• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: 45 år – Den stora behållningen är Charlotte Rampling

26 november, 2015 by Redaktionen

45ar

45 år
Betyg: 2
Sverigepremiär 4 december 2015

Det är bara en vecka kvar till Kate och Geoff Mercers 45:e bröllopsdag och planering till festen är i full gång. Men så kommer ett brev. På tyska. Man har funnit kroppen till hans första kärlek, nedfrusen och välbevarad djupt i de schweiziska alpernas glaciärer. Där har hon legat i nästan femtio år och nu smälter glaciären! (Miljöhot i tiden). Det börjar bli bråttom att återse den stora kärleken en sista gång. Kommer det att bli av?

Det är en lågmäld berättelse som spelas upp. Charlotte Rampling, en av vår tids främsta karaktärskådespelare, är i varje scen fullständigt närvarande. Men det långvariga förhållandet med Geoff (Tom Courtenay) har blivit lika ödsligt som landskapet kring dem. De når inte fram till varandras innersta känslor och kanske lever de i en barnlös livslögn?

Tiden tycks ha avstannat vid förlusten av Geoffs stora kärlek. När Kate berättar för sin man att hon tänkte köpa ett armbandsur till honom, men inte kunde komma på vad som skulle stå i en inskription, svarar han: -Jag bryr mig inte så mycket om tiden.

Men det gör vi i publiken, för dessa nittiofem minuter känns bitvis väl långa.

Den stora behållningen i denna vardagsskildring är Charlotte Ramplings sorgsna och desillusionerade ögon. Hur hon försöker visa den ömhet som för länge sedan tynat bort. Hennes man lever inuti sig själv och varje beröring blir tafatt och hjälplös.
-Jag känner doften av hennes parfym i hela huset! Fräser Kate, efter att hon funnit bilder och brev av Geoffs första kärlek på vinden.
-Jag är så trött! Upprepar han ständigt och hustrun svarar: -Jag är också trött!

Lite märkligt kan det tyckas, att det efter fyrtiofem års äktenskap fortfarande finns icke avslöjade hemligheter. Allt ligger ju helt öppet på vinden …

Det kan ha sina sidor att recensera film, ofta börjar en pressvisning tidigt på morgonen och efter några timmars drama i mörkret kan det vara svårt att få aptit för lunch. Detta är inte någon sådan film. Välspelat som oftast i brittisk film, men riktigt fullbordat blir det inte.

Regi: Andrew Haigh

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Spielbergs Spionernas bro – perfekt helt igenom

24 november, 2015 by Rosemari Södergren

spionernasbro

Spionernas bro
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 november 2015

Steven Spielberg är en av världens skickligaste regissörer. Det kan ingen neka till. När han nu skapat en film baserat på ett manus av bröderna Coen och har en Tom Hanks i allra bästa form i huvudrollen är resultatet ”Spionernas bro” en av de bästa filmerna på länge. Den är möjligen lite för perfekt in i minsta detalj.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1950-talet och 1960-talet mitt under kalla kriget då USA och Sovjetunionen spionerar på varandra och rustar upp med kärnvapen. Världen är kall och i Berlin bygger östvärlden upp en mur mellan öst och väst.

Jim Donovan, som spelas av Tom Hanks, är en advokat som arbetar med försäkringsfrågor. En äldre man, Rudolf Abel, med brittiskt pass och ett ryskt namn fångas av CIA och anklagas för att vara spion. Den äldre mannen är en duktig konstnär, han tillbringar dagarna med att måla tavlor. Det är allt vi vet om honom. Han blir erbjuden av CIA att samarbeta med dem, att bli deras spion och avslöja allt han vet om det sovjetiska spioneriet. Rudolf Abel vägrar att samarbeta med CIA och åtalas därför som spion. Mark Rylance gör rollen som Rudolf Abel helt perfekt. Han är som gjuten i rollen.

Jim Donovan får mer eller mindre order att vara den spionåtalades advokat. Rudolf Abel är dömd på förhand, till och med domaren är övertygad om att han är spion. Den här delen av filmen är stark och snygg. Den är skrämmande och jag ser många likheter med dagens säkerhetspolis i Sverige där det också verkar som att människor kan bli anklagade på lösa boliner.

Vi har mycket att lära av den tiden, vi står inför ett liknande scenario i världen idag, med något som liknar ett krigstillstånd mellan två ideologier: det västerländska öppna demokratiska och kapitalistiska står i ena ringhörnan, nu som då. Då var motståndaren Sovjetunionen och dess lydstater och den kommunistiska ideologin, idag är det jidahister/terrorister som tagit den rollen. Jag har svårt att inte se att Spionernas bro varnar för att låta oss dras iväg med våldsamma lösningar. Advokaten Jim Donovan varnar domaren för att döma den misstänkte ryske spionen till döden, han kan bli en försäkring i framtiden om en amerikansk spion tas till fånga i Sovjet.

Filmen är bra filmad, både när det gäller att återskapa den tiden med många detaljer som är helt rätt och också i färgsättningen som går i brunaktiga toner som ger en stark närvarokänsla från den tiden. Skådespelarna är väl valda in i minsta biroll. En av de större birollerna görs förresten av Sebastian Koch som syns i den fjärde säsongen av Homeland som visas i SVT nu. En annan intressant skådespelare ses i en mindre biroll som en amerikansk pilot, Jesse Plemons som också är med i tv-serien Fargo 2 och har en större roll i The Program som snart kommer på svenska biografer.

Ett visst minus är väl att världen betraktas utifrån ett amerikanskt perspektiv, den skildras utifrån Jim Donovans ögon. Han ser hur människor försöker fly över muren, från det fattiga utbombade Östberlin till det betydligt bekvämare Västberlin. Han ser hur östtyska soldater helt kallt skjuter ned människor som flyr. Vi får till och med ett slags förklaring till fattigdomen i Östberlin: det är ryssarna som bombat sönder staden. Det kanske inte är hela sanningen. Västvärlden har sin skuld i det som skedde – och det som sker i världen. Filmen är dock sedd med Jim Donovans ögon och han har en sund skeptism gentemot CIA och det amerikanska rättsväsendet, som vi också får se delvis avslöjat.

Filmen bygger på verklighetsbakgrund. Filmen som gör det har en tendens att bli sega för att regissören känner sig förpliktigad att vara alltför trogen verkligheten, vilket ofta blir på bekostnad av dramaturgin. Den fällan faller givetvis inte Steven Spielberg i. Inte när han har ett manus av bröderna Coen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: bröderna Coen, Filmrecension, Kalla kriget, Scen, spionernas bro, Steven Spielberg, tom hanks

Filmrecension: The Wolfpack – en fascinerande berättelse om rädsla och mod

21 november, 2015 by Petter Stjernstedt

WP card front horizontal

The Wolfpack
Betyg 4

I drygt 15 år satt de inlåsta i sin lägenhet på Lower East Side i Manhattan med endast en tv som fönster utåt verkligheten.  Crystal Moselles The Wolfpack är en fascinerande berättelse om rädsla och modet att våga bryta sig loss bojorna.

Av en slump snubblade regissören Crystal Moselle över de sex bröderna Angulo, som själva kallar sig The Wolfpack, vid First Avenue, New York. Hon fascineras av deras historia och bestämmer sig för att följa dem i deras vardag. Resultatet är en spännande dokumentär om mod och om fantasin som drivkraft till att överleva. Med en konstant rädsla för samhället utanför begränsade Fadern Oskar Angulo spelutrymmet för sex individer. Familjen bestående av sex söner, en dotter och modern Susanne kontrollerades dag som natt av pappan. Till slut får en av bröderna, Makundo Angulo, nog och iklädd Batmandräkten beger han sig ut i ovisshetens dimma.

Kärleken till filmen gav Makundo kraft och mod att lämna lägenheten. Och kärleken till filmen fick bröderna att överleva tortyren. Som en hyllning till fantasins kraft fungerar The Wolfpack. Misär och leda var vad jag väntade mig att få se. Istället visar The Wolfpack hur en sådan situation kan föda kreativitet och inspiration. De sex bröderna börjar återberätta klassiska scener ur Taxidriver, Gudfadern och Nolans Batman-triologi. Och av trasiga yogamattor och rivna corn-flakes paket tillverkar de sina egna Batmandräkter. Slutprodukten är proffsiga och roliga filmprojekt som underhåller och väger väl upp de tyngre partierna i filmen.

Hur överlever någon en liknande situation och hur påverkar det en som människa? The Wolfpack besvarar frågan med att peka på Kärleken. Kärleken till filmen men också kärleken till mamman får dem att orka fortsätta kämpa. Susanne är en varm och givmild moder som bara vill det bästa för sina barn. Fadern däremot är en bitter och sträng figur som har svårt att visa sina känslor. Men regissören tillåter honom att vara en människa av kött och blod. Vid ett fåtal tillfällen uttalar han sig och erkänner noll skuld till barnens destruktiva uppväxt, men hans falska leende och överdrivna självsäkerhet berättar en annan historia.

Likt Capturing The Friedmans eller den mästerliga dokumentärserien The Jinx är The Wolfpack
en välkomponerad dokumentärfilm om en unik händelse som aldrig tappar fokus. Dessutom är det en fin gestaltning av sex individer vars kämparglöd aldrig rinner ut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, The Wolfpack

Filmrecension: Carol

20 november, 2015 by Jonatan Södergren

carol

Carol
Betyg: 4
Visas på Stockholms filmfestival, ordinarie biopremiär 25 december

Cate Blanchett och Rooney Mara imponerar i en av årets snyggaste filmer. Carol, som bygger på Patricia Highsmiths när den skrevs kontroversiella roman The Price of Salt, handlar om en omöjlig kärlekshistoria där de lika stilistiska som konservativa miljöerna från 50-talets New York ständigt gör sig påminda.

I filmens öppningsscen ser vi en charmig man med hatt kliva in på en bar i typisk 50-talsstil. Du tror att han ska spela en viktig roll i berättelsen, men så zoomas kameran ut och vi får se två enigmatiska, men ack så uttrycksfulla kvinnor sitta vid ett bord. Vi vet ännu inte vad som har hänt mellan dem, men likt en tavla väcker bara bildsekvenserna i sig så många tankar.

Therese, som spelas av Rooney Mara, har precis flyttat till Manhattan. Hon är ung och osäker på vad hon vill göra av sitt liv. Hon låter sig ofta ryckas med i andra personers infall, så det är ofta svårt att avgöra vad som försiggår i hennes huvud. Men hennes karaktär växer på en allteftersom, det står snart klart att hon har mycket djup och är på väg att blomma ut till en ny människa. Kanske gör Mara sin bästa rollprestation hittills.

Hon bor med sin pojkvän som vill resa iväg till Europa, och drömmer om att bli fotograf. För att ha råd med hyran jobbar hon extra som ett butiksbiträde. Några dagar innan jul kommer Carol, som spelas av Cate Blanchett, in för att köpa en present till sin dotter. De träffas bara kort, men kan inte sluta tänka på varandra.

Carol, å andra sidan, håller på att skilja sig med sin man och kämpar för att få behålla vårdnaden för sitt barn. Precis som i Blue Jasmine passar Cate Blanchett perfekt i rollen som en trasig kvinna från de högre samhällsklasserna. När de inleder en relation äventyrar de båda liven de levt fram tills dess.

I en av förra årets filmfestivals starkaste filmer, Wild, fick vi se Reese Witherspoon i rollen som resande kvinna. I år är det Cate Blanchetts tur; i Carol flyr hon undan ett konservativt samhälles dömande blickar. Men filmen blir aldrig kontroversiell för sakens skull, utan har en fängslande berättelse med bra rollprestationer (jag skulle inte bli förvånad om både Cate Blanchett och Rooney Mara får Oscars-nomineringar för bästa huvudroll), snyggt foto och 50-talsmiljöer att förlora sig i. En kul bonus är att även Sleater-Kinneys Carrie Brownstein, som just nu är aktuell med sin memoar Hunger Makes Me a Modern Girl, gör ett kort gästspel.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Carol, Cate Blanchett, Rooney Mara, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Det vita folket – skickligt gjort kammarspel med duktiga skådespelare

20 november, 2015 by Redaktionen

detvitafolket

Det vita folket
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 november 2015

Lisa Aschan vars första film, 2011, ”Apflickorna” fick tre Guldbaggar och flera internationella priser kommer nu med sin andra film ”Det Vita Folket”. Filmen börjar med att Alex grips på gatan, skiljs från sin dotter och placeras i ett underjordiskt fängelse, som inte får kallas fängelse, i avvaktan på deportation. Alla som är där är förvarade i väntan på att deporteras, något som alla fruktar eftersom ingen vet vad som kommer att hända.

Hur Alex eller de andra har hamnat där får vi aldrig veta och vi förstår inte heller hur vakterna har hamnat där. Är de också placerade där som något slag bestraffning eller har de sökt sig dit frivilligt och i så fall varför. Enligt Lisa Aschan är den miljö där filmen spelas in som ett rymdskepp.

Alla är inlåsta fångar såväl som vakter. Ingen kan ta sig därifrån. Isolerade från omvärlden kämpar var och en på sitt sätt och utifrån sina roller för att överleva. Det gäller vakterna som Josef, liksom chefen Viktoria som styr ibland med järnhand och ibland med uppsluppenhet, tårta och skratt.

Atmosfären är närmast klaustrofobisk, film musik, blinkande ljusrör och obehagliga ljud bidrar till en krypande känsla av att något obehagligt kan hända alla som är där, när som helst. Filmen handlar om makt, hierarkier och rädslor. Men samtidigt verkar det som om det är en tillfällighet på vilken sida av de låsta dörrarna som fångarna och vakterna befinner sig. Och mycket riktigt rollerna skiftar.

Någon har gömt en svårt sjuk apatisk flyktingflicka. Vem? Alla är misstänkta? Och bland de inlåsta flyktingarna går ryktet att någon av vakterna tidigare varit flykting. Vem är beredd att göra något för de förföljda vita människorna? Filmen är fylld av saker vi anar men inte säkert vet, det är starkt att på detta sätt förmedla den osäkerhet dessa människor lever under.

Rollerna i filmen är omkastade: könsroller, namnen och hudfärgerna. Exempelvis är huvudpersonen Alex en osedvanligt vit svensk kvinna som talar oklanderlig svenska. Hur påverkar det identifikationen med filmens aktörer särskilt med tanke på det som Alex drabbas av inte förväntas drabba ”oss” utan som enbart förväntas drabba ”dom andra”.

Filmen som utspelas i Sverige 2015 bygger på Lisa Aschans fleråriga observationer av ett flyktingförvar och många situationer bygger på verkliga händelser. Det är ett obehagligt Sverige och ett obehagligt Europa 2015 som vi inte riktigt vill se. Filmen är mycket skickligt gjord som ett slags kammarspel.

Skådespeleriet är överlag utmärkt särskilt Vera Vitali och Pernilla August. Båda förmedlar filmens och rollernas skiftande känslostämningar på ett subtilt och närmast märkligt sätt.

Regissör: Lisa Aschan
Viktoria: Pernilla August
Alex: Vera Vitali
Josef: Issaka Sawadogo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Det vita folket, Filmrecension, Lisa Aschan, Pernilla August, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in