• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vintersaga – en resa in i den svenska vintriga själen

19 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Vintersaga
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Carl Olsson

En helt känslomässig resa in i den svenska vintriga själen. En färd genom ett vintrigt Sverige med flera olika scener och miljöer med människor som har en sak gemensamt: vemod. Fast det är inte renodlat vemod, vemodet är kryddat och uppblandat med nostalgi och tragik.

På vinterdisig väg ser vi en lastbil ta sig fram i mörkret. Två unga kvinnor sitter i en bil och pratar om favoritparfym. Ett sällskap rojalistiska pensioner är på middag och sjunger Kungssången. Scenerna sätter igång känslor, tankar, minnen – de talar till flera delar av mig som betraktare. En stark och viktig del i filmen är filmmusiken som är skapad av Ted Ström tillsammans med sönerna Johan och Albin. De målar med musiken.

Filmen börjar med att vi ser en bil fara runt, runt, runt på en asfalterad plats framför en fabriksanläggning. Någon verkar leka med bilen. En scen som utstrålar vemod. Finns det inget mer meningsfullt att göra än att ägna en timme eller mer till att sladda runt med bilen i ensamhet?

En scen i början och i slutet av denna: En äldre person sig fram på en snötäckt väg på en sparkcykel. Vi ser den bara bakifrån och vet inte om det är en man eller kvinna. En bild av vemod men lika mycket nostalgi. Jag åkte spark när jag var liten. Men hur många använder spark idag? Jag ser aldrig någon spark där jag bor i Stockholm. Ett exempel på hur mästerligt mångbottnade filmens scener är och hur mycket begreppet vemod innehåller.

Filmen innehåller 24 inramade situationer ett kallt, fruset Vintersverige. En isande vind drar igenom Sverige. Människor samtalar eller är tysta men vad säger de egentligen? Är alla egentligen väldigt ensamma, är alla isolerade innerst inne? De flesta samtal vi hör och ser i Vintersaga är utmejslat tragiska exempel på oförmågan att verkligen nå varandra. De säger något men vill egentligen säga något annat.

En mycket tragisk scen är från ett parkeringshus där två unga människor sitter på ett kallt betonggolv och intar starka droger. Hundratals människor dör av överdoser i Sverige varje år. Denna scen gör ont att se. Och tyvärr tycks det inte vara något tema i människors medvetande idag. Det är ju många, många fler som dör av överdoser än i de kriminella gängens skjutningar. Gängskjutningarna är dock ett ämne som inte finns med.

Denna fantastiska meditativa film har ingen yttre handling, det är inget drama, inga huvudkaraktärer även om vissa personer dyker upp några gånger i filmen. Stämningen är handlingen. Bilderna, foton, miljöerna och musiken bildar en suggestiv helhet som talar till mig på flera nivåer.

Att Carl Olsson är inspirerad av Roy Andersson är uppenbart. Många bilder i filmer har precis samma stil med människor som står lite stelt och tafatt i gråbrun-murriga miljöer som i Roy Anderssons mästerliga filmer.

Vemod, nostalgi, tragedi – Vintersaga talar till både känslor och tankar och dröjer sig kvar inom mig länge, länge. Carl Olsson har definitivt tagit en plats bland de stora svenska filmskaparna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carl Olsson, Filmkritik, Ted Ström, Vintersaga, Vintersverige

Filmrecension: The Miracle Club – en riktig feel-good-film med Maggie Smith

18 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Miracle Club
Betyg 3
Regi Thaddeus O’Sullivan
Manus Joshua D. Maurer, Timothy Prager och Jimmy Smallhorne, baserat på en berättelse av Jimmy Smallhorne
I rollerna Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney
Svensk biopremiär 20 oktober 2023

En riktig feelgood-film med stjärntrion Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney. Att se Maggie Smith i en film är alltid lika underbart. Vilken roll hon än tar sig an så gör hon det bästa av den.

Vi får följa några familjer och speciellt några kvinnor under sextiotalet på Irland. Lily (Maggie Smith), Eileen (Kathy Bates) och Dolly (Agnes O’Casey) är till största delen fast vid att passa upp sina tidskrävande män och vardagens alla sysslor i den lilla byn. Det är en by dit jämställdhet inte nått. Det är kvinnornas uppgifter att sköta barn, handla mat, laga mat. städa och ja över huvud taget finnas till och passa upp. Männen är handfallna när det gäller hemmets alla sysslor. En dag får de tre väninnorna chansen att resa utomlands, till Lourdes i Frankrike. Lourdes är en berömd pilgrimsort med heligt vatten som sägs kunna utföra mirakel på de som badar i det.

Resan kompliceras av att deras män inte alls ger dem något stöd. En man till och med försöker hindra sin fru att åka iväg. Ovanpå det dyker Chrissie (Laura Linney) upp i byn för sin mors begravning. Chrissie övergav byn fyrtio år tidigare och det finns många olösta konflikter och sårade känslor som dras upp till ytan när Chrissie kommer till byn. Dessutom har Chrissie mage att följa med till Lourdes. Som vi förstår är det svek och sårade relationer som far runt.

Det är en mänsklig berättelse som säkert många kan identifiera sig med. Även om männens handfallenhet när det gäller hemmets sysslor väl förändrats i vårt samhälle idag. Filmen är till rätt stor del förutsägbar. Mycket kan vi räkna ut hur det ska gå. Det gör dock ingenting. Skådespelarna är alla så bra och vi kan behöva en film med feel-good-känsla som ger hopp i en rätt dyster tid i världen.

Ett pressmeddelande berättar att Dublinbon Jimmy Smallhorne, författaren till boken som filmen bygger på, inspirerades av sin egen mamma och sin barndoms alla starka kvinnor. Regissören Thaddeus O’Sullivan har också ett personligt förhållande till innehållet då hans mamma brukade be till jungfru Maria för sin mans vacklande hälsa och reste till Lourdes när han blev bättre, som ett tack.

Regissören Thaddeus O´Sullivan berättar om sitt arbete med skådespelarna:
-Jag brukar släppa skådespelarna fria först, och sedan regissera dem. Jag var i synnerhet försiktig med Maggie Smith för att hon är en sådan legend, men hon sa bestämt till mig ”Bara tala om vad du vill ha!” .

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Lourdes, Maggie Smith

Filmrecension: Killers of the Flower Moon – Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare

18 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Killers of the Flower Moon
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Martin Scorsese
Längd 3 timmar 26 minuter
I rollerna Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Jesse Plemons, Lily Gladstone, Tantoo Cardinal, John Lithgow, Brendan Fraser, Cara Jade Myers, JaNae Collins, Jillian Dion, William Belleau, Louis Cancelmi, Tatanka Means, Michael Abbot Jr, Pat Healy, Scott Shepard, Jason Isbell, Sturgill Simpson

True crime från 1900-talets början i ett reservat för Osagefolket, från de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Det är en skickligt filmad berättelse med enastående duktiga skådespelare som Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone och Jesse Plemons. En skoningslös, mörk berättelse om människors ondska – en brutalt rakt på sak-skildring av hur var och en har ansvar för sina beslut, sina val och sina handlingar.

”Killers of the Flower Moon” bygger på en bok av David Grann och utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen Osage Nation. Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska (”de mellersta vattnens barn”). Osagefolket är förmodligen den rikaste indiannationen i USA vilket retade många vita amerikaner. När osagefolket tvångsförflyttades till ett litet och kargt område i Oklahoma fick detta folk rättigheterna till alla naturresurser. När stora oljefyndigheter gjordes i området blev osagefolket rika. Givetvis gjordes många försök att ta ifrån oaserna dessa rikedomar. Boken och filmen skildrar ett av de mest djävulska metoderna.

Ett sätt att försöka få kontroll över rikedomarna var att varenda osager sattes under en vit förvaltare så att de inte kunde disponera självständigt över sina egna pengar. Osagernas barn tvingades dessutom att gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder.

I filmen får vi följa Ernest (Leonardo DiCaprio) som varit ute i krig och nu återvänder hem till Oklahoma för att bo med sin morbror Hale King (Robert DeNiro). Hale King har status i staden och har upprättat ett sken av att han är vän till urinvånarna och månar om dem. Ernest är rätt korkad och ryggradslös. Hans farbror uppmanar honom att bli vän med och sedan gifta sig med fullblods-osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). På det sättet kommer Ernests barn att ärva oljefyndigheter. Hale King är dock inte bara ute efter att kommande generationer av hans släkt ska få del av oljans rikedomar. Han anlitar kriminella till att döda urinvånare för att kunna få tag på deras oljefyndigheter och rikedomar.

Det är en berättelse som det gör ont att ta till sig, samtidigt som den är fruktansvärt realistisk i hur den skildrar vad människor kan vara kapabla till att göra på grund av girighet. Det är också en plågsam skildring av hur de som har makten ofta kan klara sig.

Det är en helaftonsfilm på tre och en halv timme. Trots längden är den aldrig seg. Jag tror ändå att den skulle kunna kortats ned med femton-tjugo minuter och ändå berätta lika mycket. Det är framför allt. De är framför allt Ernests oförmåga att ta ställning för det som han egentligen vet är rätt som kanske upprepas för många gånger. Å andra sidan vill nog regissören att Mollies utveckling ska få ta sin tid. Om filmen varit något kortare hade jag nog satt allra högsta betyg, men den är en av årets enastående filmer. Helt klart. Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Martin Scorsese, Robert De Niro

Filmrecension: Seneca – burleskt och utan djup

17 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Seneca
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Robert Schwentke

En burlesk berättelse som, tyvärr, misslyckats helt med att lyfta fram viktiga frågor på ett sätt som öppnar våra ögon. En skildring som går vilse i det farsartade.
En berömd man, Seneca, var rådgivare åt en av världens grymmaste härskare, Nero – men filmskaparen har valt att skildra allt burleskt, skojfriskt och att grotta ner sig i hemskheter, vidrigheter och blod som sprutar så jag blir illamående. Det finns förstås skäl till att filmen kommer på bio nu när världen plågas av våld, krig och grymheter både i Sverige och runt om i världen. Men filmen misslyckas totalt att göra något begripligt. Om den onde enbart skildras som äcklig, löjlig och vidrig kan vi aldrig göra något för att förhindra att det kommer fler sådana makthavare.

Filosofen och dramatikern Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, var samtida med Jesus. Seneca föddes omkring 4 före Kristus i Córdoba i Spanien och dog är 65 i Rom. Han var en romersk författare, filosof och politiker. Han blev ganska välbärgad som filosof och rådgivare åt överklassen i Rom och han var i många år mentor och rådgivare åt Nero, en av världens mest skoningslösa härskare.

Nero var maktfullkomlig och paranoid och kunde till och med döda sin mamma. Manuset, skrivet av Schwentke och Matthew Wilder, har hämtat en hel del av dialogerna direkt från Senecas bevarade skrifter. Det kunde blivit mycket intressant att följa en skildring av hur någon kan sälja sin själ för att stå ut med att arbeta med någon som var så grym som Nero. Men ingen är ju bara genomhemsk. Också människor som ger order till hemska övergrepp har något som får människor att följa dem, något som får människor att hylla dem. Regissören har valt att enbart framställa Nero som ett jättebarn, dum i huvudet och utan några känslor eller gränser alls, helt utan förmåga till medkänsla med någon. Nero blir till och med mer nyanslös än Darth Vader i Star Wars. Jag får ingen relation till Seneca heller. Hur kunde Seneca sälja sig och vara rådgivare åt Nero?

Vad jag också saknar i filmen är ett seriöst grepp på stoismen. Seneca var en av de filosofer som definieras som stoiker. Stoicismen en intressant filosofi som det skulle varit mycket intressant att se frågeställningar seriöst utvecklade i filmen.

Kort om Stoicismen från Wikipedia:
Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 före Kristus i antikens Grekland av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa (namnet ”stoicism” kommer därifrån), kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de mer ”akademiska” filosofiska riktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre.
…
Deras etik utgår från vad de ansåg vara ”i enlighet med naturen”. Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Det finns förstås mycket att gå in på när det gäller stoikernas tankar. Men jag tyvärr regissören villar bort sig i att skapa färgstarka scener men utan djup och med karaktärer som inte känns det minsta äkta.

John Malkovich har huvudrollen som Seneca och han är tyvärr stel och helt omöjlig att tro på och Tom Xander är bara barnslig och löjlig som Nero. I mindre roller finns bland annat Geraldine Chaplin (Barnhemmet), Andrew Koji (Bullet Train), Mary-Louise Parker (Red) och Julian Sands (The Ghosts of Monday). Rollen blev den sista Sands gjorde innan han gick ur tiden.

Jag hoppas någon annan regissör tar itu med att göra en film med mera djup om Seneca. Ämnet: framstående män (eller kvinnor) som säljer sig åt makten och rikedomen är ett minst lika viktigt ämne idag att skildra som för två tusen år sedan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkrtik, filosofi, Seneca, Stoiker

Filmrecension: Eden – mörk, skrämmande, magisk

16 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Eden
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Andrés Ramírez Pulido
Originaltitel La jauría

En ond saga från en avlägsen plats djupt inne i den colombianska djungeln där bland annat giftiga flygfän och annat far runt men det farligaste ändå är människor. Den är mörk och skrämmande och oerhört välgjord. Unga pojkar hålls i ett fängelse-experiment långt in i djungeln där fukt tränger in och dagsljuset sällan får en chans att tränga fram. Djungelns alla ljud brummar och det känns som om jag är där, jag känner fukten.

De unga pojkarna som är i lägre tonåren får slita hårt med att röja upp där naturen har trängt undan byggnader. Det är ett tungt och slitsamt arbete för unga kroppar och däremellan har de pauser med terapi där de ska rabbla ramsor om hur de ska förändra sina liv och bli goda, laglydiga unga män.

Eliu, som är den pojke det mesta av handlingen kretsar kring, lyckas ganska väl att passa in i ungdomsfängelset, både med det hårda arbetet och terapin. Men så kommer El Mono dit, en ung pojke som Elin begått ett mord tillsammans med. Det förflutna som Elin vill komma bort från börjar tränga sig fram. Det är tungt och det är många starka känslor som brottas inne i både Elin och de andra pojkarna.

Men det är inte bara pojkarna som har ångest inom sig. De vuxna, fångvaktarna och poliserna, döljer något. Något ligger under ytan. Något stämmer inte, det känns. Hur kan en sådan anstalt över huvudtaget existera i ett land? Hur rättslösa är de unga pojkarna? Samtidigt kommer de flesta av dem från tragiska bakgrunder med pappor som misshandlar dem. De unga pojkarna har trots sin unga ålder begått grova brott, någon har till och med mördat. Det är en film som inte ger mycket hopp. Den klär av mänskligheten och avslöjar den våldsamma sidan av människor.

Det är inte något feelgood-berättelse. Tvärtom. Men det finns ett litet hopp ändå. Den är mystisk men också socialrealistisk, den är stark och den gräver sig in djupt inom mig. Jag kan inte skaka den av mig utan den tar sig in i mina tankar och jag funderar, tänker och känner, länge efteråt.

Filmen har vunnit GRAND PRIX och SACD Award under kritikerveckan i CANNES 2022 och vann Best Cinematography på Stockholms filmfestival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in