Min lilla syster
Betyg: 5
Regi: Sanna Lenken
Svensk biopremiär: 18 september
Jag utger mig aldrig för att vara någon filmvetare. Några tunga teorier har jag inte att luta mig mot. Men jag behöver film i mitt liv. Jag behöver den för att den, när den är som bäst, ger mig en känsla av hudlöshet. I verkliga livet kan det tyckas mig så hopplöst att jag aldrig kommer att få känna exakt vad de som är mig närmast känner. Vi kan dela lägenhet, kläder, uttryck, badvatten, ja, allt, med varandra. Men våra känslor de bor bara i oss. Även om vi trycker pannorna tätt ihop och önskar att det som finns i den ene ska hoppa över till den andre, likt hårlöss på förskolebarn, är vi fast med oss själva i slutändan.
Någon gång ibland dyker dock en film upp som skalar av mig huden och kliver in. Då känns det som att någon har gjort sitt yttersta för att lägga sina känslor i mig. Att fylla mig med sig. Sådan är Min lilla syster. Den bjuder in sig själv och berättar precis hur det är. Jag behöver inte ens anstränga mig för att förstå. Inte ens tugga och svälja. Jag får känslorna intravenöst.
Filmen handlar om Stella och hennes storasyster Katja, en mycket lovande konståkerska. Stella följer sin storasysters framgångar med lika delar fascination och avund. Katjas liv kretsar helt och hållet kring hennes träning. Stella pinnar efter bäst hon kan, och det är hon som märker att någonting som inte är bra håller på att hända. Medan deras föräldrar tjafsar om vem som arbetat för mycket och vem som sagt något dumt, ser Stella att Katja inte kan äta, och att hon tränar mer än kroppen orkar. Katja är sjuk, och Stella vill hjälpa, men hur?
Amy Deasismont och Rebecka Josephson samspelar på ett makalöst trovärdigt sätt i rollerna som de två systrarna. Det är svårt att tro att de inte vuxit upp tillsammans på riktigt när man ser deras röda hårlockar falla in i varandra där de ligger bredvid varandra och skrattar med hela kroppen. Sanna Lenken som skrivit manus till och regisserat Min lilla syster har sagt att sökandet efter rätt huvudrollsinnehavare pågick i drygt ett år, och att filminspelningen nästan fick läggas ner eftersom de hade så svårt att hitta rätt Stella. Tur att de var kräsna, tänker jag så här med facit i hand. Rebecka Josephson är verkligen en liten stjärna.
Vid sidan av den starka historien om systerskap, som plågar på ett vackert sätt, löper också en historia som jag tror att allt för många kan relatera till. Jag tänker på mina egna lektioner i truppgymnastik, och hur hårt tränarna fick oss att pusha våra förpubertala kroppar. Vi förväntades träna fyra kvällar i veckan. Tilläggas bör att min huvudsakliga uppgift under de få tävlingar vi deltog i, var att sitta hopkrupen vid mattkanten och le stort, redo att rycka in om någon av de som tävlade skulle ramla och slå sig. Jag kan bara föreställa mig hur det måste vara för de som faktiskt kan bli något.
Min lilla syster är en film som glider in och tar plats på ett självklart sätt. Den går liksom inte att värja sig mot. Att få den ur sig är desto svårare. Den följer med.