Lyubov – kärlek på ryska
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 november 2017
Vi bjuds in till ett lugnt, ärligt och öppet samtal om kärlek. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i Ryssland om kärlek i sin kommande bok och filmregissören Staffan Julén har skapat ett filmiskt verk där flera av berättelserna vävs in i varandra. Lyubov – kärlek på ryska är ett konstverk och en film där vi får möta vanliga människor som berättar om kärleken eller frånvaron av kärleken i deras liv. Det är underbart hur människor som inte är glamorösa Hollywoodstjärnor utan mänskliga karaktärer i olika åldrar stå eller sitta framför kameran och öppna sig, som om vi var vänner och satt tillsammans en kväll med en kopp te och pratade om livet och existensen.
I ”Lyubov – kärlek på ryska” får vi möta flera mycket intressanta människor som både upplevs unika och väldigt mänskliga, det kunde varit jag eller du eller någon i vår omgivning som öppnar sig och berättar om kärleken i sitt liv.
Det är så befriande med en kamera som kan vila på människor, en kamera som inte har en stressad fotograf som söker hela tiden söker nya vinklar, nya sensationer utan istället litar på att människorna och miljöerna kan tala till oss utan häftiga klipp.
”Hon sitter vid fönstret varje dag och väntar på mig. Var jag än är i världen, bär jag den vetskapen med mig”, berättar en röst i början av filmen. I slutet knyts säcken ihop och begreppet kärlek har vidgats och fördjupats.
Filmen är vacker, stark och mångbottnad. På ytan kan det se ut som att det enbart handlar om den passionerade kärleken mellan en man och en kvinna, men det handlar om mycket mer – och det sägs inte rent ut utan det är något som sitter i betraktarens öga. Det är mycket som sägs, men inte med ord.
Amerikanska romantiska filmer har öst över en förenklad, förljugen bild av kärleken över biopubliken i decennier. Vad är kärlek? Är det som i Hollywood: en man och en kvinna (på senare år kan det också vara två kvinnor eller två män) som möts: de har lite svårigheter av något slag och sedan övervinner deras kärlek allt och de lever i ett romantisk skimmer i evighet.
I Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är bilden av kärlek och lycka annorlunda. Som en trettioårig kvinna berättar i filmen: ”Jag har växt upp under bra förhållanden och har lätt för att prata och har vänner. Du måste vara lycklig, säger de. Men då får jag dåligt samvete. Har jag rätt att ha lycka?”
Det sovjetiska systemet var så annorlunda att leva i än det amerikanska – och den sovjetiska och/eller den ryska litteraturen och all kultur därifrån har ett helt annat förhållningssätt gentemot människan, ett annat sätt att gestalta livets villkor. Ett sätt som är mycket mer vemodigt, mycket mer mångbottnad, mycket ärligare – upplever jag ofta. Varför är svensk film så påverkad av den amerikanska? Egentligen tycker jag att vårt svenska samhälle och hur vi lever våra liv har mycket mer gemensamt med det ryska sättet att se på livet.
Filmen är frukten av dryga tre års samarbete mellan filmregissören Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj. Kärleksberättelserna i hennes kommande bok utgör stommen i filmen där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. Likt Aleksijevitjs böcker utgår filmen från de dokumentära intervjuerna för att skapa ett verk där gränsen mellan dokumentär och fiktion upphävs, en syntes mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. I november och början av december visas Lyubov – kärlek på ryska på Liljevalchs konsthall där ett omfattande seminarieprogram arrangeras till filmvisningarna.
Det enda jag saknar i filmen är några homosexuella som får berätta om kärlek. Det hade passar så bra med tanke på den ryska maktens sätt att bemöta HBTQ-rörelsen.