Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

by

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

by

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Filmrecension: Älskling – en otäck djupdykning i en manipulativ människas beteende

by

Älskling
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Lilja Ingolfsdottir

En djupdykning i en kvinna som är manipulativ och lurar allt och alla och mest av allt sig själv. Denna beskrivs av en hel del kritiker som en äktenskapsskildring vilket jag tycker är missvisande. Delvis är det en skildring av en separation, kanske skilsmässa men endast ur en enda persons synvinkel. Vi får följa Maria som utan tvekan har stora problem med sig själv. Hon är manipulativ på ett sätt som måste vara oerhört svårt att leva med. Ena stunden är hon rosenrasande och hotar med att dra och om partnern inte börjar tycka synd om henne och be henne stanna börjar hon gråta och tala om hur synd det är om henne. Hon är offret, det ständiga offret som alla missförstår och är dumma mot, enligt henne själv. Mest av lurar hon sig själv. Hon är den eviga tonåringen som alltid skyller alltid på andra och som inte tar ansvar för att hon har fyra barn.

En scen i början säger väldigt mycket. Maria storhandlar mat tillsammans med barnen. När hon ska betala visar det sig att hon inte har pengar på sitt kort. Hon prövar med ett kort till och där finns inget att betala med heller så hon måste ringa till sin man och be honom föra över pengar. Att gå och storhandla med barnen och inte ens ha kollat hur mycket pengar som finns på kontot säger en hel del om hennes oförmåga att ta ansar som vuxen. Allt är kaos dessutom, barnen drar åt olika håll. Scenen signalerar att det är mycket som inte är bra med henne och hennes barn.

När mannen, Sigmund, senare på kvällen kommer hem efter att ha varit på resa i jobbet berättar han att han ska jobba igen om några veckor. Maria blir vansinnigt arg och skriker och slåss. Hon säger att de varit överens om att han skulle vara hemma och ta hand om barnen efter denna sista jobbresa. Hon måste få chansen att jobba med sina projekt. Ett stort problem med den överenskommelsen är att hon inte har något godkänt projekt att jobba med. Sigmund däremot har inkomster när han reser i jobbet. De har fyra barn att försörja. Två från Marias tidigare äktenskap och två tillsammans. Den som är vuxen och förälder måste man ta ansvar för barnen men Maria verkar leva i någon drömvärld.

Det är plågsamt att se och på något sätt verkar det som att filmens skapare tycker synd om Maria. Jag kan inte se filmen på annat sätt än att Maria är en stor egofixerad mamma som inte är vuxen sin uppgift som förälder. Mot slutet kommer en form av lösning som är rejält konstruerad och svår att riktigt tro på. Jag är kluven till om filmskaparen förstår hur plågsamt det är att se en kvinna lura sig själv så fruktansvärt.

En stark beskrivning av Marias karaktär får vi i början av filmen då hon berättar hur hon ”hittade” Sigmund och kunde göra honom till sin. Hon använder just de orden att hon vill ha honom till sin. Att äga en annan människa? Vad är det för inställning till andra människor?

I Norge har filmen gjort stor succé. Mot slutet av förra året brakade ÄLSKLING in på norska biotoppen och lade sig direkt som etta och den huserar fortfarande på 10-i-topp i Norge.

Om man är en stor beundrare av filmer och teaterföreställningar med liknande teman som Ingmar Bergmans scener ur ett äktenskap kan denna film vara tilltalande. Fast jag ändå tycker att den mer handlar om en djupt störd kvinna. En äktenskapsskildring skulle jag föredra att den skildrade både mannen och kvinnan och inte enbart fokuserade på kvinnan.

Filmrecension: Räv och hare räddar skogen – varm berättelse som väcker fantasin

by

Räv och hare räddar skogen
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mascha Halberstad

En animerad berättelse för hela familjen om de två vännerna Räv och Hare och alla deras andra vänner i skogen. När de vaknar på morgonen efter en fest upptäcker de att skogen börjar försvinna då den översvämmas. Vad de inte vet är att en bäver har byggt sig ett lyxboende som innebär att det blir en översvämning. Bävern har låtit massor av träd huggas ned för att kunna bygga sitt boende som är som ett nöjesfält under vattnet. Att det blir katastrof för alla djur i skogen som förlorar sina hem bryr sig bävern inte alls om.

Parallellen är ganska tydlig till vad som händer i världen nu med klimathotet. Först tänkte jag att det är lite tråkigt om filmer som vänder sig också till de yngre åldrarna ska vara för tidsmässigt politiskt inriktade men handlingen är rolig, varm och har flera djup i berättelsen. Som alla bra familjefilmer har den saker som talar till alla åldrar.

Räv och Hare som bor tillsammans är ett kärt återseende för många. Regissören, animatören och illustratören Mascha Halberstad har tidigare gjort en tv-serie med figurerna Räv och Hare. Den har visats över hela jordklotet och belönats med priser som Cinekid Audience Award 2019 och Ensor Best Animation Award 2020.

Ett stort plus till filmen för att den inte på välkänt Disneymanér över på med aktionscener och en gigantisk stridsscen. Jag charmades också av de sköna karaktärerna. De två råttorna är nog filmens roligaste karaktärer med sin varma göteborgska dialekt går det inte att låta bli att älska dem.

Figurerna ser ut som leksaker, delvis som figurer gjorda i plats. Det gör att deras mimik inte har så stor bredd. Det som ger deras karaktär hänger mest på rösterna. Det är animations-teknik som jag inte är helt förtjust i. En fördel med den tekniken är dock att barn kan få igång sin fantasi och leka med sina leksaks-figurer och hitta egna äventyr med dem.

Räv och Hare räddar skogen hade världspremiärer på Berlins Filmfestivals barn- och ungdomssektion Generation.

Det är en rolig film med en fin berättelse som sätter igång flera intressanta saker att prata om och väcker fantasin. Det är en varm berättelse om vikten av vänskap.