Kim
Betyg 3
När Jane Austen skrev Förnuft och känsla som belyser kvinnans roll i samhället, landade hon i att det behövs balans mellan de två företeelserna för att människan ska kunna uppnå lycka. Precis som deras samexistens understryks i filosofi och psykologi. KIM är filmen som struntar helt i förnuftet och lämnar oss helt i känslan.
Filmen centreras kring Kim (Josefin von Zeipel) som på tre veckor konstruerar ett gigantiskt, imponerande konstverk av tejp. Hennes förhållande med tråkmånsen Andreas (Daniel Larsson) balanserar på en skör tråd redan från början av filmen. Kim är en udda nästan isolerad karaktär. Hon har svårt att både förstå och verbalisera sina känslor. Hennes personlighet är för stor och svårhanterlig. Jag har träffat karaktären Kim IRL många gånger och det här är första gången som hon intar en svensk film – utan pardon och forcerad dialog. Jag skulle gå så långt som att säga att vi alla har en Kim inom oss. Med en smal budget har regissören Tobias Rydin skapat ett mörkt, snyggt, imploderande universum där Kim slåss mot sina demoner. Mellan prestationsångesten och patriarkatet finns det bara ett sätt att bli fri, att flyga.
Kim inleder en switch-relation med en engelsk-talande kille hon träffat på en fest. Deras relation är ett utforskande av dominans och underkastelse, också en frigörelse. Filmen inleds dessvärre med en serie korta summerande klipp och det utlovas mer bdsm än vad som faktiskt levereras i filmen. Skådespeleriet är lysande, speciellt kul är det att se Daniel Larsson igen, som verkligen kan konsten att spela tråkig och psykotisk på samma gång.
Den här filmen är i sig befriande, den undviker de flesta klyschorna utan att försöka speciellt mycket. Men den lämnar oss med många obesvarade frågor. Vad har Kim för relation till den äldre funktionsnedsatta kvinnan vars vänskap hon så omsorgsfullt när? Hur länge har hon och Andreas har varit ihop? Försörjer hon sig bara på konsten? Vart leder hennes switch-relation och vem är den här killen egentligen? Med ännu mer schvung och mindre logiska luckor kunde den här filmen fått en fyra, men den hamnar på en stark trea.