Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Döda män i skidspåret – rörig och mycket blod som sprutar

by

Döda män i skidspåret
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Daniel och Ruben Anda

Ett gäng som gick i högstadiet tillsammans och nu tjugo år senare tvingas fira en påsk tillsammans i en öde stuga långt upp i fjällvärlden. De var inte särskilt goda vänner ens då för tjugo år sedan. Och nu tvingas de tillsammans och där sker mord. Inte bara ett mord utan flera och blodiga är de så det skvaler om det. Det är alldeles uppenbart att någon av dem är mördare. En variant på en ganska vanlig utgångspunkt för en deckare-historia. Den här blir inte lyckad.

Det är en rörig thriller med mycket blod som sprutar. Det blodröda syns extra bra mot den vita snön i fjällmiljön där denna krångliga mordhistoria utspelar sig. Tycker man om film med avhuggna huvuden och en invecklad mordhistoria är detta underhållning – men jag har svårt för att se sådant som nöje.

Handlingen: En man i cirka 35-årsåldern är en misslyckad författare. Han skriver bok efter bok som blir refuserad. Han blir kontakt av sin gamla skolkamrat som är miljardär och som bjuder med honom att fira påsk med flera gamla skolkamrater i fjällstugan. Den misslyckade författaren får i uppdrag att skriva miljardärens biografi. Äntligen kommer han att bli utgiven. Miljardären lovar att bekosta utgivningen.

Så inträffar mord och mordförsök och ännu fler mord. Vem är skyldig? Det är en brokig skara misstänkta, där finns allt från en kokainmissbrukande barnprogramledare, en psykotisk skvallerjournalist, en restaurangchef med skum relation till sin fru, en psykiater utan någonting i sin resväska. Snöstormen viner runt knutarna och de som ännu inte mördats försöker avslöja vem som är mördaren.

Det är fullt fart, inte många scener med lugn i. Men jag tycker ändå aldrig att det är spännande. Dels beror det på att rollerna spelas väldigt överdrivet, vilket förstås är meningen, men det gör det svårt att sympatisera med någon. Den ena är löjligare än den andre. Dessutom är det alldeles för mycket splatter för min smak. Det är många orealistiska ingredienser i filmen som att de döda får ligga kvar i huset och ingen ger sig av.

Den har många överraskande vändningar. Det är en av denna mordhistorias plus. Ett minus är att alla karaktärer är osedvanligt löjeväckande. Mig passar filmen inte men har man smak för svart humor och splatter så kan den vara värd att ägna tid att se.

Filmen bygger på den norska komikern Knut Nærums bästsäljande bok Døde menn går på ski. Han beskriver filmatiseringen av regissörsbröderna Daniel och Ruben Anda som resultatet av att:
– Agatha Christie och Tommy Wirkola åkt till fjällen över påsken och druckit sig aspackade på ägglikör.

Nja, jag håller väl inte direkt med i hans beskrivning. Agatha Christies mordgåtor brukar ändå ha lite mer sympatiska personer som det går att engagera sig för.

Filmproduktion i Stockholm får mer pengar

by


På bilden: Inspelning av SVT-serien ”The Pirate Bay” på Mynttorget i Stockholm. Foto: Mikael Ström Jupiter/Film Stockholm.

Den regionala filmfonden Film Stockholm ägs av Region Stockholm och drivs i nära samarbete med Stockholms stad. I de nyligen beslutade budgetarna har Region Stockholm och Stockholms stad tillsammans ökat anslagen för samproduktioner med totalt 4 miljoner kronor, en 25-procentig ökning.

Ett pressmeddelande berättar:
Film Stockholms samproduktioner möjliggör att fler film- och tv-produktioner – och större del av produktionerna – förläggs till Stockholm. Insatserna bidrar till utvecklingen av lokala produktionsbolag och upphovspersoner och till tillväxt och arbetstillfällen.

– Den här satsningen visar på en ambition att stärka Stockholms position som filmregion. Film är en viktig kulturform och filmproduktion bidrar till både utveckling, tillväxt och arbetstillfällen. Film Stockholm kan nu stärka arbetet med att ytterligare möjliggöra för berättelser om och från Stockholm, säger Kristina Colliander, vd för Film Stockholm.

Bland Film Stockholms samproduktioner sedan starten 2021 finns förra årets SVT-julkalender “Trolltider – legenden om Bergatrollet” och Guldbaggevinnarna “Paradiset brinner”, “Syndabocken” och “Miraklet i Gullspång”. Nyligen hade dramaserien “The Pirate Bay” premiär på SVT. Under sommaren 2024 spelades nyversionen av “Vi på Saltkråkan” in i Stockholms skärgård, den får premiär i SVT under 2025.

Utöver rollen som samproducent har Film Stockholm uppdrag inom talangutveckling och filmkommission, som innefattar att underlätta för filminspelningar i Stockholms län, marknadsföra Stockholm som inspelningsplats internationellt samt att bidra med kompetens och vägledning inom hållbar filmproduktion.

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

by

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Filmrecension: Efterträdaren – Marc-André Grondin bär hela filmen

by

Efterträdaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2924
Regi och manus Xavier Legrand
I rollerna Marc-André Grondin som Ellias Barné och Yves Jacques som faderns
vän Dominique

Ellias som är 30 år gammal har precis blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Under visningen av den första kollektionen känner han plötslig av sina ofta återkommande bröstsmärtor. En läkarundersökning visar att han har ett något förhöjt blodtryck men att hjärtat fungerar som det skall göra på en 30-åring. Läkaren menar i stället att hans symptom tyder på panikångest. På läkarens fråga om det finns några speciella sjukdomsmönster i släkten svarar Ellias att pappan fick stroke för några år sedan. Hur det för övrigt är med pappans hälsa har han ingen aning om eftersom han inte har haft någon kontakt med pappan, som bodde i Kanada, på över 20 år.

Några dagar senare nås han av budet att pappan har dött. Det vänder upp och ner på alla hans planer. Han har helt enkelt inte tid och vill absolut inte åka på begravning till Kanada. Dessutom vill han inte ta hand om pappans tillhörigheter och är inte intresserad av arvet efter honom. Men till slut inser han att han måste åka till Kanada. Väl där bestämmer att han sig för att ordna en expressbegravning för att kunna åka hem till Frankrike och fortsätta sin framgångsrika karriär så snabbt som möjligt.

Det första han gör efter att ha landat i Kanada är att besöka begravningsbyrån för att snabba på processen. Därefter besöker han pappans hus tillsammans med en fastighetsmäklare. Alla inventarier skall skänkas till välgörande ändamål och huset skall säljas så snabbt som möjligt. Men eftersom de inte hittar nycklarna till den låsta källaren måste mäklarens undersökning av vad som finns därnere vänta till nästa dag. När Ellias hittar nycklar går han ner i den noggrant låsta källaren. Längst in bakom lås och bom upptäcker han något förfärligt som får honom att rusa därifrån vilt skrikande i panik. Längst inne i källaren, i ett noga tillbommat rum ligger en ung inlåst kvinna. Vad är detta vad? Vad betyder det? Var hans pappa ett monster? Och hur är det med de två vännerna som dyker upp och beskriver pappan som en fantastisk människa. Är de inte lite väl inställsamma? Vet dom om pappans hemligheter? Är de inblandade i alla förfärligheter. Varför lovprisar de pappan och varför är Dominique så mån om att var med att organisera begravningen?

Efter ett tag lugnar Ellias ner sig och ringer till larmcentralen. Men när de svarar blir han tveksam och lägger på. I förvirringen får han för sig att han skall lösa det hela själv utan inblandning. Det visar sig snabbt vara ett ödestiget beslut, allt går fel. Det ena felaktiga beslutet efter det andra gör att han till slut känner sig tvungen att dölja inte bara pappans förfärligheter utan också sina egna handlingar.
Den begravningen som han kommer för sent till blir en pina. Han faller i häftig gråt, delvis kanske för att han sörjer sin okända pappa men också på grund av de egna felaktiga besluten. När han så småningom förstår vem flickan i källaren är, eller var, blir han alltmer osäker på både pappans och Dominique roll i flickans försvinnande. Vem har skyddat vem och vem skyddar fortfarande vem. Och dessutom, hur kan Ellias efter alla felbeslut skydda sig själv.
Filmen är ett slags psykologiskt drama med vissa skräckfilmsinslag. Handlingen tar ett antal oväntade och mer eller mindre obegripliga vändningar vilket gör att filmens berättelse inte är helt trovärdig. Men den är värd att se även om det finns betydligt bättre och intressantare psykologiska dramer och skräckfilmer. Den enda av filmens skådespelar som gör något intryck är huvudrollsinnehavaren Ellias, alltså Marc-André Grondin. Han visar upp både ett nyanserat kroppsspråk och ett nyanserat känsloregister väl avpassat till filmens skiftande händelser. Han bär helt enkelt upp filmen.

Filmrecension: Heretic – glänsande insatser av alla skådespelare

by

Heretic
Betyg 4
Biopremiär 22 november 2024
Regi Scott Beck och Bryan Woods

Under 2010-talet har amerikanska A24 seglat upp som det mest spännande och mest unika independent filmbolaget på först amerikansk marknad för nu internationell storspelare. Med unik marknadsföring bortom traditionella medier (som Alicea Vikanders robotpersona i sci-fi-thrillern Ex Machina som fick en dejtingprofil på Tinder för att locka besökare till biograferna efter att ha kommunicerat med dem i sin roll) har de gått från distributionsbolag till en unik helhetslösning där de nu även producerar och lanserar filmer under eget flagg. Djupt personliga auteurfilmer som djupblodade draman och annorlunda skräckfilmer som Saint Maud, The Vvitch och Midsommar (för att bara nämna några personliga favoriter) och nu Heretic. Kanske inte lika udda och konstnärligt laddade som många andra av deras tidigare filmer, men ändå en frisk fläkt.

Så när A24 släppte en trailer för en ny skräckfilm blev jag inte direkt jätteöverraskad, vad som däremot fick mig lite häpen var att den tidigare mysfarbrorn Hugh Grant skulle vara med – dessutom i en till synes mörkare och otrevligare roll. Från 1990-talsklassiker som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill” och de något senare ”About a Boy” och ”Love Actually” cementerade Hugh som en väldigt trevlig karaktär i alla sina gestaltningar – något han visserligen utmanat och gått rakt emot på senare år. En inte lika trevlig semi-gangster i såväl ”The Gentlemen” som ”Operation Fortune” som de lika tvivelaktiga karaktärerna i ”Glass Onion” och ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” har verkligen omkullkastat ens bild av honom på senare år. Vilket är väldigt kul och uppfriskande att se. Liksom som denna till synes först välkomnande och trevliga karl Mr Reed som bor i ett ganska ensligt hus bakom låst grind.

Nu vilar inte hela filmen på Grant och hans insats, utan de något nyare förmågorna Sophie Thatcher (som är något av en modern scream queen, även om hon även medverkat i lite sci-fi) och Chloe East glänser i sina respektive huvudroller som missionerande Mormoner som är ute för att upplysa allmänheten om sin tro riktigt glänser. Vad som är extra intressant är att båda skådespelarna växte upp som mormoner i sina respektive familjer och därmed kunde erbjuda produktionen viktig insikt i hur de pratar och för sig. Vilket känns väldigt logiskt då de verkligen känns helt rätt i sina roller och gör otroliga insatser, både som mormoner men också sakta oroade personer som inser att de inte är så säkra som de först hade trott. Vad som börjar i ganska varma och trevliga samtal om både livet och religionen övergår inte alltför snabbt i något betydligt mörkare och otrevligare. Och vad som gör filmen så bra är att den låter dig tro att du vet exakt vart den är på väg och på vilket sätt den ska föra sig – för att sedan göra någonting helt annat. Du tror dig ha sett filmen redan, men blir snart varse att allt inte är så enkelt eller rättfram när allt kommer till kritan. Den gör sig helt enkelt sig förtjänt av A24-stämpeln och är inte så generisk och traditionell som en först tror.

Utan att bli alltför förundrande eller förvirrande tar den upp religion, trosatser och litterär teori som går igen i både religion som populärkultur genom tiderna och så även moderna varianter. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia och berättelseformer men också som bärande samhällsanalys och ifrågasättande av såväl mänsklig upprepning som nyliberalismens grepp på den moderna människan. Det är inget jättedjupsinningt men ändå väl tänkvärda aspekter som tas upp. Taglinen är passande nog ”Question everything” vilket både appliceras på teserna men också filmens senare handling. Är någonting som det verkar eller är det ytterligare bara saker vi vill se för att det passar in i vår syn på det fantastiska? En kan tycka vad en vill om vart svaret landar, men det är ändå uppfräschande att filmen tar sin poäng och bär den från start till mål utan att göra avkall varken på idé eller karaktärer som både för nöta och stöta den. Och en viss scen med en liten miniatyrlabyrint där en av flickorna gestaltas för att sen komma ut ur dörren intill är riktigt briljant. Och det är otroligt snyggare än det låter. Så ta mig inte på orden. Upplev och tro bara dina egna ögon och öron – precis som filmen vill säga dig. Förstås.