där är knappt några konflikter. Konflikter är ju vad som bär berättelser och för handlingar framåt.

I boken, liksom i filmen, är den konflikt som bär historien människans kamp mot naturen och människans kamp att behärska rymden. Det finns några smärre småkonflikter mellan politiker och olika tekniker på jorden när människorna på jorden upptäckt att Mark är vid liv och räddningsexpeditionen förbereds. Men alla människor är ändå väldigt välmenande och samarbetar, ja till och med över nationsgränser. Kina har en stor biomarknad och som filmen utvecklats med kinesiska tekniker öppnar den säkert portarna till en storpublik i Kina. Miljontals mil bort från Mars jobbar NASAs forskare dygnet runt med att hitta ett sätt att få hem honom och besättningen planerar samtidigt en livsfarlig räddningsaktion. Världens befolkning är alla engagerade i Watneys öde och tillsammans är vi starka, är filmens vackra budskap. Men det haltar. För film behöver mer dramaturgi än kamp mot en opersonlig natur och rymd för att engagera. Filmen är två timmar och tjugo minuter och det blir lite segt utan drama.

themartian_,mattdamonMatt Damon spelar Mark som blir kvarlämnad på Mars. Det är ett lyckat drag att besätta rollen med Matt, en av världens absolut duktigaste skådespelare. Han är helt rätt i rollen och bär en stor del av filmen.

I rollistan är flera duktiga skådespelare som Sean Bean, Jeff Daniels, Donald Glover, Kristen Wiig och Kate Mara. Skådespelarna är en av filmens styrkor.

Pressvisningen jag såg var i 3D och filmen använde 3D helt rätt, utan överdrivna effekter för syns skull. Rymdfilmer passar extra bra att visas i 3D. Bilderna är oerhört snygga, fotona och miljöbilderna är en av filmens behållningar. Filmskaparna har skickligt byggt upp miljöer på Mars och i rymden.

När jag gick från pressvisningen hörde jag några andra som varit på den diskutera filmen. De menade att den hade en del saker som inte stämde. Som att ena stunden konstaterades det att det inte gick att kommunicera mellan Mars och Jorden och sedan gick det plötsligt. Jag håller inte riktigt med om det, jag tyckte att det visades en förklaring till detta. Men det gick dock rätt snabbt med den förklaringen – och redan det att en del tittare uppfattade det som att en del saker inte hängde ihop, det är ett minus som drar ned betyget från 4 till 3.

Det är lite lustigt att Nasa nu i dagarna upptäckt att det finns vatten på Mars och därför chans att där finns någon form av liv. I boken och i filmen finns det inte vatten på mars och inte någon tanke på att där skulle kunna finnas någon form av liv. Är filmen därför helt fel ute, har vetenskapen redan hunnit ikapp den eller är den perfekt placerad i tid, att nu Mars är högaktuellt och vi därför kommer att engagera oss i filmen?

För min del är jag inte någon tekniknörd och jag tycker en film behöver mer av drama för att engagera mig. Däremot är det välgjord med fina miljöer och duktiga skådespelare, dock lite för lång.

martian

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: astronaut, Filmrecension, mars, Matt Damon, rymden, Scen, The Martian

Filmrecension: Marshland – en spansk True Detective

21 september, 2015 by Rosemari Södergren

Marshland

Marshland
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2015

I en liten bortglömd stad i Spanien 1980, fem år efter att diktatorn Franco dött, ska två av Spaniens främsta poliser utreda några brutala mord på unga kvinnor.

Landet och staden är sargat efter de många åren av inbördeskrig och av Francos hårda regim, människor ska hitta sitt sätt att leva i en demokrati. Människorna är fyllda av misstänksamhet mot varandra och mot samhället.

De två polismännen är mycket olika varandra – och nu måste de hitta ett fungerande sätt att arbeta tillsammans för att kunna hitta mördaren som utnyttjat det kvinnohat som så länge rått i Francos samhälle.

Denna spanska film har av många kallats en spansk True Detective – och visst har den många likheter med den hyllade mörka tv-serien. Raúl Arévalo som spelar Pedro, den ena polisen, påminner till utseendet om Colin Farrell, från andra säsongen av True Detective. Filmen Marshland har också samma mystiska, mörka landskap och känsla av något ödesmättat som den amerikanska tv-serien.

Spansk film har inte gjort så mycket väsen av sig på senare år, det var några år sedan Pedro Almodóvar gjorde något filmiskt mästerverk. Alberto Rodriguez som regisserat Marshland hoppas jag på framöver. Marshland har gjort stor succé hemma i Spanien och har haft två miljoner biobesökare där och tog hem tio Goya Awards (spanskt filmpris) bland annat för bästa film och bästa regissör och har tagit hem mer än trettiofem filmpriser runt om i världen.

Den är välgjord, snyggt filmad, mystisk, spännande, stark och med duktiga skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Marshland, Scen

Filmrecension: Kim – filmen som lämnar oss kvar i känslan

19 september, 2015 by Redaktionen

kim_film

Kim
Betyg 3

När Jane Austen skrev Förnuft och känsla som belyser kvinnans roll i samhället, landade hon i att det behövs balans mellan de två företeelserna för att människan ska kunna uppnå lycka. Precis som deras samexistens understryks i filosofi och psykologi. KIM är filmen som struntar helt i förnuftet och lämnar oss helt i känslan.

kim_film2Filmen centreras kring Kim (Josefin von Zeipel) som på tre veckor konstruerar ett gigantiskt, imponerande konstverk av tejp. Hennes förhållande med tråkmånsen Andreas (Daniel Larsson) balanserar på en skör tråd redan från början av filmen. Kim är en udda nästan isolerad karaktär. Hon har svårt att både förstå och verbalisera sina känslor. Hennes personlighet är för stor och svårhanterlig. Jag har träffat karaktären Kim IRL många gånger och det här är första gången som hon intar en svensk film – utan pardon och forcerad dialog. Jag skulle gå så långt som att säga att vi alla har en Kim inom oss. Med en smal budget har regissören Tobias Rydin skapat ett mörkt, snyggt, imploderande universum där Kim slåss mot sina demoner. Mellan prestationsångesten och patriarkatet finns det bara ett sätt att bli fri, att flyga.

Kim inleder en switch-relation med en engelsk-talande kille hon träffat på en fest. Deras relation är ett utforskande av dominans och underkastelse, också en frigörelse. Filmen inleds dessvärre med en serie korta summerande klipp och det utlovas mer bdsm än vad som faktiskt levereras i filmen. Skådespeleriet är lysande, speciellt kul är det att se Daniel Larsson igen, som verkligen kan konsten att spela tråkig och psykotisk på samma gång.

Den här filmen är i sig befriande, den undviker de flesta klyschorna utan att försöka speciellt mycket. Men den lämnar oss med många obesvarade frågor. Vad har Kim för relation till den äldre funktionsnedsatta kvinnan vars vänskap hon så omsorgsfullt när? Hur länge har hon och Andreas har varit ihop? Försörjer hon sig bara på konsten? Vart leder hennes switch-relation och vem är den här killen egentligen? Med ännu mer schvung och mindre logiska luckor kunde den här filmen fått en fyra, men den hamnar på en stark trea.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Min lilla syster – Hudlöst om systerskap

18 september, 2015 by Redaktionen

Min lilla syster’

Min lilla syster
Betyg: 5
Regi: Sanna Lenken
Svensk biopremiär: 18 september

Jag utger mig aldrig för att vara någon filmvetare. Några tunga teorier har jag inte att luta mig mot. Men jag behöver film i mitt liv. Jag behöver den för att den, när den är som bäst, ger mig en känsla av hudlöshet. I verkliga livet kan det tyckas mig så hopplöst att jag aldrig kommer att få känna exakt vad de som är mig närmast känner. Vi kan dela lägenhet, kläder, uttryck, badvatten, ja, allt, med varandra. Men våra känslor de bor bara i oss. Även om vi trycker pannorna tätt ihop och önskar att det som finns i den ene ska hoppa över till den andre, likt hårlöss på förskolebarn, är vi fast med oss själva i slutändan.

Någon gång ibland dyker dock en film upp som skalar av mig huden och kliver in. Då känns det som att någon har gjort sitt yttersta för att lägga sina känslor i mig. Att fylla mig med sig. Sådan är Min lilla syster. Den bjuder in sig själv och berättar precis hur det är. Jag behöver inte ens anstränga mig för att förstå. Inte ens tugga och svälja. Jag får känslorna intravenöst.

Min lilla syster_2Filmen handlar om Stella och hennes storasyster Katja, en mycket lovande konståkerska. Stella följer sin storasysters framgångar med lika delar fascination och avund. Katjas liv kretsar helt och hållet kring hennes träning. Stella pinnar efter bäst hon kan, och det är hon som märker att någonting som inte är bra håller på att hända. Medan deras föräldrar tjafsar om vem som arbetat för mycket och vem som sagt något dumt, ser Stella att Katja inte kan äta, och att hon tränar mer än kroppen orkar. Katja är sjuk, och Stella vill hjälpa, men hur?

Amy Deasismont och Rebecka Josephson samspelar på ett makalöst trovärdigt sätt i rollerna som de två systrarna. Det är svårt att tro att de inte vuxit upp tillsammans på riktigt när man ser deras röda hårlockar falla in i varandra där de ligger bredvid varandra och skrattar med hela kroppen. Sanna Lenken som skrivit manus till och regisserat Min lilla syster har sagt att sökandet efter rätt huvudrollsinnehavare pågick i drygt ett år, och att filminspelningen nästan fick läggas ner eftersom de hade så svårt att hitta rätt Stella. Tur att de var kräsna, tänker jag så här med facit i hand. Rebecka Josephson är verkligen en liten stjärna.

Vid sidan av den starka historien om systerskap, som plågar på ett vackert sätt, löper också en historia som jag tror att allt för många kan relatera till. Jag tänker på mina egna lektioner i truppgymnastik, och hur hårt tränarna fick oss att pusha våra förpubertala kroppar. Vi förväntades träna fyra kvällar i veckan. Tilläggas bör att min huvudsakliga uppgift under de få tävlingar vi deltog i, var att sitta hopkrupen vid mattkanten och le stort, redo att rycka in om någon av de som tävlade skulle ramla och slå sig. Jag kan bara föreställa mig hur det måste vara för de som faktiskt kan bli något.

Min lilla syster är en film som glider in och tar plats på ett självklart sätt. Den går liksom inte att värja sig mot. Att få den ur sig är desto svårare. Den följer med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Min lilla syster, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in