Film

Regissören och pjäsförfattaren Marcus Lindeen är redan i Göteborg. Några timmar innan han åkte häromdagen berättade han att den vanliga historien om könsbyten innehåller den klassiska dramaturgin: en olycklig människa bestämmer sig för att göra något åt sitt liv, gör det och blir lycklig. End of story.

Marcus film Ångrarna börjar där den klassiska dramaturgin slutar och ställer i stället frågan: vad händer efter förvandlingen, när det nya livet inte blev så lyckligt som man hade hoppats?

Detta hopp präglar Orlando Fagin och Mikael Johansson, de verkliga ångrarna. I deras dokumentära samtal närmar jag mig deras skilda föreställningar om förvandlingen, vad som skulle hända när de väl blev kvinnor, deras olika drömmar om kärlek, längtan att få passa in och jakten på att hitta oss själva.

Sökandet efter ett ”autentiskt” jag. Det finns ju någon idé om att vi alla bär på ett inre ”autentiskt” jag som vi under livet ska försöka leta reda på. Den idén får sig en knäck av Mikael och Orlandos historier. För om en man tror att han är en kvinna innerst inne och efter en operation inser att han inte är det – vad händer då med identiteten? Tänk om det inte finns någon ”där inne” eller om vi kanske innehåller alldeles för många och oändligt olika ”jag”?

Den dokumentära teaterpjäsen Ångrarna har kritikerhyllats sedan premiären 2006 vid Stockholms Stadsteater och översatts till både franska, tyska och engelska. Filmversionen har premiär på Göteborgs filmfestival.

– Filmen är inte inspelad som en vanlig dokumentär. I stället för att följa dem i deras vardag, så har jag placerat dem på varsin stol i en tom studio. Jag ville att allt fokus skulle ligga på deras möte och samtal, berättar Marcus Lindeen.

När Orlando och Mikael tillsammans försöker förstå hur allt kunde bli så fel undrar jag om de hade varit lyckligare om de låtit bli? Det finns något i det där med att ångra sig som är väldigt tabu och fult. Vi har ett så enormt starkt behov av att placera oss själva och andra i fack, oavsett om det är kön, ålder, sexualitet, klass eller något annat som utgör vår identitet. Mikael frågar Orlando om han hittat sig själv nu. Det har han inte, han vet varken om han är man eller kvinna. Frågan är om det är accepterat att göra två identitetsresor. Är det kanske allra mest provocerande livsvalet att göra som Orlando, och inte välja alls, utan att vara flera saker på en gång, i hans fall både kvinna och man – samtidigt.

På Göteborgs filmfestival är Ångrarna nominerad till det nyinstiftade priset Best Swedish Documentary. Filmen tävlar även om det stora priset, Tempo Documentary Award, på Tempo Dokumentärfilmsfestival i Stockholm i mars.

Filmen produceras av Atmo (Videocracy, Som en Pascha) med stöd från bland annat Svenska Filminstitutet. SVT kommer att sända den senare under året.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Göteborg, filmfestival, Ångrarna, filmtips

I tre år har Svante Tidholm filmat på Pascha – Europas största bordell i utkanten av Köln, i sydvästra Tyskland. Mer än sjuhundra män kommer hit varje dag och här arbetar mer än 150 kvinnor från hela världen med att förverkliga mäns drömmar.

Eskapism är en stor del av en Paschas värld. Med något som jag väljer att kalla för ett finkänsligt berättargrepp närmar sig Svante männen (köparna) som besöker Pascha. En Pascha är det närmaste som man kan komma till en kung – den direkta känslan av verklighetsflykt man kan uppleva i stunden som man står över en annan människa. Det har nog inget med kärlek att göra. Halvvägs in i filmen slås jag av tanken – det kanske inte är så enkelt, kanske inte lika intellektuellt som jag vill tro. Svantes närvaro som regissör är märkbart intressant i filmen och därför är det möjligt för honom att ta reda på vad det egentligen är som är till salu på Pascha. När han placerar sig mitt i filmen riktas kamerans blick – och Svantes egna frågor – mot honom själv:

››Jag vet inte om jag tycker att sådana ställen inte borde få existera‹‹.

Svante närmar sig männen och deras känslor genom kvinnorna. Han följer Sonia, ursprungligen från Rumänien, och hon ger en annorlunda bild av män som besöker bordellen. Många kommer till Pascha för att gråta, söka efter närhet och prata om sitt liv. Dela sina tankar med någon annan. Moralismen engagerar politiskt i fråga om prostitution, att köpa en annan människa är förvirrande. Svante berättar en personlig berättelse genom att närma sig männens ensamhet. I Svantes samtal med en heavy metal-entusiast på Pascha, förstår jag en av filmens underliggande meningar genom det här citatet:

››When you feel your teeth hurt, you go to the dentist.

And when you need sex, or just to talk to someone… you come here‹‹,

Vad är det egentligen som är till salu här?

En garanterad orgasm för 30 euro eller något mer? Vi kanske tänker för mycket. Kan man köpa tillfredsställelse och närhet? Som en Pascha söker svar på en fråga som ingen tidigare skildrat med liknande skicklighet:

”Varför är sex så viktigt för män?” I filmen får vi se en ny sida av debatten. När män berättar om sin sexualitet på sätt som vi aldrig har sett de göra förut.

Se Svantes film på Göteborgs internationella filmfestival följande datum:

* Söndag 31/1 kl. 15.00 Bergakungen 9
* Onsdag 3/2 kl. 20.00 Bergakungen 5

Lördag 6/2 kl. 12.30 Bergakungen 5

Text: Maria Georgieva, kulturskibent och filmare

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmfestival, Göteborg, pascha, sex, män