
Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019
En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.
Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.
Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.
Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.
I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.
Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Det är som om regissören inte litar på kraften i de existentiella frågorna utan måste krångla till historien. Regissören har valt att låta det mesta vara mystiskt och obegripligt för oss från början och sakta förstår vi vem som är vem och vad som har hänt. Det blir mer som ett upplägg liknande thrillers av Agatha Christie, vi som tittare ska undra vad allt är istället för att låta det spännande frågorna kring universum och oändligheten bära filmen.








Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.