En kniv i hjärtat
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 november 2018
Regi: Yann Gonzalez
Platsen är Paris 1979 och den absurda historien utspelar sig i gayvärlden, på klubbar och i filmateljéer.
När porrfilmsproducenten Anne (Vanessa Paradis) blir övergiven av sin älskarinna Lois försöker hon skapa sin mest ambitiösa film hittills. Målet är att vinna tillbaka Lois som har vari hennes filmklippare.
De filmer hon producerar är erotiska filmer med män i alla konstellationer och jargongen är tuff mot den som slaknar. När en av alla unga killar blir brutalt mördad genom knivhögg
börjar en räcka av mord på bögar och en mystisk man dyker upp. Alla är livrädda och produktionen stannar av och Anne blir indragen i utredningen. Sedan följer en grym historia med
skuggor, blod och död. Med övernaturliga fenomen och en underlig historia.
Handlingen i filmen har beskrivits som ambitiös och sexig och till och med romantisk. Det är helt klart falsk marknadsföring. I filmen finns inte den minsta romantik mer än att ordet kärlek
och älska ibland uttalas. I de sexfilmer som spelas in finns inget sensuellt, allt är groteskt eller absurt. Där alla som är homosexuella har sex direkt, bara tänker på sex och alltid har gylfen öppen.
Vid inspelningar kommer en liten tjock man och suger upp dem som behöver det. Att han är oavlönad eftersom han bor hemma hos mamma är en av filmens få roliga inslag. Den
trötta stämningen i filmateljén och de överdrivna scenerna i porrfilm kan man acceptera. Men att filmen också skildrar verkligheten utanför ateljén på samma sätt är motbjudande.
Kanske Yann Gonzalez vill provocera eller skapa debatt. Eller att man ska se filmen som en burlesk komedi som driver med sexualiteten. Om filmen hade varit ett projekt på en filmskola
som ett diskussionsämne för experter hade den kunnat passera. Men att göra en film där sex, våld och bögar hela filmen igenom knyts ihop med njutning är osmakligt .
Där alla som är homosexuella bara tänker på sex och det finns inget annat i deras värld. Att göra en film 2018 med så mycket generaliseringar och tro att publiken ska se den med
ironi är inte OK. Jag tycker att filmen är en förolämpning mot alla bögar och en riktig B-film. Ingen kan bli upphetsad av den här filmen och särskilt road blir säkert ingen heller.
Nej, vill man se en film om manlig kärlek kan man se mycket bättre filmer: T.ex Robin Campillos ”120 slag i minuten om passion och smärta i 1990-talets Paris