• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Det sista stoppet – en hyllning till långsamheten

22 december, 2023 by Rosemari Södergren

Det sista stoppet
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2023
Regi Gillies MacKinnon
I rollerna Timothy Spall, Phyllis Logan, Natalie Mitson

En hyllning till åldrandet, en hyllning till landsbygden i Skottland och England och en hyllning till minnen. En film som visar att det finns något vackert i åldrandets förfall. En filosofisk film om livet och döden, en film utan några stora åthävor om en resa som går i sakta mak. Det är en film så långt från action-filmen man kan komma. Även om mycket är förutsägbart från början händer det ändå en hel del oväntat.

Filmen handlar om Tom Harper, en gammal man som jag gissar är någonstans mellan 85-95 år. Han ger sig av från John o’Groats i nordligaste Skottland till Land’s End i sydvästligaste England. Han reser med lokalbussar och håller en liten, sliten brun resväska i handen medan han staplar fram. Det är väldigt tydligt att han är både gammal, sliten och sjuk. I tillbakablickar ser vi hans minnen. Nu är han på väg från norra Skottland till yttersta havet i sydvästra England. Som ung man gjorde han resan åt andra hållet tillsammans med Mary, sin älskade, då det flyttade till en stuga i Skottland.

Vi får korta tillbakablickar från hans liv, då och då ser han sin älskade Mary på de platser de besökt tillsammans. Han har gjort en noggrann reseplanering där han inte bara ska resa exakt samma väg som han och Mary gjorde utan han har också planerat ta in på samma övernattningsställen och äta på samma matserveringar som de gjorde då, femtio-sextio år tidigare. Livet går förstås inte att planera i detalj och inte ens en sådan här resa går att ha total kontroll över. Det händer oväntade saker och Tom möter olika människor, oftast positiva händelser men också en och annan elak person. Som livet är.

En del händelser under resan gång blir inspelade av människor som ser vad som händer och postar på sociala medier. Efter hand blir Toms resa en nyhet och många följer hans färd.

Timothy Spall som spelar Tom har hyllats i brittiska medier för sin rollprestation. Han är enastående och trovärdig, som en finurlig liten envis gammal man. Det är bra spelat då Timoythy Spall inte är fullt lika gammal som rollkaraktären. Spall är född 1957 och spelar en man som är 20-25 år äldre och han gör det utan att det ser överdrivet ut.

Det är en vacker film som är en slags hyllning till långsamheten. En av filmens stor behållningar är fotot med de vackra vyerna över naturen och bilder från över människor vardag i stad och landsbygd. Det känns som om jag själv sitter med på bussen ibland, så nära och äkta känns flera av scener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Beck: Inferno – har helt tappat det som är Beck

22 december, 2023 by Rosemari Södergren

Beck: Inferno
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 8 december 2023
Regi Pontus Klänge

Det som präglade Beck, böckerna och de första filmerna, är samhällskritiken, dess aktualitet. Det har denna film nummer 49 i serien om Beck helt tappat. Vi får följa en berättelse som är förutsägbar och berättats i många versioner i andra filmer redan och som inte alls säger något om det svenska samhället idag. ”Beck – Inferno”, liksom allt Beck-filmerna bygger på författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck.

Det är tre saker som gör att denna Beck-film fallerar. Att den saknar skärpa i samhällskritiken är det första. Det andra är att Beck, spelad av Peter Haber, reduceras till en bifigur medan polismannen Josef Eriksson (som spelas av Martin Wallström) tar över huvudrollen och han är rätt ointressant. Martin Beck har en intressant personlighet men när han nu är helt borta ur fokus är det på gränsen till falsk marknadsföring att kalla det en Beck-film. Martin Wallström var en av två skådespelare (den andre var väl norrmannen Kristofer Hivju som är jättebra som vilde i Game of Thrones men inte riktigt hittat en plats i Beckfilmerna)som jag tror togs in för att axla den roll av svart får, Gunvald Larsson, som Mikael Persbrandt spelade. Men Josef Eriksson är inte på långa vägar i nivå med Gunvald Larsson. Nej tack, säger jag. Martin Wallström är bra i andra filmer men här är hans karaktär inte intressant nog att dra en hel film. Dessutom när berättelsen delvis handlar om en lögn som Josef tillsammans med avdelningschefen Alexandra ”Alex” Beijer (spelas av Jennie Silfverhjelm) utreds för.

Det tredje skälet är att hela historien misslyckas med att bli spännande eller engagerande. Det är inget nytt som berättas om korrumperade polischefer och stenrika företagare som är kriminella. Det största problemet är att detta i dagens Sverige helt förlorat realism. Knarkhandeln i Sverige styrs av gängkriminella som använder många unga från förorter. Att de gängkriminella i Sverige skjuter ihjäl varandra och ibland också mördar människor som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt borde inte någon ha missat och att det är dessa gäng som styr knarkhandeln borde inte vara någon hemlighet.

Om man inte är berörd av samhällets problem idag, om man bor i områden där man är skyddad, ja så förstår man inte vad som är en äkta Beck-berättelse. Visst går det att göra filmer om fantasiberättelser, om saker som inte alls är realistiska och inte säger något om samhällsproblemen, men då går det genuina med Beck-filmer och berättelser förlorat.

OBS: Det kommer ett reklamklipp från något annat först i denna trailer. Det är trots allt en trailer från det kommersiella företaget TV4 Play, som ju vill tjäna pengar på reklam överallt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Filmkritik, TV 4 Play

Filmrecension: Bamse och världens minsta äventyr – Rolf Lassgård som Bamse är lysande

21 december, 2023 by Rosemari Södergren

Bamse och världens minsta äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2023
Regi Christian Ryltenius

Märkligt nog är en film om Sveriges mest älskade björn en film som tål en riktigt djup analys. Inte för att det förekommer något oceansikt djup, utan för att den så väl demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett älskat koncept. Då Bamse skulle bli biofilm med ’’debuten’’ 2015 fanns en spänning och laddning. Oavsett hur gammal, förbittrad eller cynisk någon må vara är björnen med blå toppluva en nationalklenod som är en närmast cementerad del av svensk kultur som är svår att värja sig ifrån. Med tanke på att generation efter generation exponerats för fenomenet, antingen genom böckerna eller de – närmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som berättare, fanns det förväntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden må ha varit imponerande på ett rent tekniskt plan, med följsam animation och vackra färger, men trots gott handlag var det uppenbart att något hade skett.

Att snegla på våra vänner i väst och låta sig inspireras och, i vissa fall, stjäla diverse inslag är inte fel utan snarare oundvikligt. Men när det skall implementeras i en institution – som Bamse måste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls är särskilt mottagliga – eller ens lämpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framförallt fanns det något forcerat, närmast krystat över hela framförandet, alltifrån regin till röstskådespelarna. Detta har fortsatt plåga de tre uppföljarna och någon behaglig eller tillfredställande form har aldrig hittats.

Precis samma åkommor dras Bamse Och Världens Minsta Äventyr med. Återigen är det en film som saknar autenticitet och som bär på ett falskt leende. Där de bästa barnfilmer känns som rena njutningar, där alla iblandade njuter av miljön och materialet, känns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranställda på Gröna Lund som tvingats på en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad löjliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, känns som AI-skapelser.

Dock finns det också inslag då regissören Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det gäller framförallt ett par av röstskådespelarna som hittar helt rätt, Rolf Lassgård i rollen som Bamse är fortfarande helt lysande, detsamma kan också sägas om Johan Rabaeus som Krösus Sork. Men den största komiska explosionen sker då före detta statsminister mm Carl Bildt träder in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillfället lyckas Ryltenius version av Bamse äntligen kännas modern men samtidigt genuin. Då blir filmen äntligen unik, bekväm med sig själv och sitt budskap.

Slutspurten bjuder också på lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsställer alla åldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande långt ifrån fulländat, något denna björn har förmågan att vara.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bamse, Filmkritik, Filmrecension, Rolf Lassgård

Filmrecension: Aquaman And The Lost Kingdom – en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik

21 december, 2023 by Elis Holmström

Aquaman And The Lost Kingdom
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 december 2023
Regi James Wan

Då uppföljaren till Aquaman har premiär är det fyra dagar kvar till julafton. Det är en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av högtiden – den hopplösa släkten, presentstress, brända pepparkakor och julklappar som inte gör någon glad. Aquaman And The Lost Kingdom är den där klappen som försätter barnen i tårar och som gör hela firandet till en mardröm.

Då man läser om den – påstått, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fråga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppföljare? Förvisso lyckades den första filmen spela in hutlösa 1,1 miljarder dollar, men bemötandet av delar av publiken och framförallt kritiker var inte i närheten av samma breddgrad som intäkterna. Och då hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensberättigandet än mindre. Dock har Warner Brothers bjudit på ett par överraskningar i år, både The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, något som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. Därför fanns det hopp om att regissören James Wan skulle fatta galoppen och göra en bättre, roligare och mer underhållande uppföljare. Men precis allting har gått åt pipsvängen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda beståndsdel och gör Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.

Efter hård kritik om brist på humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer försökt ställa om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan någon som helst ansträngning. Fjolårets Black Adam och årets Blue Beetle föll däremot som bowlingkäglor. The Lost Kingdom tillhör den andra kategorin men lyckas gå ett steg längre – vad gäller att misslyckas kapitalt. Ännu en gång består humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har också getts mer kreativ makt denna gång, detta genom att få ’’bidra’’ till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock fört in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom är som ett urspårat och humorlöst skämt, där den enda som finner det lustigt är berättaren själv. Sättet filmen kränger och grimaserar för att förmedla komik eller dramatik är så plågsamt att se på att det orsakar huvudvärk.

Att inspelningen varit ett kaos är inte bara märkbart, tumultet har tagit överhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en någotsånär sammanhängande film. Flera gånger om känns det som att se på femtio olika filmer, tonen ändras konstant och det rent narrativa är rörigare än något av de hushåll som Marie Kondo brukade besöka.

Ingen av de inblandade verkar överhuvudtaget bry sig, dock är det svårt att klandra dem då försök att rädda åbäket är lika produktivt som att flytta om stolarna på Titanic. Men det är inte ofta som vi får se skådespelare och regissörer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en övning i att överleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Skådespelet är lika seriöst som då Björn Ranelid ställde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och skämmer ut sig själv bortom all beskrivning. Dock är det Yahya Abdul-Mateen II som kommer känna evig skam för sitt skandalöst apatiska skådespel, jag har aldrig sett en skådespelare så pass desperat, pressad och skrämd förut.

Den kvävande likgiltigheten och apatin som projiceras på publiken är rent giftig. Vad som än dyker upp – visuellt eller berättarmässigt, är det presenterat med en snarkning och en stendöd blick. Trots en påstådd budget på 200 miljoner dollar är filmen plastigare än något vi såg i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna är horribla, actionscenerna amatörmässiga och scenografin överdriven och smetig.

Man brukar säga att sjön suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekräftar detta med eftertryck. Det här är en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfläck för serietidningsfilmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Holdovers – lyfter till fantastiska höjder

21 december, 2023 by Elis Holmström

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in