• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Wife – så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter

5 december, 2018 by Birgitta Komaki

The Wife
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Björn Runge

Connecticut 1992 Ett äldre par på ett hotellrum. Hon förmanande och vårdande ”Borsta tänderna, ät inte socker och glöm inte sträcka på benen”. Omsorgen från henne tar aldrig slut, ibland ömt och emellanåt irriterat. Han protesterar lite lamt ” Kan vi inte försöka ha lite trevligt”. Men han tar emot omsorgen som ett barn med självklarhet att allt handlar om honom

De är ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 år. Hon intelligent, stark och charmig som lägger alla sin kraft på maken, den berömda romanförfattaren.
Själv har hon gett upp sina författardrömmar. Han är känd författare, van att bli upphöjd och berömd och lyssnad på. Trots att han är totalt beroende av sin maka har han haft många kvinnoaffärer bredvid äktenskapet. När han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur åker de till Stockholm tillsammans med sonen för att ta emot priset.

Ett relationsdrama mellan makar men också en psykologisk kamp med sig själv. När sonen börjar ifrågasätta föräldrarnas förhållande ställs livet på sin spets. När Joan tänker på sitt äktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomskådar hon sin man, hans uppblåsta ego och bristande talang men något måste finnas. Vad är annars hela hennes livsgärning värd?

Med en historia som känns ytterst välbekant, upphöjd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna är filmen alltid aktuell. Dialogen är naturlig och välskriven. Ett extra plus för att även ett par över 60 år kan ha sex på film. Det är en film utan en enda longör. Jag tycker att man kan också se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor får den vårdande omhändertagande rollen i äktenskapet. Att mäns yrken och intressen är intressantare och att kvinnor blir beundrande åskådare. Att det aldrig är för sent att fundera på sitt liv.

Glenn Close måste man bara älska i den här filmen. Det är skådespeleri av högsta klass och hon glänser i rollen som ”bara fru”. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-årigt äktenskap. Övriga skådespelare är också bra , som Elizabeth McGovern som författare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons .

En film för en vuxen biopublik, så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Robin Hood – njae

29 november, 2018 by Redaktionen

Robin Hood
betyg 2
Svensk biopremiär 30 november 2018

Okey, strunta i filmen många felaktigheter i funktion och berättelse. Men 100 miljoner US-dollar i produktionsbudget är det klart att den har sina kvaliteter. Men något mästerverk är det ju inte.

Robin of Loxley/The Hood (Taron Egerton) börjar träna med Little John/Yahya (Jamie Foxx), en arabisk jägare som har gått ihop med Robin efter striderna i korstågen för att tillsammans motarbeta den korrumperade sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn). I berättelsen finns också Marian (Eve Hewson), Robins tidigare älskade som ha en relation med Will Scarlet (Jamie Dornan).

I den här filmversionen har Robin Hoods stereotypiska historia moderniserats för att hänvisa den fasansfulla politiska situationen i västvärlden, det moderna slaveriet och Mellanöstern-situationen. Tyvärr fungerar det inte så bra, det blir inte så på bioduken. Historien och karaktärerna är alltför svaga för att ge tyngd åt budskapen eller symboliken.

En karismatisk Robin Hood (Egerton), som lyckligtvis inte är en superhjälte rakt igenom i den här historien, är kanske den bästa rollen i denna samling.

Foxx som Little John som har kommit från Saudiarabien, talar engelska perfekt och känner till alla genvägar i Sherwood forrest och Nottingham city ännu bättre än The Hood, vilken besvikelse han är i den rollen.
Marian (Hewson) som den enda kvinnliga rollen, är inte trovärdig som någon som älskar och är tjuv och en upprorisk rebell. Hon blir bara en filmfigur.

Mendesohn som sheriffen av Nottingham med den excentriska moderna outfiten skulle kunna ersättas med en annan skurk direkt till en annan film, som Gotham City, Matrix eller …

Filmen är tekniskt perfekt och det kan förtrolla publiken med sina vackra bilder men om jag vill se en Robin Hood-historia föredrar jag att titta på Disneys rävaktig animerade version en gång till istället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Nordisk Film, Recension, Scen

Filmrecension: Shoplifters – en bra, något för sentimental film

19 november, 2018 by Birgitta Komaki

Shoplifters
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 december 2018
Regi: Hirokazu Kore-Eda

Om man inte har pengar vad gör man då för att överleva? Skall man fördöma kriminella handlingar eller förstå motiven mer?

Den japanska regissören Kore-Eda skildrar i den här filmen en familj som försörjer sig på olika sätt. Stjäl i affärer, lever på bidrag och fixar pengar på olika sätt.

En familj som består av en arbetsskygg fifflande far, en mor som plockar på sig de saker hon hittar i kundernas kläder i den kemtvätt hon arbetar, en moster som poserar och
visar brösten och lite mer i ett showrum, en pojke som stjäl och en farmor som lever på bidrag. När de tar hand om en liten flicka med många blåmärken ändras livet.

Det här är ingen rik familj, man hankar sig fram och håller ihop för pengarna och samvarons skull. I ett samhälle där normen är ärlighet och där det är noga att följa regler na är de annorlunda.
Det som förenar familjen är pengar eller snarare bristen på pengar. Men trots sin situation är det en kärleksfull familj. Man hjälper varandra och man accepterar varandra utan att döma.

Man tar hand om den lilla flickan och snart lär även hon sig att stjäla. När pappan förklarar varför han lär barnen att stjäla så säger han ”Jag hade inget annat att lära dem”.

Den japanska kulturen och många företeelser som är speciella för Japan kommer upp. Showrum där unga flickor visar sig, Paccinkohallar , 2/3- dels samhället där många jobbar som daglönare med osäkra villkor. Kore-Eda belyser det japanska samhället bortom det japanska undret. Ett samhälle där villkoren är hårda för de som inte lyckas eller passar in. Även om det finns en viss medmänsklighet. Men hans filmer är inte uttalat samhällskritiska utan betonar mer förståelse för de som drabbas. Med lågmäld berättarteknik och utan stor dramatik skildras personerna i den här filmen.

Livets små glädjeämnen och bekymmer och viljan att överleva styr vardagen och inte mycket händer. När filmen börjar kännas lite väl lång och händelselös avslöjas familjen och livet tar en ny vändning.

Kore-Eda har skapat många filmer med människor som är avvikande i samhället. I sin förra filmen ”Efter Stormen” skildrar han en man som alltid ligger efter med underhållet och alltid letar efter pengar. En man som är en hopplös spelare men ändå en varmhjärtad person. I filmen ” Barnen som inte fanns” lämnar mamman barnen kvar i lägenheten när hon flyttar.

Shoplifters vann Guldpalmen i Cannes och det är en bra, något för sentimental film. Jag tycker om den humanitära människosynen i filmen men saknar lite tempo. Om inte vändningen i filmen kommit kunde man ha sagt att det är en japansk feel good-historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Japan, Recension, Scen

Filmrecension: Vox Lux med Natalie Portman

19 november, 2018 by Redaktionen

Vox Lux
Betyg 4

Vox Lux är den andra filmen av den unga skådespelaren och regissören, Brady Corbet, som åter visar att han är en mycket begåvad artist. Som en mycket ung skådespelare har han haft chansen att arbeta med några fantastiska regissörer som Michael Haneke (Roliga spel), Gregg Araki (Mysterious Skin) och Lars von Trier (Melancholia). Hans episodiska sätt och Willem Dafos röst som berättare på filmen är ett tecken på hur han påverkats av von Trier.

Filmen vill visa hur berömmelse kan förstöra oskulden.

Vox Lux börjar med en hemsk massaker i Colombine-skolan när en orolig pojke går i en musikklass och skjuter läraren och elever 1999. Celeste (Raffey Cassidy) är den enda personen som vill försöker lugna mördaren och hon är den enda överlevande, dock med en svår nackskada. Hon blir en ikon när hon skriver en sång med sin systers hjälp. Systern Eleanor, spelas av Stacy Martin (Nymphomaniac) är mer begåvad än Celeste. Sången leder till att den 14 år gammal Celeste hamnar i popmusikvärlden där hon råkar i händerna på en chef som spelas av Jude Law.

17 år senare kommer den då 31-årige Celeste (Natalie Portman) till sin hemstad för att ge en stor konsert när en annan massaker sker i Kroatien av ett okänt gäng som har använt sig av holografiska masker som liknar de masker som används i Celestes ikoniska musikvideo.

Den vuxna Celeste är en färgstark Lady Gaga-liknande konstnär och hon missbrukar av droger och alkohol. Av denna sorgliga, aggressiva och deprimerade person finns inte mycket kvar som påminner om den tidigare oskyldiga Celeste längre. Men showen måste fortsätta. Hon går upp på scenen och gör sitt bästa, trots att hon är in i märgen utsliten.

Filmen tar upp ämnen kring vad det kan krävas av en popstjärna för att vara bäst, och ställer frågan om en artist måste sälja sin själ till djävulen för att vara bäst.

Natalie Portman är bra när hon spelar utanför musikscenen men hon är tyvärr inte övertygande när hon sjunger och dansar på scen. Jag tron inte på att det är en Lady Gaga-liknande ikon, kanske på grund av att låtarna inte räcker till och koreografin är för enkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: En kniv i hjärtat

16 november, 2018 by Birgitta Komaki

En kniv i hjärtat
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 november 2018
Regi: Yann Gonzalez

Platsen är Paris 1979 och den absurda historien utspelar sig i gayvärlden, på klubbar och i filmateljéer.
När porrfilmsproducenten Anne (Vanessa Paradis) blir övergiven av sin älskarinna Lois försöker hon skapa sin mest ambitiösa film hittills. Målet är att vinna tillbaka Lois som har vari hennes filmklippare.
De filmer hon producerar är erotiska filmer med män i alla konstellationer och jargongen är tuff mot den som slaknar. När en av alla unga killar blir brutalt mördad genom knivhögg
börjar en räcka av mord på bögar och en mystisk man dyker upp. Alla är livrädda och produktionen stannar av och Anne blir indragen i utredningen. Sedan följer en grym historia med
skuggor, blod och död. Med övernaturliga fenomen och en underlig historia.

Handlingen i filmen har beskrivits som ambitiös och sexig och till och med romantisk. Det är helt klart falsk marknadsföring. I filmen finns inte den minsta romantik mer än att ordet kärlek
och älska ibland uttalas. I de sexfilmer som spelas in finns inget sensuellt, allt är groteskt eller absurt. Där alla som är homosexuella har sex direkt, bara tänker på sex och alltid har gylfen öppen.
Vid inspelningar kommer en liten tjock man och suger upp dem som behöver det. Att han är oavlönad eftersom han bor hemma hos mamma är en av filmens få roliga inslag. Den
trötta stämningen i filmateljén och de överdrivna scenerna i porrfilm kan man acceptera. Men att filmen också skildrar verkligheten utanför ateljén på samma sätt är motbjudande.

Kanske Yann Gonzalez vill provocera eller skapa debatt. Eller att man ska se filmen som en burlesk komedi som driver med sexualiteten. Om filmen hade varit ett projekt på en filmskola
som ett diskussionsämne för experter hade den kunnat passera. Men att göra en film där sex, våld och bögar hela filmen igenom knyts ihop med njutning är osmakligt .
Där alla som är homosexuella bara tänker på sex och det finns inget annat i deras värld. Att göra en film 2018 med så mycket generaliseringar och tro att publiken ska se den med
ironi är inte OK. Jag tycker att filmen är en förolämpning mot alla bögar och en riktig B-film. Ingen kan bli upphetsad av den här filmen och särskilt road blir säkert ingen heller.

Nej, vill man se en film om manlig kärlek kan man se mycket bättre filmer: T.ex Robin Campillos ”120 slag i minuten om passion och smärta i 1990-talets Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in