M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone
Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.
Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.
Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.
Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.
Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.
Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.
Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.