Filmrecension

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.

Breaking Social
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Fredrik Gertten

En film om de stora orättvisorna i världen, en film som har underrubriken: Har vi råd med de rika?
Filmen beskriver den globala överklassen som suger åt världen, som kan köpa medborgarskap och kan leva på lyxyachter och lyxhotell och slippa betala skatt för sina många miljarder. Tyvärr tycker jag filmen tappar fart och fokus och känns inaktuell.

I världen idag, också i Sverige, råder avgrundsdjupa samhällsklyftor, ett riggat system, de rika som enkelt fördubblar sin förmögenhet. Fredrik Gertten vill visa vad som händer när klyftorna blivit för djupa och han vill väldigt väl och försöker säga att vi människor bär samarbete i våra gener, kanske dags att skriva om det sociala kontraktet?

Men tyvärr berör denna film mig inte alls som Gerttens tidigare dokumentärer. Här rör han mest om på ytan och går inte på djupet. Filmen börjar med en intervju med en journalist som granskat korruptionen i Afganistan och sedan gått vidare och presenterat korruption i USA. Syftet är förstås att visa att korruption är långt ifrån något som bara hör ihop med de koranstyrda diktaturerna. Det stämmer men det stämmer samtidigt inte. Den globala överklassen finns i alla kulturer: Ja. Men det är skillnad på den globala stenrika överklassens villkor och den korruption som råder i länder som till exempel Afganistan och Iran och andra länder som styrs av koranen. I dessa länder är det nödvändigt att muta tjänstemän för att överhuvudtaget bli mottagen hos myndigheter.

Den globala överklassen är en stenrik grupp som finns i alla kulturer och omöjliggör utveckling av fattigare länder och sätter stopp för mänskliga rättigheter i de 57 OIC-länderna. Det är synd att denna granskande dokumentär inte går in på detta. Istället lämnar filmen snabbt berättelsen om den globala överklassen och skildrar två proteströrelser, i Chile och i Argentina.

I Chile började protesterna med studenter som var missnöjda med de höga priserna på kollektivtrafik. Ganska snabbt hängde den äldre generationen med mor- och farföräldrar på. Det är inspirerande att se att det finns länder där människor fortfarande kan gå ut och demonstrera för ett bättre samhälle. Jag efterlyser sådant engagemang i Sverige. I till exempel Stockholm kostar en månadskort på tunnelbanan cirka 1.000 kr – och det är något som arbetslösa oftast inte har råd med. Jag känner en långtidssjukskriven person som inte har råd och därför inte ens kan ta sig till arbetsintervjuer när hen försöker ta sig ur sin fattigdom – och ändå styrs Stockholm av Miljöpartier och Socialdemokraterna, som borde värna om kollektivtrafiken och allas möjlighet att ta del av den. I Sverige tycks de senaste enda manifestationer som samlar folk vara med koranbrännare och motståndare till koranbränningar.

Filmen känns antedaterad. Den tar upp de gigantiska klyftorna, men mest ytligt. Den tar inte upp att också i utvecklingsländer och i islamistiska stater finns en stenrik överklass och i dessa länder kan människor inte alls demonstrera. Lösningen som filmen pekar på: att människor ska gå ut på gator och demonstrera är inte ens möjligt i många länder. Därför känns denna film skev. I en globaliserad värld bör temat belysas större och vidare.

Visst finns det gigantiska klyftor i världen idag. Den globala stenrika överklassen kan köpa det mesta och kan slippa betala skatt medan det finns många som är extremt fattiga. Tyvärr är detta något vi redan är högst medvetna om – filmen ger inte någon bra analys och presenterar inte någon lösning som är möjlig för en stor del av världens befolkning. I många länder är det förbjudet atet demonstrera. Vad jag skulle vilja se en analys av också är varför så många i västvärlden verkar vara för slöa för att ens orka protestera. Det finns mycket mer som kunde tas upp. Jag blev rätt besviken på denna film som är en av de filmer jag sett fram emot i år.

I filmens inledning sägs att det råder en myt i världen idag som säger att den som kämpar och gör sitt bästa kan få ett bra liv. Detta är en lögn, enligt filmskaparen. Där har han både rätt och fel, tänker jag. Visst går det att studera och ta sig framåt och göra en klassresa, även om det har sina utmaningar, utan tvekan. Alla som växer upp under fattiga omständigheter blir inte kriminella. Jag skulle gärna sett en djupare analys av detta påstående. Visionen om att bli lycklig och rik sprids av influencers och många Hollywood-filmer. Många unga idag bågnar säkert under lögnen att det som gör någon lycklig är att bli känd och rik.

Ordet myt betyder faktiskt inte lögn. Jag blir lite besviken varje gång ordet används felaktigt. Myter är berättelser som är mer än en skildring av något som hänt. Det är berättelser som ibland är från verkligheten, ibland symboliska. De flesta familjer brukar ha sina myter som är berättelser om hur det gick till när föräldrarna blev förälskade eller när ett barn föddes, berättelser som sedan berättas om och om igen.

Lite kul var det att notera att filmen till stor del var inspelade under pandemin. Många medverkande har munskydd på sig.

Filmen har ett beundransvärt syfte men jag blev besviken och tycker att den bara virvlar runt på ytan.

The Kings of the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Laura Mora Ortega

En berättelse om hopp och maktlöshet men framför allt en skildring av sociala orättvisor i Colombia. En roadmovie om hat, hopp, vänskap och hopplöshet. The Kings of the World var Colombias Oscarsbidrag och bland annat vinnare av GRAND PRIX i San Sebastián, Biarritz och Zurich, samt CRÈME DE LA CRÈME i Warszawa.

Vi får följa en gäng tonårspojkar som lever i hemlöshet i Medellin i Colombia. De lever i stort sett för dagen: säljer narkotika, slåss med konkurrenter och tigger sig till sovplatser. När Ra, den äldste av dem, får ett brev med ett beslut som säger att han har rätt till mark som togs ifrån hans mormor, ger de sig av för att söka sig en bättre framtid. I dokumentet i brevet står det att han måste komma till ett kontor som ligger i en helt annan del av Colombia för att få sin mark.

Ett tag är de fyra pojkar och ett tag ansluter en till. Det är en färd genom att Colombia i förändring. Gammalt möter nytt där det nya består av företag som gröper ur naturen och det gamla består av människor som blir över. Det är en mycket dyster skildring av Colombia med faror som lurar där pojkarna kan bli utsatta för våld och bli kidnappade. Det gör ont inom mig att se tonårspojkar leva utan familj, utan någon som tar hand om dem och i ett samhälle som inte ser till att de får skola, utbildning och omsorg och någonstans att bo. Det blir absurt att tänka på att FN stöder 57 koranstyrda länder som kräver att det ska bli förbjudet att bränna en bok men det finns inget uttalande eller engagemang från FN för att skydda fattiga barn och övergivna barn i världen. Någonstans har det blivit fel när en bok, papper, väger tyngre än barns framtid.

Filmen är ett starkt slag mot våldsamheten och laglösheten i Colombia. Det är svårt att ta in hur maktlösa fattiga människor är i ett land som Colombia. Jag blir ledsen när jag ser hur lurade pojkarna är på sin framtid. I början på sin färd får de skjuts av stora lastbilar och två av pojkarna som har en cykel hänger med i full fart genom att hålla i var sitt rep. Att se deras glädje för stunden och hur de njuter av farten är samtidigt väldigt beklämmande. De är så fattiga och så utsatta att de bara kan glädjas åt något som aldrig kan vara längre än en kort stund.

Filmen har några korta sekvenser med sydamerikansk magisk mystik med en vit häst som visar sig för Ra utan att hästen egentligen finns. Men dessa korta sekvenser fungerar inte särskilt bra, tycker jag. Ett annat minus är att stora delar av berättelsen än orealistisk. Periodvis hittar de nånstans de kan sova och få mat men i långa sekvenser är de bara på väg – och hur kan de då överhuvudtaget få mat?

Filmen har ett grundbudskap där de skildrar hopplöshet och orättvisor men den är inte riktigt färdig som film, som jag ser det. Den har fina foton och berättelsen griper tag i mig, men den kunde blivit ett mästerverk med vissa justeringar.