• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

17 september, 2019 by Hans Södergren

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, Filmrecension, Recension, Rymdfilm, Scen, Tommy Lee Jones

Filmrecension: High Life – en besvikelse, tyvärr

13 september, 2019 by Rosemari Södergren

High Life
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Claire Denis

Ett tiotal mördare och grova brottslingar har sluppit undan dödsstraff i utbyte mot att delta i en rymdfärd. De har gått med på att skickas ut i rymden för att ta sig igenom ett svart hål och på så sätt hjälpa vetenskapen. De flyger nästan i ljusets hastighet, vilket gör att tiden nästan står still för dem, de åldras inte alls i samma takt om människor på jorden.

Filmen nuddar vid stora, spännande existentiella frågor och har duktiga skådespelare i rollistan, som Juliette Binoche och Robert Pattinson. Men även om vissa scenbilder är oerhört suggestiva och konstnärligt vackra tappar filmen fokus. Handlingen haltar och är allt för seg. Det kunde blivit ett mästerverk men nu blir det alldeles för långsam och utan något riktigt drama eller handling.

Det är som om regissören inte litar på kraften i de existentiella frågorna utan måste krångla till historien. Regissören har valt att låta det mesta vara mystiskt och obegripligt för oss från början och sakta förstår vi vem som är vem och vad som har hänt. Det blir mer som ett upplägg liknande thrillers av Agatha Christie, vi som tittare ska undra vad allt är istället för att låta det spännande frågorna kring universum och oändligheten bära filmen.

Juliette Binoche spelar en läkare som är med på rymdskeppet. I början av filmen är det lätt att tro att hon är med för att som läkare utföra experiment. Efter ett tag visar det sig att hon är besatt av idén att få fram barn genom att ta sperma från männen och ägg från kvinnorna. Hon framstår som mer och mer galen allt eftersom. Det känns som att den skildringen får ta över för mycket.

Jag är besviken eftersom temat för filmen lockar mig, jag hade höga förväntningar. Den är fotomässigt mycket snygg, rent av konstnärligt, men som film blir den för seg och för spretig och oklar.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Ikoniska franska regissören Claire Denis (White Material, 35 Shots of Rum) frammanar i High Life ett kammarspel om föräldraskap och sexualitet i en inhuman miljö, och driver sina skådespelare till mästerliga prestationer.

Nja, det är synd att det blev fokus på sexualitet i en inhuman miljö istället för frågorna om universum, tid och mörka hål.

I rollerna: Juliette Binoche, Robert Pattinson, André Benjamin (André 3000) och Mia Goth.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Existentiella frågor, Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Ifigenia i Aulis på Dramaten – visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna

13 september, 2019 by Rosemari Södergren

Ifigenia i Aulis på Dramaten
Författare/dramatiker: Jon Fosse, efter Euripides
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Nadja Weiss, Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Kostym Kajsa Larsson
Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Raimo Nyman
Peruk och mask Moa Hedberg
Video Emil Klang
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 12 september 2019

Det är fascinerande hur ett drama som är 2.400 år gammalt kan tala till människor idag – och lär kunna tala till människor om ytterligare 2.400 år, om nu jorden och mänskligheten fortfarande existerar (men det är en annan diskussion vilket jag inte tänker vidareutveckla här).

Dramatens uppsättning av Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är avskalad, vacker och kryper under huden. Den går inte att värja sig emot. Duktiga skådespelare i varenda roll, snygg scenografi med stora videoprojiceringar och musik som känns och kompletterar, fördjupar handlingen.

Jon Fosse, den norska dramatikens förgrundsgestalt, har moderniserat texten till den klassiska tragedin Ifigenia i Aulis som Euripides uppförde för 2.400 år sedan och som Nadja Weiss och Irena Kraus bearbetat för Dramaten. Ett extra stort plus både för Jon Fosses modernisering och bearbetningen av Nadja Weiss och Irena Kraus för att de inte försökt sätta in handlingen ni en modern kontext. Att föra över dilemmat till nutid klarar vi som publik alldeles utmärkt själva. Det är snarare så att när regissör och manusförfattare anstränger sig för mycket för att peka på vad ett drama kan om nutiden kan detta pekande bli övertydligt och dessutom förminska möjligheter till tolkning.

Ifigenia i Aulis handlar uppenbart om krigets oskyldiga offer, om barns maktlöshet. Den handlar om hämnd också och om grupptryck. Den kan tolkas som en skildring av vad människor är kapabla att göra för en religion eller en ideologi. Den skildrar också de meningslösa skäl som ligger bakom krig. Den har flera nivåer – och kan tolkas och förstås på flera sätt, som alla stora mästerverk inom drama kan.

Berättelsen bygger på den grekiska mytologin som inspirerat många författare och dramatiker. Euripides tragedi hade urpremiär för 2.400 år sedan och berättelsen om Igigenia som offrades av sin pappa finns också som en opera (Tragédie opéra) i tre akter av Christoph Willibald Gluck med text av François-Louis Gand Le Blanc Du Roullet efter Jean Racines skådespel Iphigénie (1675). Opera-versonen uruppfördes på Parisoperan den 19 april 1774.

Dramatens uppsättning börjar med stor videoprojektion av ett barn och dess röst och på scen kommer Kung Agamemnon (mycket bra spelad av Christoffer Svensson) som berättar för sin slav (Sten Ljunggren) att han gett order om att hans dotter Ifigenia ska sändas till dem. Agamemnon sitter fast i hamnen i Aulis med hela den grekiska hären, som är redo att slå till mot Troja för att hämnas att Paris, en man från Troja, fick den vackra kvinnan Helena att överge sin man Menelaos (Erik Ehn). Helena följde med Paris till Troja och nu ska den grekiska armén hämta henne och hämnas den skymf Grekland utsatts för då Paris tagit med sig Helena. Men Agamemnon och den stora grekiska hären sitter fast i Aulis. Vinden som ska föra deras skepp till hämnden har lagt sig till ro. En siare har gett budskap till kungen: om kungen offrar sin dotter Ifigenia ska vinden komma och föra dem till Troja.

Agamemnon har skickat bud till sin hustru Klytaimestra att skicka Ifigenia till Aulis för att gifta sig med den berömda kämpen Akilles. Agamemnon kan ju inte säga sanningen till sin fru, att dottern ska offras. Nu har Agamemnon ångrat sig och vill skicka ett bud med slaven till Klytaimestra att inte skicka dit dottern. Slaven blir dock stoppad av Menelaos under sitt försök att nå fram med brevet.

Det finns en fälla att åskådare ser föreställningen som något som bara skulle kunna ske under en tidigare epok, då patriarkala strukturer härskade. Men det finns många strukturer också idag där människor kan offra andra för något som de menar vara större.

En av många genomarbetade detaljer i uppsättningen är klädseln, där Ifigenia är klädd i vitt, Klytaimestra i lysande rött och Ifigenias lillebror Orestes som i föreställningen är en pojke i tioårsåldern har militärmönstrade kläder. En signal om hur pojken redan som liten fostras in i hämnd- och hederskulturen. Den som känner till mytologin vet också fortsättningen, hur Orestes kommer att döda sin mor när hon har dödat Agamemnon. Klytaimestra förlåter aldrig Agamemnon för att han lät Ifigenia dödas. När Agamemnon kommer hem igen efter att hären besegrat Troja blir han dödad. Men det är en annan föreställning. Hoppas det finns planer på Dramaten att sätta upp också den tragedin.

Från ett pressmeddelande om föreställning:
Regissören Nadja Weiss berättar om pjäsen:
De grekiska dramerna är som sagor som försöker hantera krigssituationens monstruösa verklighet med hjälp av fantasi och låtsasgudar.

Nadja Weiss tillhör Dramatens fasta ensemble men har på senare år även regisserat. Bland uppsättningarna märks Mannen utan minne och Rannsakningen.

Med rollen som Ifigenia i Ifigenia i Aulis debuterar Frida Argento Abrahamsson på Dramaten, direkt efter att ha gått ut teaterprogrammet på Kulturama gymnasium.

Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är bland det snyggaste, mest berörande och starkaste jag sett på en teaterscen på länge. Den visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna och visar människor på gott och ont, fångade i livets dilemma.

Medverkande
Frida Argento Abrahamsson Ifigenia
Erik Ehn Menelaos
Christoffer Svensson Agamemnon
Ellen Jelinek Klytaimestra
Hamadi Khemiri Akilles
Sten Ljunggren Den gamle mannen
Leonard Eriksson Igou, Jack Bergenholtz Henriksson (barnstatister) Orestes

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Agamemnon, Dramaten, Euripides, Grekisk mytologi, Ifigenia, Orestes, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

Filmrecension: Downton Abbey

10 september, 2019 by Rosemari Södergren

Downton Abbey
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Michael Engler
Manus Julian Fellowes

För alla som älskar tv-serien Downton Abbey är filmen efterlängtad. De blir inte besvikna, det är ett kärt återseende med alla våra älskade brittiska skådespelare som Maggie Smith, Michelle Dockery, Laura Carmichael, Hugh Bonneville, Jim Carter och alla andra i gänget som ikläder sig karaktärerna från herrskap och tjänstefolk i godset i Downton Abbey.

Handlingen kretsar kring herrskapet Crawleys besked att kungen och drottningen av England kommer för att avlägga ett besök på godset. Personalen såväl som herrskapet och invånarna i byn omkring blir upphetsade och entusiastiska. Romantik, intriger och frågan om Downton kan ha en framtid. Det blir dyrare och svårare att ha personal och utvecklingen i världen når ända till Downton Abbey.

Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.

Filmen liksom tv-serien utspelar sig på det fiktiva godset Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire där tittarna får följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Det är en tid då mycket i världen förändrades och arbetarklassen börjar lyfta fram sina positioner. I tv-serien betonas konflikter och klassklyftor tydligare och är mer engagerande. I filmen blir det sött, gulligt  och ingen konflikt känns på allvar. Jag misstänker att om jag inte hade tyckt så mycket om tv-serien och alla dess karaktärer hade jag kanske satt ett steg lägre betyg. Att återse alla dessa personligheter är en del av vad filmen går ut på. Fast jag hade uppskattat om det var lite mer sting i de små konflikter som trots allt puttrar under ytan. Om filmen hade haft mer av Tjechov i sig hade den blivit ett mästerverk.

Anton Tjechovs dramer skildrar också en överklass under liknande tidsepok, en rysk överklass som känner att tiden går ifrån den – samhället håller på att förändras och dessa personer vet inte hur de ska agera för att klara sig. Egentligen är det var Downton Abbey handlar om men det blir lite för gulligt i filmen. Det känns aldrig på allvar att denna form av liv med denna överklass och alla regler som var pådyvlade medborgare var på väg mot sin undergång. Kvinnors rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, arbetarklassens frammarsch – allt detta nuddar filmen vid men bara mycket ytligt och lättsamt.

Givetvis är filmen påkostad. Den är snygg in i minsta detalj: miljöer, byggnader, kläder och förstås alla dessa duktiga skådespelare.

Serien är det mest framgångsrika kostymdramat sedan En förlorad värld från 1981, med fler än 10 miljoner tittare. Både första och andra säsongen nominerades och vann ett flertal priser och utmärkelser, bland annat vann första säsongen en Golden Globe för Bästa miniserie 2011.

Trots att jag har en del kritik är filmen underbar. Ändå. Filmen är ett bra sätt att säga adjö till denna speciella miljö.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Downton Abbey, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

6 september, 2019 by Birgitta Komaki

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Countrymusik, Filmrecension, Jessie Buckley, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 262
  • Sida 263
  • Sida 264
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in