Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp
Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.
Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.
En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.
Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.
Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.
Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.
Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.
I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.
Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.