Film

Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras

Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.

Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?

Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.

Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.

Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.

Nipster
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sunniva Eir Tangvik Kveum

En mycket trovärdig berättelse om vad som kan göra att unga människor hamnar i hatgrupper. I pressmeddelandet om Nipster står: ”En angelägen berättelse om hur lätt det är att radikaliseras i jakten på tillhörighet.” Ja det är mycket väl uttryckt. Handlingen är mycket smart dramatiserad och det går att förstå den unga flickan Chris.

Chris älskar att rida och på ridskolan har hon i två år fått sköta om Nike, som är hennes absolut favorit bland hästar och hon och Nike har en fin samhörighet. En relation som en del är lite avundsjuka på och när det är dags att fördela skötseln av hästar inför sommarlovet har en av de andra flickorna suddat ut Chris namn och skrivit sitt eget på Nike. För Chris blir det en katastrof. Hon tappar tilltron till allt och blir så ledsen. Ridskole-läraren vägrar dessutom att lyssna på Chris.

En av hennes Chris bästa vän får därför med henne på ett sommarläger för ungdomar som är engagerade för klimatet. Lägret håller till i några äldre hus nära en skog där de tillsammans försöker hindra avverkningen av skog. Chris och hennes vän knyter nya kontakter, får en gemenskap med de andra och känner att de hittat en meningsfull tillvaro. Men sakta börjar något annat växa fram. Nära deras läger finns ett flyktingboende med unga människor som skräpar ner i naturen och vid sjön. En osämja växer fram mellan de unga som kämpar för klimatet och de unga på flyktingboendet. När en av ledarna på klimatlägret får reda på hur Chris blev lurad från att sköta sin häst av en ung flicka med utländsk bakgrund får hon hjälp att skrämma den flickan för att få tillbaka hästen.
En stor styrka i filmen är att alla är som människor, de är mänskliga med fel och brister och
med bra sidor och sämre sidor. De som anser att Chris tagit steget till att bli en rasist det beter sig inte så perfekt själva, de visar hat på ett annat sätt.

Saga Stenman som spelar Chris är en ung, duktig skådespelare som gör sin roll mycket övertygande. Jag tror vi kommer att få se henne i fler roller framöver. För övrigt har filmteamet fått ihop ett bra gäng av duktiga unga skådespelare till denna film som är värd en stor publik och som jag hoppas ska få igång bra diskussioner.