Lyubov – kärlek på ryska
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 november 2017
Vi bjuds in till ett lugnt, ärligt och öppet samtal om kärlek. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i Ryssland om kärlek i sin kommande bok och filmregissören Staffan Julén har skapat ett filmiskt verk där flera av berättelserna vävs in i varandra. Lyubov – kärlek på ryska är ett konstverk och en film där vi får möta vanliga människor som berättar om kärleken eller frånvaron av kärleken i deras liv. Det är underbart hur människor som inte är glamorösa Hollywoodstjärnor utan mänskliga karaktärer i olika åldrar stå eller sitta framför kameran och öppna sig, som om vi var vänner och satt tillsammans en kväll med en kopp te och pratade om livet och existensen.
I ”Lyubov – kärlek på ryska” får vi möta flera mycket intressanta människor som både upplevs unika och väldigt mänskliga, det kunde varit jag eller du eller någon i vår omgivning som öppnar sig och berättar om kärleken i sitt liv.
Det är så befriande med en kamera som kan vila på människor, en kamera som inte har en stressad fotograf som söker hela tiden söker nya vinklar, nya sensationer utan istället litar på att människorna och miljöerna kan tala till oss utan häftiga klipp.
”Hon sitter vid fönstret varje dag och väntar på mig. Var jag än är i världen, bär jag den vetskapen med mig”, berättar en röst i början av filmen. I slutet knyts säcken ihop och begreppet kärlek har vidgats och fördjupats.
Filmen är vacker, stark och mångbottnad. På ytan kan det se ut som att det enbart handlar om den passionerade kärleken mellan en man och en kvinna, men det handlar om mycket mer – och det sägs inte rent ut utan det är något som sitter i betraktarens öga. Det är mycket som sägs, men inte med ord.
Amerikanska romantiska filmer har öst över en förenklad, förljugen bild av kärleken över biopubliken i decennier. Vad är kärlek? Är det som i Hollywood: en man och en kvinna (på senare år kan det också vara två kvinnor eller två män) som möts: de har lite svårigheter av något slag och sedan övervinner deras kärlek allt och de lever i ett romantisk skimmer i evighet.
I Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är bilden av kärlek och lycka annorlunda. Som en trettioårig kvinna berättar i filmen: ”Jag har växt upp under bra förhållanden och har lätt för att prata och har vänner. Du måste vara lycklig, säger de. Men då får jag dåligt samvete. Har jag rätt att ha lycka?”
Det sovjetiska systemet var så annorlunda att leva i än det amerikanska – och den sovjetiska och/eller den ryska litteraturen och all kultur därifrån har ett helt annat förhållningssätt gentemot människan, ett annat sätt att gestalta livets villkor. Ett sätt som är mycket mer vemodigt, mycket mer mångbottnad, mycket ärligare – upplever jag ofta. Varför är svensk film så påverkad av den amerikanska? Egentligen tycker jag att vårt svenska samhälle och hur vi lever våra liv har mycket mer gemensamt med det ryska sättet att se på livet.
Filmen är frukten av dryga tre års samarbete mellan filmregissören Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj. Kärleksberättelserna i hennes kommande bok utgör stommen i filmen där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. Likt Aleksijevitjs böcker utgår filmen från de dokumentära intervjuerna för att skapa ett verk där gränsen mellan dokumentär och fiktion upphävs, en syntes mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. I november och början av december visas Lyubov – kärlek på ryska på Liljevalchs konsthall där ett omfattande seminarieprogram arrangeras till filmvisningarna.
Det enda jag saknar i filmen är några homosexuella som får berätta om kärlek. Det hade passar så bra med tanke på den ryska maktens sätt att bemöta HBTQ-rörelsen.
Att Aleksijevitj gör ett utomordentligt bra jobb att samla historier om kärlek och få människor att öppna upp sig är en sak, men frågan som recensenterna borde ställa är vad det är Staffan Julén egentligen bidrar med genom att fånga hennes arbete på film. Det är en sak med ett kameraspråk som ”vilar” utan att ”stressa” – ett språk som lyckas skapa ett filmiskt lung som är samtidigt laddad med filmens tema – som så många ryska filmmästare är kända för, som Tarkovsky eller dagens Zvyagintsev. Detta är befriande! Däremot, det Staffan Julén’s åstadkommer – med sitt sätt att ’vila’ – känns bara inrutat. Hans bildspråk är tomt, klumpigt, totalt känslokallt och framför allt plågsamt lättjefullt. Han arbetar inte med ljuset. Inte en enda gång vågar han närma sig människorna som pratar. Han fångar inte en enda detalj, som rent bildmässigt berättar någonting mer om deras karaktär, miljö eller kontext. Det finns inte en enda filmisk metafor i filmen. Det enda bilderna som berör av ett dussin porträtt är mannen med den CP-skadade adoptiva dottern. Där händer det äntligen någonting magiskt på filmduken. Det är den enda gången Julén lyckas får en att vakna till i biostolen och plötsligt känna någonting inombords; enda gången han lämnar ett intryck som kan stanna kvar och få en att tänka. Men att han lyckas göra detta enbart med en enda person är ärligt talat pinsamt. Annars är porträtten där regissören ställer upp folk för att stirra in i kameran mellan berättelserna är förutsägbara och fula. Musiken känns påklistrat och istället för att smälta in med bilderna drar den uppmärksamhet till sig själv och sitt karaktärslösa repetition. Bilderna på Ryssland som Julén slänger in mellan porträtten innehåller inte en enda filmisk observation på kärlekstemat, vilket får mig att undra om det är överhuvudtaget någonting som fångar regissörens uppmärksamhet under filmprocessen? Det enda han verkar vara ”kär i” är den klyschiga bilden av ryska betongförorter. Kanske är han bara trött och tar möjligheten till att ’vila’ medan mästarberättaren jobbar. Aleksijevitj är ju ändå Nobelpristagare. Det hade egentligen varit bättre om Julén hade helt enkelt givit upp och låtit oss vänta på Aleksijevitj’ bok istället för att förolämpa hennes arbete med sit ’lata’ filmspråk.
PS: Min sista anmärkning går till recensenten. Det är konstigt att ni som skriver om film är inte mer uppmärksamma på själva filmspråket!
Det är mycket kloka och kunniga kommentarer du tillför. Men vilken målgrupp skriver en kritiker för?
Kulturbloggen är inte först och främst till för de som kan extremt mycket. Den som vill läsa recensioner som hänvisar till flera tidigare regissörer eller författare eller som i teaterkritik förutsätter att läsaren sett ett otal tidigare föreställningar av samma drama: sådana recensioner finns det massor av i exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Kulturbloggen har inte ambitionen att vara någon slags version av DN, vi vänder oss inte till samma övre medelklass och kräver inte att våra läsare har läst filmhistoria. Det är inte vår ambition.
Men din kommentar är verkligen intressant och väl underbyggd av den kunskap du har. Så vi tackar för den. Men som sagt: vår ambition är inte att vara en variant av Dagens Nyheter.