• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Close – omöjligt att inte bli berörd av detta mästerverk

14 mars, 2023 by Linou Gertz

Close
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Lukas Dhont

Under barndomsåren är sommaren bästa tiden på året. Inte bara för det varma vädret och långa ljusa dagar – och kvällar – utan för de, vad det kändes som, oändliga loven där tid och möjligheter låg som långa strängar av ax på ett sädesfält. Och det är i en av de strängarna Close, den andra filmen från den belgiska regissören och manusförfattaren Lukas Dhont, tar sin början. Två vänner, Remi och Leo, har i fantastiskt samförstånd och fantasi i perfekt samklang lyckats fly en belägring och undvikit att blivit infångade. De flyr genom blomfältet och vidare till Remi där barndomen och vänskapen aldrig behöver ta slut. I alla fall känns det säkert så för dem båda just där och då.

Men som med allt fint här i världen tar det slut. Både lovet och den enkla villkorslösa vänskapen. Tillbaka i skolan i högre klass börjar det kommenteras om att deras vänskap är lite väl närgången, både lite retsamt av flickorna och något elakare av pojkarna, och även om det inte riktigt funnits något uttalat förhållande – mest för att de är väldigt unga och oskyldiga än – så är det ändå någonting som antyds i de bilder Lukas så vackert målar upp. Och ofta gör han mästerligt så, låter kommunikationen ske genom bilderna och inte nödvändigtvis genom orden som yttras.

För att distansera sig från kanske inte anklagelserna men kommentarerna letar sig Leo in i nya vänskapskretsar och håller Remi på behörigt avstånd. Han är fortfarande snäll mot honom, och avslutar inte deras vänskap, men i sitt försök att balansera nyvunnen populäritet och undvika vidare elaka kommentarer blir han ändå distanserad. Kyligare. Vilket är en hård påminnelse om hur ont det kan göra att växa upp, försöka passa in, utvecklas åt olika håll, och känna vänskapsrelationer falla samman. Jag har absolut känt det, och tror de flesta också har gjort det i någon mån. Och visst svider det. Speciellt som ung och när hormoner rusar samtidigt som en utvecklar ett förstånd att hantera allting med. Tyvärr slutar det inte alltid lyckligt. Som här.

Vemod blir till tragedi och de flesta steg av sorgprocessen. Eller kanske mest förnekelse och ilska, men även förvirrat försök till accepterande också. Både för Leo och Remis mamma Sophie, spelad av den belgiska skådespelerskan Émelie Dequenne – kanske mest känd från Dardenne-brödernas Rosetta (1999) – som försöker balansera sin egna sorg med vänskapsrelationen till Leo som fortsätter besöka dem. Allra mest hjärtskärande blir det när de båda går in i Remis rum för att leka detektiver och försöka ta reda på inte vad utan varför det har hänt. Återigen är det mycket starkt skildrat genom handlingar snarare än att det säger sådant till varandra. Liksom en middagsscen när Leos storebror pratar om sin framtid och Remis pappa brister ut i gråt – underförstått för att han aldrig kommer kunna unna sin egna son allt det. Men de diskuterar det aldrig utan låter bilderna brinna klart som ett starkt ljus. Självklart kräver detta också oerhörda skådespelarinsatser – vilket också samtliga levererar, men kanske då just Leo – spelad av Eden Dambrine, som träffade regissören Lukas under en tågresa där han blev tillfrågad om han ville medverka i en film och genast tackade ja på plats – som lyser allra klarast i hela ensemblen.

Allt som allt är det en mästerlig film som inte riktigt klassar sig som en HBTQ-skildring, eller coming-of-age drama, men som ändå lyckas sända ut så mycket ljus att det belyser så mycket av livet och dess samtidiga smärta och skönhet att det är omöjligt att inte bli berörd och känna med dess karaktärer. Och när filmen är slut känns det som att kliva ur en emotionell berg&dalbana.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: MH370: Flygplanet som försvann – spännande och djupt berörande

9 mars, 2023 by Rosemari Södergren

MH370: Flygplanet som försvann
Betyg 4
Premiär på Netflix 8 mars 2023
Regi Louise Malkinson

Den 8 mars 2014 försvann Malaysia Airlines Flight 370 spårlöst med 239 människor ombord. Hur är det möjligt? Denna fängslande och engagerande miniserie i tre avsnitt tar skickligt upp de olika teorier som finns kring försvinnandet.

Den 8 mars 2014 försvinner Malaysia Airlines Flight 370 och samtliga 239 passagerarna ombord plötsligt och utan ett spår. Nio år efter händelsen söker fortfarande efterlevande familjemedlemmar, forskare, utredare och journalister efter förklaringar till försvinnandet. Det är fortfarande ett stort mysterium.

Flygplanet lyfte från Kuala Lumpur den 8 mars 2014 på väg till Peking. Det fanns 239 personer ombord: 227 personer från 15 olika länder och 12 besättningsmän. 38 minuter efter avgången skickas det sista meddelandet till flygledningen i Kuala Lumpur. Några minuter senare försvinner planet från flygledningens radar. Ett sista meddelande från piloten ”Goodnight”, sedan är det plötsligt försvunnet från SR.

De olika teorierna utvecklas och vi får höra både de som är för och de som är emot de olika teorierna. På ett skickligt sätt navigerar regissören kring de olika teorierna. Är det USA som ligger bakom? Kina? Ryssland? Flygkaptenen Zaharie Ahmad Shah kan medvetet ha störtat planet MH370 som försvann under mystiska omständigheter över Indiska oceanen i mars 2014.

En kvinna som är duktig på att noga granska foton anser sig ha hittat bild på flygplans-vraket på djuphavsfoton men de stora myndigheterna i Malaysia eller samverkande länder väljer istället att söka på andra platser. Det är en gåta, förstås. Vraket har inte hittats men en person anser sig ha hittar delar från planet. Men det är en hel del frågetecken kring dessa fynd.

SVT berättar:
I juli förra året kunde Frankrike bekräfta att en vingdel som hittats utanför ön Réunion i Indiska oceanen kom från MH370. Den del som nu hittats låg på en sandbank i Mocambiquekanalen, alltså i samma del av Indiska oceanen som den tidigare bekräftade vrakdelen.
Tidigare i år, i mitten av januari, hittade man även delar i Thailand som kopplades till MH370. Dessa visade sig senare inte tillhöra det försvunna planet.

Amerikanen som tog till sin livsuppgift att hitta vrakdelar och som anser sig ha lyckats hitta flera delar är både hyllad och hatad. En del menar att det är alldeles för skumt att han kunde räkna ut var det fanns vrakdelar och ta med sig anhöriga till personen på det försvunna planer och tillsammans leta och hitta flera. Han har till och med blivit mordhotad av de som anser att hans letande är bluff.

Det är en spännande inblick i alla stora teorier men djupt berörande. Att förlora anhöriga är alltid svårt och när de är försvunna blir det ännu tyngre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flygplan, MH370, Mysterium, Netflix, Recension av tv-serie, TV-serie

Filmrecension: Världens bästa chef – en mästerlig satir över dagens kapitalism

9 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Världens bästa chef
Betyg 5
Regi Fernando León de Aronoa

En komisk och absurd skildring av överklassens briljanta förmåga att navigera sig fram till succé under alla förhållanden, om konsten att dra på sig en förklädnad av feminism eller mångkulturell approach – allt i syfte att gagna sin egen framgång. Och med en Javier Bardem i sitt esse. Han står för en enastående imponerande briljant insats i rollen som Blanco, chefen som så gärna vill vinna utmärkelsen Världens bästa chef i världens bästa företag. En internationell kritiker på Deadline skrev om Javier Bardems prestation: em>Bardem är fantastisk, omöjlig att ta blicken ifrån.

Blanco styr ett framgångsrikt företag som producerar vågar till industrin. Han har ärvt företag av sin far och har lyckats fortsätta driva det framgångsrikt. Nu har företaget blivit nominerat till pris som Världens bästa företag. Företaget är ett av tre som är kvar i en slutgiltig final-gallring. Blanco styr sitt företag med en paroll att han är som en far åt alla anställda. Han betonar ofta att han och hans fru inte behöver några egna barn eftersom de set på alla anställda som sina barn. Ett jovialisk yttre som han skickligt upprätthåller.

Under den finputsade ytan döljer sig förstås en smart karaktär som vet hur han ska utnyttja situationer och människor för sitt eget bästa. Han lurar de flesta i omgivningen men också sig själv. Han tror säkert att han är den stora pappan till alla. Men han är en skicklig maktspelare och vet hur han ska utnyttja folk, vet vem han ska behålla genom att befordra dem eller genom att hjälpa dem med privata bekymmer.

Denna film är en mästerlig satir över de mäktiga och inflytelserika och med flera nivåer i hur den kan tolkas. Det är en film som jag kommer att se fler gånger och helt klart kommer att hitta massor skickliga detaljer i berättandet. Någonstans läste jag att det är en komedi där kapitalismen står med byxorna nere. Det är exakt rätt ord. Det mäktiga kan behålla sin makt och sitt inflytande för att det är sådana skickliga kameleonter och de som kan ta sig fram och upp är precis de som har dessa egenskaper. Elegant berättat men en lång rad enastående skådespelare med Javier Bardem i täten som en totalt skrupelfri chef.

Denna spanska film var shortlisted Oscar 2022 för bästa internationella film och vann sex priser i 36:e GOYA AWARDS 2022 (Spanska Oscars), i kategorierna: Bästa Film, Bästa Regi, Bästa Manus, Bästa Klipp, Bästa Musik och Bästa Manliga Skådespelare i en huvudroll. Filmen var nominerad i 20 kategorier, ett rekord i Goya Awards historia. Helt enkelt en mästerlig satir över nutidens kapitalism.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Javier Bardem, Kapitalismen, Överklassen, Spåansk film

Filmrecension: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten – ett måste att se på Tempo

7 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Betyg 4
Svensk biopremiär under Tempo Dokumentärfestival i mars 2023
Kommer att visas i SVT i april
Regi Martin Widman

En film som har svensk premiär under Tempo Dokumentärfestival och som jag verkligen uppmanar alla att gå och se är: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten.

Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.

Denna finstämda dokumentär om Ola Magnell är en måste att se för alla som är intresserade av svensk musik, tänker jag. Oavsett ålder. Han var en individuell musikskapare som stod för vem han var och inte låtsades vara något annat. Han slog igenom stort med sina två förmodligen mest kända låtar Kliff och Påtalåten. Under tiden då han var mest hajpad verkade han inte så bekväm i rollen som stor rockmusiker.

Han är svår att placera i ett fack, han är vispoet, proggare, trubadur, rockmusiker men mest av allt är han Ola Magnell. Han stack verkligen ut då hans musik kom under 1970-talet. Jag minns hur hans med existentiella inställning och frågeställningar talade till mig och mina vänner på den tiden. De vänner jag hade var ofta, liksom jag, intresserade av existentiella frågor också och inte bara brann för att få ett mer rättvist samhälle med mer inflytande för de som var maktlösa. Internationellt gick ofta den stora proteströrelsen från sextiotalet parallellt med flera olika krav på förändringar, inte bara politiska förändringar. Det innebar till exempel ett uppvaknande av andra andliga eller religiösa tankar än de traditionella kyrkliga och det innebar ett bejakande av personliga tankar kring livets mening. I Sverige tappades dessa delar av studentrörelsen och det rebelliska oftast bort. Ola Magnell var en av de få som kunde lyfta fram sådana tankar.

Denna dokumentär visar hur han fortsatte och gav spelningar runt om i landet också då hans musik inte sålde i stora antal längre. I en intervju med honom blir det så tydligt att medier ofta är fixerade vid vad medier rapporterar om. Den som inte syns i medier tycks inte finnas. Men de flesta syns ju inte i medier.

Också för mig som ändå lyssnat mycket på honom fanns det en hel del nytt i dokumentären. Jag visste inte att han var uppväxt på en bondgård, på Skälby gård i Kalmar. Han föddes i januari 1946 och dog i februari 2020. Det är sorgligt att han fick ur tiden då när han hade börjat bli upptäckt på nytt av svenska musikintresserade i samband med då han På spåret gjorde en cover på Lalehs ”En stund på jorden”.

Ett extra plus är att flera av något yngre musiker som Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij finns med i denna film.

Filmen berättar om Ola Magnell men den berättar också om det svenska samhället och om musikrörelsen under 1970-talet och hur medier fungerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ola Magnell, Tempo dokumentärfestival

Filmrecension: Förfalskaren – så spännande att det gör ont i magen

3 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Förfalskaren
betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Maggie Peren

En absurd, rentav osannolik berättelse om en ovanligt modig, ganska dumdristig ung judisk man som lyckades med något otroligt under andra världskriget. Han lyckades skapa en ny identitet och helt dölja sin judiska bakgrund bakom en blond och kortklippt fasad. Filmen bygger på verkliga händelser, på Cioma Schönhaus självbiografi från 2004.

Huvudpersonen, Cioma Schönhaus, är en ung judisk man som lever ensam i en stor tom våning sedan resten av familjen deporterats. Skälet till att inte Cisma deporterats är att han är välutbildad och arbetar på en ammunitionsfabrik och därför är han nyttig för krigsmakten.

Schönhaus är inte bara duktig på att jobba med vapen, han har gått en konstutbildning och får möjlighet att i hemlighet bli förfalskare. Han blir inblandad i ett sammanhang där de skapar falska pass åt judar som då han lämna Tyskland för att komma undan nazisternas terror.

Men så händer någonting oplanerat. Schönhaus blir av med sitt arbete inom vapenindustrin. Det är som att han tappar all sans och vill utmana nazismen. Han bygger upp en helt ny identitet åt sig själv som blond, kortklippt och mycket tysk. Han kan till och med leva livets glada dagar på restauranger och danshak i hjärtat av Berlin. Rakt under näsan på Gestapo. Han är rent av desperat, känns det som. Det är väldigt sorgligt och tragiskt vad judarna fick utstå i nazi-Tyskland. Hans övriga familj var deporterad till östra delarna av nazisternas områden – och vad det innebar för de flesta judar vet vi nu efteråt. Det går att trots att berättelsen på sätt och vis är spännande och rolig samtidigt är tragisk och gör ont i magen.

Rollen som Schönhaus spelas av Louis Hofmann (känd från Netflixserien Dark) som är helt perfekt i rollen med en pojkaktig charm och fixarattityd. Han är ett av flera skäl till filmens kvalitet.

Den är absurd. Den är rolig men då jag vet att det handlar om verkliga händelser känns det i magen, jag sätter skratten i halsen. Det är otäckt vad människor kan tvingas stå ut med när fascism eller nazism eller andra förtryckande ideologier tar över makten. Det fruktansvärt sorgliga är ju att det finns alltför många förtryckande samhällen fortfarande: Iran, Saudi-arabien, Ryssland, Nordkorea med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Sida 155
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in