Filmrecension

Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023

Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.

Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.

Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.

Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.

Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.

Innan, nu och då
Betyg 2
Svensk premiär 12 maj 2023
Regi Kamila Andinis

Nana är en kvinna som fångad i ett patriarkalt samhälle ständigt gör sin plikt, tar ansvar för hem och barn och vördar sin make. Några egna känsloyttringar finns inte plats för.
Ingift i en högre samhällsklass, med dess normer om elegans och stil, har hon anpassat sig till det livet. Att hon egentligen kommer från landet och fått fly från striderna där har hon tryckt undan liksom att hon då var gift. Livet flyter fram och hon har anpassat sig och godtagit makens älskarinnor i sitt liv. Tills hon en dag blir vän med en av dem, den
egensinniga Ino. Den vänskapen förändrar hennes liv.

Filmen är ett vackert trögflytande drama. Nana döljer sina känslor under en behärskad yta och historien drivs med små steg. Att Indonesien befinner sig i en uppslitande politisk strid kommer fram men huvudsakligen är handlingen förlagd till hemmet. Att
den indonesiska kulturen skiljer sig från västerländsk är tydligt. Det visas genom små detaljer och händelser. Kanske kulturen också är förklaringen till att Nana blir så anonym att hon inte engagerar. Det talas inte mycket och alla håller känslorna för sig själva. Däremot är dansscenerna uttrycksfulla.

Happenings Salma är vacker och hemlig som Nana. Arswendy Bening Swartling gör maken Mr. Darga mer mänsklig och lättare att förstå. Roller som styrs av det patriarkaliska samhällets normer där kvinnor måste följa en mall.

Trots vackert foto, ofta drömlika bilder och spännande musik så är filmen en lång resa till det gripande slutet. Då blir det känslosamt.

Ellos Eatnu Låt älven leva
Betyg 4
Svensk premiär 12 maj 2023
Regi Ole Glaver

Filmen kan bli en ögonöppnare för många om hur samer har betraktats och behandlats av samhället. Samer har liksom många andra urfolk betraktats med misstänksamhet och negativa förväntningar. Många har förnekat sin samiska identitet på grund av den misstänksamheten. Att kämpa för Altaälven och för att bevara miljön innebär också att bevara naturen och kulturen där samerna levt. Där renar kan ströva och inga stängsel stoppar.

Ester blir indragen i kampen för älven genom sin kusin Mihkkal. Hans familj har drabbats av statens åtgärder mot samernas renskötsel. De tog deras renar , de tog deras liv. Sakta blir hon medveten om den diskriminering som har skett och sker från stat och privatpersoner. Genom kampen för älven växer hennes kunskap om den samiska kulturen och hennes självrespekt.Det blir viktigt att känna stolthet för den bakgrund man har. Något som väcker motstånd i familjen, lärarrummet och samhället.

Ella Marie Haetta Isaksen är en norsk musiker som gestaltar Ester med med värme och självklarhet. Hon är en förkämpe för samisk kultur och musik i Norge. Sofia Jannok spelar hennes vän och är en svensk samisk artist och sångare.

Esters utveckling , berättelsen om diskriminering och samer som betraktas som andra klassens medborgare är gripande. Skildringen av den politiska kampen kring älven och bilden av Finnmarken är intressant. Men framför allt är det en film med en stark historia där varje scen känns äkta.

Krönika om en flyktig affär
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 maj 2023
Regi Emmanuel Moret

Gillar du sådana där franska filmer där det pratas väldigt mycket, då kommer du att älska denna film. Två vuxna, en man och en kvinna, som närmar sig medelåldern, Charlotte och Simon, inleder en relation. De bestämmer att relationen inte ska vara fast på något sätt och att den inte ska vara passionerad och inte vara länge. Simon är gift sedan 15 år och har två barn. Charlotte har flera barn men vill inte ha någon fast relation. De intalar sig att de bara är tillsammans då och då, för att de trivs tillsammans. Men de är inte kära och de ska absolut inte prata om någon gemensam framtid.

Det är en fascinerande film som ställer många frågor om vad relationer är och den låter oss tänka och känna själva. Den skriver oss inte någon moral på näsan. Det är upp till oss själva att tolka händelserna.

De två är inte något särskilt vackert par. Ingen av dem är särskilt bildskön. Han är kort och hon är rätt lång och ser ännu längre ut då hon är mycket smal, hon rent av ser rent av vinglig ut. Det är förstås ett medvetet val av regissören, de två ser ut som många människor vi möter i vår vardag. Det är en styrka i filmen. Och oj vad de två snackar och diskuterar. Frågan är vem de lurar, sig själva eller den andre? Ibland smattrar de på, speciellt Simon och frågan är vem han försöker lura? Det är väldigt tydligt att de båda lurar sig själva och lägger ett stort lock på sina riktiga känslor.

De är inriktade på att förhållandet bara ska handla om sex. De ska inte ha någon fast relation och Simon ska inte behöva välja mellan sin fru och älskarinnan, Charlotte. Att de börjar uppskatta varandra på andra plan än det sexuella krånglar till det för dem. De låtsar vara väldigt frisinnade. När Charlotte ska låta Simon få förverkliga sin dröm om att få ha sex med två kvinnor samtidigt blir det hela lite komplicerat.

Det är en rolig film och väldigt tankeväckande. Mycket mänsklig och trovärdig. Regissören Emmanuel Mouret har valt att göra Krönika om en flyktig affär till en film som är i ständig rörelse. Vi får följa de två i en ständig rörelse där de promenerar eller cyklar eller har sex, alltid diskuterande om livets existentiella villkor eller kärlekens eller erotikens väsen. Deras tjugo möten på barer och muséer präglas, förutom av heta kärleksakter också av ett kontinuerligt filosoferande samtal.

Jag tror att var och en som ser den får sina tankar och vi ser nog filmen på olika sätt, drar olika slutsatser. För mig är det väldigt mycket en film om människans otroliga förmåga att dupera sig själv.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad Simons fru har att säga. Och det är en styrka att det inte redovisas i filmen. Det är något vi, var och en, får ha vårt förhållningssätt till.