• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Wannsee 1942 – omskakande

16 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Wannsee 1942
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Matti Geschonneck
I rollerna Philipp Hochmair, Johannes Allmayr, Maxmillian Brückner,

Omskakande. Jag bara sögs in och kunde inte vika undan en sekund från denna skrämmande skildring av vad människor kan göra när de påverkar varandra, fångade i en ideologi och rädd om sin egna position. Fångade i misstänksamhetens rep och ingen vågar stå upp för medmänsklighet.

Har du sett filmen Tolv edsvurna män från 1957 i regi av Sidney Lumet. Filmen, kretsande kring en tolvmannajury i kris och allt händer inne i ett enda rum. Det är så dramatiskt och så välgjort, så starkt, så spännande och det går inte att slita sig från dramat. Trots att det inte händer mer än att männen i juryn pratar, men det är så mycket som händer inom dem som vi som åskådare känner med och påverkas av. Denna film, Wannsee 1942, är uppbyggd på samma princip. Vi får följa ledande nazister som samlas den 20 januari 1942 vid Wannseesjön utanför Berlin på inbjudan av Reinhard Heydrich. På dagordningen fanns endast en punkt: ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. I stort sett följer vi mötet, med små korta utflykter till fikarummet och att vi får se bilarna som släpper av och hämtar männen.

Handlingen är baserad på de historiska dokument som lämnades kvar är Wannsee 1942. Det är en redogörelse för vad som hände under ett möte som förändrade världshistorien och beseglade ödet för över sex miljoner människor. Det är så mycket som rör sig under ytan. Blickar som avslöjar vad som rör sig i de inre på de män som samlats kring konferensbordet. En del är rädda om sin position, rädda för att bli utkastade från makten om de säger emot, andra tänker på vad som är bra för deras egen karriär. En del talar om hatet mot judar men i det som inte sägs märks de att de inte är övertygade om att det är rätt väg, men ingen vågar säga emot.

Det är så starkt och det är välgjort in i minsta detalj. Det går inte att vända bort blicken fast jag vill bara gråta, eftersom det är en skildring av vad människor förmått göra och inte alltför länge sedan. Min mamma var ett barn under andra världskriget. Det finns många äldre som var barn under detta krig. Det fruktansvärda är dessutom att liknande folkmord skett också sedan dess. Turkiets folkmord över armenier, Islamistiska statens folkmord och förföljelse av yazidierna, 1994 ägde ett omfattande folkmord rum i den centralafrikanska staten Rwanda. Cirka en miljon människor mördades och över två miljoner flydde. Det är några exempel, det blir sorgligt nog fler.

Denna film handlar inte bara om folkmord. För mig är det en skildring om sammanhang där mäktiga människor kan sitta tillsammans och ta beslut som berör maktlösa människors liv och existens. Till och med i vårt demokratiska svenska samhälle är det en grupp makthavare som kan ta beslut som skapar många tragedier. Alla makthavare lever med höga löner och har ingen aning om hur deras beslut påverkar de maktlösa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: All the Beauty and the Bloodshed – sevärd, stark och berörande och känns oerhört ärlig

13 januari, 2023 by Rosemari Södergren

All the Beauty and the Bloodshed
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Laura Poitras

En fascinerande, inspirerande skildring av konstnären, fotografen och aktivisten Nan Golden, skapad av den Oscarsbelönade regissören Laura Poitras. En dokumentär som är fantastiskt snyggt berättad, uppdelad i olika avsnitt och med många underbara foton som var och en för sig är så enastående. Bitvis bygger dokumentären på att betraktaren har en del förkunskap om Nan Goldin och framför allt om opiod-krisen.

Konstnären och fotografen Nan Goldin driver en stark internationell kampanj mot familjen Sackler och dess företag Purdue Pharma som tjänat miljarder på opiod-krisen i USA (som mycket starkt skildrats i tv-serien Dopesick). Familjen Sackler har byggt sig ett respekterat namn genom att sponsra kulturvärlden runt om i världen och skänkt konst och annat för enorma summor till konstmuseer med mera. Nan Goldin kämpar tillsammans med en grupp aktivister för att få konstvärlden att sluta ta emot vad hon kallar ”blodspengar”.

För mig känns det som att vi får möta en mycket ärlig och öppen skildring av Nan Goldin. Hon berättar att hon själv i samband med en operation fick opioider och blev beroende direkt. Hon har konkret egen upplevelse om hur farliga dessa piller är. Gruppen hon kämpar tillsammans med har alla på något sätt egna upplevelser av dessa oerhört farliga piller: en del har anhöriga som är fast i beroende eller som dött av överdos.

Denna dokumentär skildrar inte bara denna viktiga kamp mot familjen Sackler, vi får också veta mycket om Nan Goldins uppväxt och liv som barn och ungdom. Hon växte upp i en familj där föräldrarna inte kunde visa ömhet utan bara visade upp en falsk yta. Hennes storasyster dog i självmord efter att hon lämnats bort till psykiatrin för att hon var lesbisk.

Vi får också följa hur Nan Goldin redan som tonåring lämnade sitt barndomshem för att hitta vänner som hon kände mer ärlig samhörighet med. Jag känner att denna dokumentär på det sättet också kan ge styrka åt andra som känt liknande, som också upplevt att de inte fått vara sig själva i sin familj utan sökt gemenskap med vänner istället.

Filmen vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival. Till viss del har Nan Goldins kamp mot familjen Sackler gjort att deras kulturella gloria slutat skina. Men egentligen är problemen mycket större än familjen Sackler. Det finns många andra som upprätthåller en bild, ett sken, av att vara framstående men som byggt sitt sken på olika former av blodspengar. Det finns många som dör av både vapenindustrin och andra narkotiska medel. Men det kan skildras i andra filmer. För mig är denna dokumentär mycket sevärd, stark och berörande och känns oerhört ärlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Man Called Otto

12 januari, 2023 by Birgitta Komaki

A Man Called Otto
Betyg 3
Svensk premiär 13 januari 2023
Regi Marc Forsberg

En amerikansk remake av den svenska filmsuccén En man som heter Ove.
En film som liknar originalet i handling men i amerikansk miljö. Här har
Tom Hanks ersatt Rolf Lassgård och spansktalande Marisol ersätter iranska Parvaneh.

Tom Hanks i rollen som den alltid arge ordningsmannen i kvarteret är precis lika ilsken som sin föregångare. De flesta episoderna är med i nya filmen men hans bakgrund skildras inte på samma vis. Kanske därför känns Hanks rollfigur mindre sympatisk och bara otroligt jobbigt grinig. Ett stort hjärta ursäktar inte allt. Särskilt inte när man inte förstår bakgrunden. Den som däremot är roligt charmig är Marisol (Mariana Trevino).
Hennes runda mage, hennes matlådor och ivriga utspel charmar publiken och får Hanks att vekna.

Historien är bra, en man som Otto kan många känna igen hos andra om än inte hos sig själva. Han brukar finnas i de flesta bostadsområden. Fredrik Backman historia passar oavsett land. Men har man sett den svenska versionen känns den mer gripande. Kanske på grund av Rolf Lassgårds tolkning eller att de svenska förhållandena är mer välbekanta. Eller helt enkelt att den svenska versionen är mer sentimental och känslosam. Den nya filmen har inte samma feelgoodkänsla trots sina poänger.

Men den är ändå rolig och ger också hopp om att människor kan ändra sig genom möten med andra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: M3gan

11 januari, 2023 by Elis Holmström

M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone

Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.

Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.

Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.

Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.

Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.

Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.

Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Pale Blue Eye – mystisk, magisk, spännande och överraskande

5 januari, 2023 by Rosemari Södergren

The Pale Blue Eye
Betyg 4
Premiär på Netflix 6 januari 2023
Manus och regi Scott Cooper
I rollerna Christian Bale, Harry Melling, Gillian Anderson, Lucy Boynton, Charlotte Gainsbourg, Toby Jones, Harry Lawtey, Simon McBurney, Hadley Robinson, Timothy Spall, Joey Brooks, Brennan Cook, Gideon Glick, Fred Hechinger, Matt Helm, Jack Irving, Steven Maier, Charlie Tahan och Robert Duvall

Mystisk, spännande med oväntade vändningar – ett måste för alla som älskar Edgar Allan Poe.

Edgar Allan Poe är en av huvudrollerna i denna spännande thriller, den är precis så spöklik och mystiskt som en Poe-film bör vara. Den bygger på en bok, dock inte av Edgar Allan Poe själv utan av på en bok av Louis Bayard.

Handlingen utspelas i West Point, år 1830. Christian Bale spelar Augustus Landor, en ärrad utredare som anlitas för att diskret undersöka ett brutalt mord på en kadett. Men bland kadetter och personal finns en stark tystnadskultur och för att få med utredningen inifrån tar Landor hjälp av en kadett. Denna kadett är en ung man som heter Edgar Allan Poe. Ja precis, poeten, författaren och skräckmästaren Edgar Allan Poe (som spelas av Harry Melling, som är perfekt i den rollen).

Miljöerna och fotot är snyggt och elegant filmat. De förmedlar starka känslor av något magiskt, mystiskt och ockult. Dessutom en lång rad av världens främsta skådespelare. Jag lovar att du kommer att bli överraskad ett par gånger om – filen har flera oväntade vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Edgar Allan Poe, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in