• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Friend Request – akta dig för att bli vän med udda personer eller tvärtom: var rädd om de utsatta

26 november, 2017 by Rosemari Södergren

Friend Request
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2017

Akta dig för att bli vän med någon som är udda – eller tvärtom: ta emot de utsatta i din gemenskap. Det är två möjliga sätt att tolka denna skräckfilm för ungdomar. Eller så är den ett varningstecken för att låta sig uppslukas av Internet och sociala medier.

Friend Request är en hygglig skräckfilm för ungdomar – och den målgruppen kommer säkert att bli både skrämda och uppleva spänning och få ett och annat att tänka på. Laura är en ung, mycket söt kvinna, som läser psykologi för andra året på universitet i USA. Hon är en lyckad och lycklig ung kvinna. Hon har många vänner, en snygg pojkvän och hennes facebook är gödslad av bilder där hon och hennes vänner ler stort och är SÅ LYCKLIGA. (För min del tycker jag sådana där foton på facebook där personerna har de där ytliga minerna är så tröttsamma). En dag får hon en vänförfrågan av Marina, en annan ung kvinna som går samma kurs. Marina har inte en enda vän och sitter ensam i matsalen och utstrålar svårmod och enorm ensamhet där hon hänger över datorn med huvudet dolt av huvan på en svart huvtröja.

En sak som ger en äcklig bismak av att se filmen är budskapet den förmedlar: att det är farligt att bli vän med udda personligheter. Fast det är en tolkningsfråga. Det går också att se filmen som att det kan straffa sig att inte släppa in ensamma människor i gemenskapen.

Fast många ser säkert på denna film som enbart underhållning i skräckform och inser inte att all kultur, varje film, varje tv-serie, varje teaterföreställning, varje bok, allt har ett budskap i sig också. Även om budskapet kan verka helt ytligt så är det ett budskap i sig: att inte bry sig om världen och samhället i övrigt utan att bara blunda för allt utanför den egna lyckliga lilla fina bubblan av tillvaron.

Filmens handling i korthet från filmdistributörens pressmeddelande:
Lauras vänskapskrets på nätet expanderar i snabb takt. Hon accepterar förfrågningar till höger och vänster utan att tänka efter, tills den dag hon blir kompis med enslingen Marina. Den nya vännen blir snabbt besatt av Laura och börjar kännas hotfull, så Laura beslutar sig för att klicka på ”unfriend” för att kapa banden. Marina svarar med att begå självmord inför en webbkamera och dådet hamnar på ett oförklarligt vis i Lauras feed. Det slutar dock inte där. Djupt ner bland koderna har en demon vaknat till liv. En hämndlysten ängel som vill visa Laura och hennes närmaste vänner att vänskap sannerligen är att dö för.

Jo, jag tycker filmen håller hygglig kvalitet för sin genre, skräckfilmer bygger ofta på klyschor och förbestämda metoder för att få oss i skräckstämning, som att huvudkaraktären andas väldigt högt och snabbt när hon är rädd och jagad och att musiken är likadan i de flesta skräckfilmer. Sådant är ganska mediokert. Om regissören hade valt att istället göra lite tvärtom, att inte överbetona när det är läskigt, då tror jag att filmen skulle bli riktigt skrämmande och få högre betyg av mig. Men den får betyg 3 och det betyder att den håller hygglig kvalitet. Det finns många sämre skräckfilmer även om denna inte är något mästerverk.

Med Alycia Debnam-Carey (Fear The Walking Dead), William Moseley (The Chronicles Of Narnia) och Connor Paolo (Stake Land).

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen – helt underbar

23 november, 2017 by Rosemari Södergren

Trollvinter i Mumindalen
Betyg 4
Regi Jakub Wroński och Ira Carpelan
Svensk biopremiär 1 december 2017

En helt underbar film om mumintrollen som gått i idé inför vintern men blir väckta när Hemulen kommer till Mumindalen och skrämmer upp dem inför den annalkande Julen. Julen kommer, vi måste skaffa en julgran och klä på den, annars blir det farligt. Det är vad mumintrollen uppfattar av Hemulens besked. Vem är Julen? undrar Mumintrollen och hans mamma och pappa.

De bästa familjefilmerna är de som både engagerar barnen och som ger de vuxna något. Muminvärldens karaktärer med Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Lilla My, Snusmumriken, Filifjonkan med flera har fascinerat barn och vuxna runt om i världen. Den här versionen av Tove Janssons mästerliga berättelse är nog den som träffar samma ton som originalet. Mina barn växte upp med de japansk-nederländska tecknade tv-serien och filmen – som också var bra men hade mycket av det som annars är typiskt för amerikanska animerade filmer som Disneys och Pixars produktioner och därför tappade något av det magiska, mystiska, mytiska, existentiella och poetiska som finns i Tove Jansson Mumin-berättelser. De japansk-nederlänska versionerna lutar mer åt lättsam och ytliga underhållningsfilmer. Det är inget fel på underhållning, men ibland tappas något av det fördjupade när berättelser blir för underhållande.

Animeringen i Trollvinter i Mumindalen är som en tecknad barnbok som får liv. Stilen bygger på dock-animationer. Känslan när jag ser filmen är precis som om jag satt mig med ett barn i knäet och öppnat en bilderbok och plötsligt börjar alla figurer, löv, sol och träd röra på sig.

Lagom inför julstöket släpps den här fina berättelsen om gästvänlighet, om att vänner är viktiga och familj kan vara både viktig men också bra att inte ha för nära inpå sig.

Som extra bonus har filmens gestalter fått sina röster av några av de bästa svenska skådespelarna som Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Bill Skarsgård och Alicia Vikander.

Tove Janssons böcker om mumintrollen gavs ut under åren 1945-1970. De skrevs (enligt wikipedia) ursprungligen på svenska
och publicerades i Finland på bokförlaget Schildts, och från 2015 på bokförlaget Förlaget. Böckerna finns översatta till över 40 olika språk. Utöver de nio romanerna har Tove Jansson skrivit och illustrerat bilderböcker, tecknade serier tillsammans med sin bror Lars Jansson samt sånger inspirerade av figurerna. Mumintrollen och deras vänner har sedan dess även blivit TV-serier och långfilmer samt fått en egen temapark i Nådendal, kallad Muminvärlden.

En av böckerna styrkor är att de är svåra att placera i ett enda fack eftersom de skiljer sig från bok till bok; en del är äventyrliga och en del är dramatiska. Det har också diskuterats om att böckerna egentligen inte är några barnböcker. Gemensamt för båda parter är dock att böckerna växer med huvudpersonen; de första fyra kan kategoriseras som barnböcker och de senare för äldre läsare.

Den här animerade filmen om muminfamiljens vinterbestyr av Jakub Wroński och Ira Carpelan har fångat precis det mångsidiga och den talar till både barn och vuxna. Där är så många vackra, filosofiska citat om livet och vikten av att det finns saker som är mystiska, att vi inte vet allt, som både Muminpappan och Too-Ticki förmedlar. Och inte minst behöver vi idag budskap om vikten av att inte vara rädd för främlingar och att vara gästvänliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Barnfilm, Familjefilm, Filmrecension, Scen, Trollvinter i Mumindalen

Filmrecension: Wonder Wheel

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Wonder Wheel
Betyg 4
Manus och regi Woody Allen
Svensk biopremiär 22 december 2017

En berörande film om människors livslögner och om hur långt människor kan gå för att slippa att leva ensamma.

Kate Winslet har hyllats av filmkritiker för sin insats i Woody Allens senaste film Wonder Wheel där hon spelar 39-åriga Ginny, en kvinna som är gift med Humpty, sin andra make. Humpty spelas av John Belushi och jag tror att både han och Kate Winslet kommer att kamma hem en och annan nominering för sina roller.

Filmen utspelar sig på 1950-talet på Coney Islands livliga nöjesfält och strand, i Brooklyn i New York. Humpty är karusellskötare och Ginny arbetar som servitris. De träffades när de båda mådde dåligt, Humptys första fru hade nyligen dött och Ginnys första make hade också dött. Humpty var dessutom djupt olycklig för hans älskade dotter hade övergett honom och rymt med en gangster.

Ginny är plågad, hon bär djupa skuldkänslor för hur hon orsakade sin första mans död. Men samtidigt vill hon inte riktigt ta itu med den känslan. Hon är också olycklig för att hon inte längre är skådespelerska. Hon var en ung lovande skådespelerska men fick sparken från teatervärlden när hon började dricka för mycket i samband med sin första mans död.

Ginny och Humpty lever tillsammans i ett olyckligt och fattigt äktenskap, ingen av dem kan ge den andra vad den behöver. Men ingen av dem vågar lämna relationen för att leva ensam. Ginny ger sig in i ett hemligt förhållande med en ung badvakt, Mickey (spelas av Justin Timberlake). Mer och mer bestämmer hon sig för att Mickey ska bli räddningen i hennes liv, de två ska gifta sig. Vem lurar hon? Bara sig själv. Desperat lurar hon sig själv. Och som om inte livet är krångligt nog, hennes son, som verkar vara i tioårsåldern, har börjat tända eld på olika ställen, han har blivit en pyroman och det är bara en tidsfråga när han blir mordbrännare.

Mitt i denna röra dyker Humptys dotter Carolina upp, på flykt från sin make och hans maffiavänner. FBI har gripit henne och tvingat henne att berätta vad hon vet om sin kriminelle make. Om hon inte berättade hotade FBI att sätta henne i fängelse också. Och hon har avslöjat saker om sin kriminelle makes affärer – och nu är hon dödshotad av maffian. Hon kommer för att gömma sig hos sin pappa, Humpty.

Woody Allen har alltid mycket dialoger som är roliga, men han har dämpat detta i den här filmen och det är positivt. Det är mycket som sägs utan att det sägs, det kommer fram i bild, i blickar och i människornas sätt att röra sig. Den här filmen påverkar mig, jag kan inte skaka den av mig efteråt. Det är sorgligt att se hur människor nöjer sig med usla äktenskap för att de är så rädda för att vara ensamma och det är en stark skildring av människors förmåga att lura sig själva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kate Winslet, Scen, Woody Allen

Filmrecension: Mordet på Orientexpressen

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Mordet på Orientexpressen
Betyg 3
Regi Kenneth Branagh
Svensk biopremiär den 24 november men visas i 70mm i Stockholm, Göteborg och Malmö från och med den 20 november.

Agatha Christies deckare ”Mordet på Orientexpressen” räknas av många som en av hennes bästa böcker. Den gavs ut 1934 och är en klassisk puzzeldeckare där hjälten/detektiven i slutet av boken/filmen samlar alla misstänkt för en genomgång mordgåtan och där den skarpsinnige detektiven löser gåtan och avslöjar vem som är mördaren.
Boken har filmats fyra gånger, den mest berömda versionen är från 1974, och har en lång rad kända skådespelare i rollistan, som Albert Finney (som Poirot), Jacqueline Bisset, Sean Connery, Wendy Hiller, Vanessa Redgrave, Lauren Bacall, Ingrid Bergman (som vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), John Gielgud, Rachel Roberts och Michael York.

Varför alls göra en ny version av ett sådant mästerverk? Ja den frågan har jag hört många ställa. Den brittiske skådespelaren och regissören Kenneth Branagh gör absolut ett godkänt filmverk. Vissa saker fungerar bättre i denna nya versionen och andra sämre. Men varje film har rätt att bedömas för sig själv och alla har inte sett någon tidigare version och kanske inte heller läst deckaren. På sätt och vis är det en fördel att inte ha läst deckaren, att inte veta upplösningen på mordet, Lite av spänningen försvinner för den som vet svaret.

Filmfotot är, som väntat, fantastiskt skickligt genomfört och att se filmen på en biograf som visar 70 mm-film är mäktigt. Tåget som far fram på hög höjd, människor som skymtas genom frusna fönster, den lyxiga första klass-restaurangen och passagerarna.

Filmen utspelar sig på 1930-talet och följer den något själv-älskande belgiske detektiven Hercule Poirot som utfört ännu ett av sina hyllade insatser som detektiv på ett tillfälligt besök i Jerusalem och ska nu resa hem för att ta en välbehövlig semester. Han hamnar på en lyxig tågresa, med Orientexpressen, genom Europa och där inträffar ett mord.

Johnny Depp

Hercule Poirot övertalas av tågföretagets ledning att försöka lösa mordet och hitta mördaren. Poirot vars inställning till livet är att allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont, ställs här inför en situation där han tvingas omvärdera hela sin världsbild. Jag tycker Branagh har gjort en intressant tolkning av deckarhistorien genom att sätta Poirot ännu mer i fokus och låta honom möta sina egna förutfattade meningar. Kenneth Branagh gör själv rollen som Poirot och det fungerar bra, han är en skicklig skådespelare även om han haft några sämre insatser emellanåt.

Rollistan är också påkostad med flera av världens skickligaste skådespelare där utan tvekan Judi Dench, Derek Jacobi och Willem Dafoe ligger i täten. Denna trio är alltid intressanta att se. Penélope Cruz och Michelle Pfeiffer får också väl godkänt. Däremot är jag rätt trött på Johnny Depp, han har i de senaste filmerna ofta varit en parodi på sig själv – och det är han i den här också. Han hittar inte rätt i rollen.

Jag tippar att Kenneth Branagh påkostade Mordet på Orientexpressen kommer att bli en av de filmer som drar storpublik i vinter – och det är absolut en välgjord film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kenneth Branagh, Mordet på Orientexpressen, Scen

Filmrecension: Lyubov- kärlek på ryska

16 november, 2017 by Rosemari Södergren

Lyubov – kärlek på ryska
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 november 2017

Vi bjuds in till ett lugnt, ärligt och öppet samtal om kärlek. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i Ryssland om kärlek i sin kommande bok och filmregissören Staffan Julén har skapat ett filmiskt verk där flera av berättelserna vävs in i varandra. Lyubov – kärlek på ryska är ett konstverk och en film där vi får möta vanliga människor som berättar om kärleken eller frånvaron av kärleken i deras liv. Det är underbart hur människor som inte är glamorösa Hollywoodstjärnor utan mänskliga karaktärer i olika åldrar stå eller sitta framför kameran och öppna sig, som om vi var vänner och satt tillsammans en kväll med en kopp te och pratade om livet och existensen.

I ”Lyubov – kärlek på ryska” får vi möta flera mycket intressanta människor som både upplevs unika och väldigt mänskliga, det kunde varit jag eller du eller någon i vår omgivning som öppnar sig och berättar om kärleken i sitt liv.

Det är så befriande med en kamera som kan vila på människor, en kamera som inte har en stressad fotograf som söker hela tiden söker nya vinklar, nya sensationer utan istället litar på att människorna och miljöerna kan tala till oss utan häftiga klipp.

”Hon sitter vid fönstret varje dag och väntar på mig. Var jag än är i världen, bär jag den vetskapen med mig”, berättar en röst i början av filmen. I slutet knyts säcken ihop och begreppet kärlek har vidgats och fördjupats.

Filmen är vacker, stark och mångbottnad. På ytan kan det se ut som att det enbart handlar om den passionerade kärleken mellan en man och en kvinna, men det handlar om mycket mer – och det sägs inte rent ut utan det är något som sitter i betraktarens öga. Det är mycket som sägs, men inte med ord.

Amerikanska romantiska filmer har öst över en förenklad, förljugen bild av kärleken över biopubliken i decennier. Vad är kärlek? Är det som i Hollywood: en man och en kvinna (på senare år kan det också vara två kvinnor eller två män) som möts: de har lite svårigheter av något slag och sedan övervinner deras kärlek allt och de lever i ett romantisk skimmer i evighet.

I Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är bilden av kärlek och lycka annorlunda. Som en trettioårig kvinna berättar i filmen: ”Jag har växt upp under bra förhållanden och har lätt för att prata och har vänner. Du måste vara lycklig, säger de. Men då får jag dåligt samvete. Har jag rätt att ha lycka?”

Det sovjetiska systemet var så annorlunda att leva i än det amerikanska – och den sovjetiska och/eller den ryska litteraturen och all kultur därifrån har ett helt annat förhållningssätt gentemot människan, ett annat sätt att gestalta livets villkor. Ett sätt som är mycket mer vemodigt, mycket mer mångbottnad, mycket ärligare – upplever jag ofta. Varför är svensk film så påverkad av den amerikanska? Egentligen tycker jag att vårt svenska samhälle och hur vi lever våra liv har mycket mer gemensamt med det ryska sättet att se på livet.

Filmen är frukten av dryga tre års samarbete mellan filmregissören Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj. Kärleksberättelserna i hennes kommande bok utgör stommen i filmen där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. Likt Aleksijevitjs böcker utgår filmen från de dokumentära intervjuerna för att skapa ett verk där gränsen mellan dokumentär och fiktion upphävs, en syntes mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. I november och början av december visas Lyubov – kärlek på ryska på Liljevalchs konsthall där ett omfattande seminarieprogram arrangeras till filmvisningarna.

Det enda jag saknar i filmen är några homosexuella som får berätta om kärlek. Det hade passar så bra med tanke på den ryska maktens sätt att bemöta HBTQ-rörelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Lyubov- kärlek på ryska, Scen, Svetlana Aleksijevitj

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in