Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Göteborgs International Film Festival – Priser

by


Så har festivalen nått sitt slut. Med sina 750 föreställningar och 443 filmer från 76 länder har man lyckats slå rekord i antal besökare. I lördags (5/2) ägde Dragon Awards galan rum och man delade då bl.a. ut de nio olika priserna. Vinnaren av Best Nordic Film gick till Apflickorna som är regisserad av Lisa Aschan och prissumman är på en miljon kronor. Åsa Bernlo, som gjorde sitt sista år som festivalens VD, var mycket nöjd med årets festival och hon sa:

–          ” För mig har det varit ett oslagbart finalår! När vi slog upp portarna till den här festivalen visste jag att vi hade ett fantastiskt program och elva fullmatade festivaldagar att se fram emot, men jag trodde ärligt talat att det skulle blir svårt att slå de makalösa besökssiffrorna från 2010”

Men man lyckades slå det och samtidigt behålla känslan av festivalen. Personligen är jag mycket nöjd och det har varit kul att få chansen att få se lite smalare film och att direkt efter filmen ha haft möjlighet att kunnat föra en dialog med olika regissörer. Vidare följer en lista på alla priskategorier samt vinnarna.

Dragon Award Best Nordic Film:

Apflickorna av Lisa Aschans

Motivering: En film vi älskade utan förbehåll. Den stannade hos oss hela tiden, och slutligen kände vi att vi måste ge utmärkelsen till stöd för en ny, mycket speciell talang.

Bloggat om filmen: http://hallandsposten.se/bloggar/1.1087563-filmfestivalsbloggen?blogPostAction=view_post&postingId=19.165219

The Ingmar Bergman International Debut Award:

Blue Valentine av Derek Cianfrance

Motivering: 2011 års Ingmar Bergman International Debut Award går till Blue Valentine för en imponerande noggrann men ändå känslig analys av mänskliga relationer ur ett objektivt nyanserat perspektiv.


Bästa svenska dokumentär:

Jag var värd 50 lamm av Nima Sarvestani

Motivering: Det kunde vara tusen år e Kr. En uråldrig tradition skildras. Unga flickor och kvinnor säljs och köps. Det är en pågående slavhandel. Jag var värd 50 lamm är en film som initierar en viktig diskussion. Den gestaltar kvinnoförtrycket i Afghanistan men förmår lyfta ämnet till något allmängiltigt. Kvinnorna i filmen talar själva, ingen talar om dem. Vi kommer in i hem där utfattiga patriarker gnäller efter ett glas vatten. En klassisk dokumentärfilm i sin mest avskalade form, utan försök att manipulera.

Dragon Award New Talent:

Los Gritones (The Screamers) Roberto Pérez Toledo

Motivering: Det är en konst att berätta kort, enkelt och precist. Filmen skildrar på mindre än två minuter en stor konflikt i ett ungt pars förhållande, med såväl humor som sötma. Filmens nerv, närvaro och oväntade twist gör att du vill sätta dig tillbaka och överraskad ropa: Yes!

Lorenspriset:

Sebbe, Producenterna Mimmi Spång och Rebecka LaFrenz

Motivering: 2011 års Lorens går till två producenter som redan visat ett mod och en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Med hjärtat på rätta stället och en genuin nyfikenhet på filmens olika uttryckssätt, ger de oss allt från animerad dokumentär till nattsvart drama. För sin styrka att våga samarbeta och ge kreativt utrymme, som syns så väl i den drabbande filmen Sebbe, går årets Lorenspris till Mimmi Spång och Rebecka LaFrenz.

Kodak Nordic Vision Award:

Kongen av Bastøy av Marius Holst

Motivering: För tydligheten som överför karaktärernas ångest och naturens kyla. Den klassiska stilen är inte lätt att hantera, men den stöder berättelsens intensitet.

Svenska Kyrkans Pris:

Mammas comeback av Åsa Ekman

Motivering: En livsbejakande berättelse om människovärde, integritet och sökande efter mening.

FIPRESCI-priset:

Apflickorna av Lisa Aschan

Motivering: Apflickorna är en berättelse om kärlek och avundsjuka som omfattar en ensam far, hans två döttrar, en vacker kusin och en gåtfull voltigeryttare. Tack vare smart regi lyckas varje aktör – även de yngsta – hantera de mest knepiga situationer med en överraskande noggrannhet för att vara en första långfilm. Genom vackert hantverk hittar Apflickorna en rytm som är lika trollbindande som ljudet av hästarnas hovar. Lisa Aschan leker lågmält med koder från thriller, western och en mycket mild erotik. Hon har bevarat inslag av mystik som bara fyller oss med en önskan: att se henne göra en ny film.

Publikens val: Bästa nordiska film:

Jag saknar dig av Anders Grönros

Publikens val: Bästa långfilm:

Tears of Gaza av Vibeke Løkkeberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lasse Hallström regisserar den svenska deckaren Hypnotisören

by

Hypnotisören är den näststörsta svenska boksuccén på senare år. Länge var det dessutom en gåta som alla journalister försökte lösa kring vem författaren Lars Kepler egentligen var.

Nu ska kriminalromanen bli film och regissör blir Lasse Hallström.

Ett pressmeddelande berättar:
AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB har idag glädjen att offentliggöra att Lasse Hallström regisserar filmatiseringen av kriminalromanen HYPNOTISÖREN, som är en av de största svenska boksuccéerna efter Millennium- trilogin såväl nationellt som internationellt.

Efter decennier av internationella framgångar med amerikanska filmer såsom ”Gilbert Grape”, ”Alla talar om Grace”, ”Ciderhusreglerna”, ”Chocolat”, ”Sjöfartsnytt”, ”Casanova” och ”Dear John” blir HYPNOTISÖREN den första svenska långfilm Lasse Hallström regisserar på 24 år.

Filminspelningen av HYPNOTISÖREN är planerad till vintern 2011/2012 och produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB med Börje Hansson, Peter Possne och Bertil Ohlsson som producenter. HYPNOTISÖREN är den första filmen i en planerad serie baserad på författarpseudonymen Lars Keplers romaner om polisen Joona Linna.

Svensk biopremiär är planerad till hösten 2012.

Börje Hansson och Peter Possne:
”Utan tvekan är det här ett drömprojekt på alla upptänkliga sätt och vis! Att få filmatisera Lars Keplers fantastiska roman med Lasse Hallström som regissör är nog något av det mest spännande vi gjort.
Vi är oerhört glada och stolta över att få genomföra detta projekt tillsammans med Lasse och att Bertil Ohlsson har sagt ja till att producera filmen ihop med oss!”

Relaterat: Dagens Nyheter

Arkiverad under: Film

Kulturbloggen på fest kring världspremiären av Jag saknar dig

by

”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl och Kinna Gieth handlar om livet två 14-åriga tvillingsystrar, en av dem dör innan hon fyller 15 och boken skildrar livet för den som överlevde.” Jag saknar dig, jag saknar dig” fick Augustpriset i klassen för barn- och ungdomsböcker 1992. Nu har filmen blivit film med något kortare titeln ”jag saknar dig”. Regissör är Anders Grönros.

Filmen hade en tidig världspremiär på Göteborg Filmfestival och Kulturbloggen var på plats. Det var en världspremiär med rejäla festligheter. Först var det mingel före filmen, där några bloggare var inbjudna och minglade med skådespelare, musiker, filmregissör, producenter och en del annat filmfolk.

Kulturbloggen var bland de första på plats och den vi träffade allra först där var den underbara skådespelaren Thomas Hanzon, som i filmen ”Jag saknar dig” spelar flickornas ganska elaka pappa. Den som vill se Thomas Hanzon live ska passa på att se föreställningen ”En familj” på Dramaten. Den har förlängts en säsong på grund av det stora publiktrycket.

Nästa person vi snackade med i vimlet var Ludvig Nilsson, sångaren från rockbandet AiluCrash. Håll utkik efter det bandet. Kirunabandet AiluCrash kommer absolut att slå igenom i samband med den här filmen. AiluCrash spelar en rockbaserad pop med lite synt till. Rockigt framför allt. Låten ”Turn the tide” släpps som singel senare i vår, jag lovar att den kommer att höras i radion. Bandet håller på att spela in ett album som kommer att släppa fram emot sommaren, eller i höst, berättade Ludvig Nilsson.

Bandet och framför allt sångaren i bandet, spelar en stor roll i filmen. Ludvig NIlsson spelar sångaren, som i filmen heter Ailu och som har en hel del med handlingen att göra. Bland annat gör han en scen i en kyrka, som säkert kommer att bli rätt omtalad.

Nästa personer vi träffade på och snackade med i vimlet var tvillingarna Hanna och Erica Midfjäll, som har de två huvudrollerna. De berättade att de är enäggstvillingar också, precis som tvillingarna i filmen och att de också var rätt olika och att det började märkas just i tonåren. Det är sådant som filmen också visar. Erica som spelar Tina, tvillingen som överlever, har inte studerat teater alls utan gick industridesign-inriktning i gymnasiet. Hanna däremot har varit teaterinriktad länge och jobbar just nu med att ta hand om barngrupper i teater.
– Det är så härligt att se barnen spela teater, de är så omedelbara, berättade hon.

Filmen kommer upp på de svenska biograferna i höst först. Jag lovar att det kommer framför allt att bli en succé bland tjejer, dels för handlingen och de ämnen som den tar upp men också för bandet AiluCrash, som definitivt kommer att slå igenom med filmen.

Längst ner, under vimmelbilderna, finns låten ”Turn the tide” från spelningen på festen. Tyvärr var det så mörkt att det inte syns på mycket, men ni för lyssna desto mer

Här är Ludvig Nilsson, sångaren i AiluCrash, tillsammans med Robert Lundström, Kulturbloggens filmkritiker i Göteborg.

Skådespelaren Thomas Hanzon tillsammans med musikern och bloggaren Camilla Gervide.

Här är Kulturbloggens Robert Lundström tillsammans med tvillingssystrarna Erica och Hanna Midfjäll som spelar tvillingarna Tina och Cilla i filmen.

Här är regissören Anders Grönros i vit kostym i mitten.

Här presenterar regissören Anders Grönros några av skådespelarna i filmen:

Här spelar AiluCrash låten Turn the tide (tyvärr så mörkt att det inte syns så mycket, men ni får lyssna. Tvillingarna Erica och Hanna Midfjäll är med på scen och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Göteborgs Filmfestival: Odjuret

by

Odjuret
Betyg: 4

– Jag vill ha ett jobb. Jag vill ha min flickvän. Jag vill ha ett hus, Jag vill ha ett fiskespö och jag vill ha en bil.

Det är med ren ilska som Kim (Magnus Skog) skriker ur sig sin önskan. Han har just muckat ifrån fängelset och nu längtar han efter en lugn miljö. Något som verkar svårt då hans pappa (Rolf Jarl) lever kvar i det kriminella och försöker få med sin son på sina uppdrag. Det är lätt att genast uppfatta deras spända och något dysfunktionella relation.

Kims kompis Jesper (Stefan Söderberg) är bosatt i en buss och livnär sig så gott det går på egen hand i porrbranschen och han gör vad som krävs för att tjäna sitt dagliga bröd. Susanne önskar helst av allt att få jobb som strippa och hon brukar träna på sin privata stång i sitt rum. Hennes kompis Ylva (Emelie Sundelin) är uppvuxen i en strängt kristen familj. Detta samtidigt som hon drivs av sexuella fantasier. Det är fyra, ganska missplacerade ungdomar, vars liv en kväll vävs samman.

Filmen är skriven och regisserad av Emil Larsson och Martin Jern (Fjorton suger). Här har man verkligen lyckats med konsten att få oss att med lätt antipati skapa en slags medkänsla. Å visst blir man glad när grabbarna har hittat hur de ska ta sig ur sina situationer.

– Är vi produkter av vår omgivning eller gör vi våra egna val?
Det är Martin som spekulerar framme på scen efter filmens visning.

Kanske är det lättare att låta arg på skånska? Vad vet jag. Jag vet bara att Magnus Skog på ett läckert sätt levererar känslor åt alla håll. Något som även stärker de levererade känslorna är den enastående klippningen av filmen. Det är en vacker bild av tämligen trasiga miljöer. Både fysiskt och psykiskt. Gillar du svensk film är denna ett måste!

Filmen har premiär 11 Mars

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Morning Glory – har något att säga medieägarna

by

Morning Glory
Betyg: 4

Becky Fuller, spelad av Rachel McAdams, är tv-producent och helt hängiven allt som har med nyheter att göra. Nyheter är allt hon har i huvudet och rejält snurrig är hon och kan inte hålla sig från att svara i mobiltelefonen, i vilket situation som helst. Hon spelar den rollen så bra, jag blir riktigt irriterad på henne emellanåt.

Becky Fuller får till sin förtvivlan sparken från sitt jobb och söker hysteriskt nytt jobb. Hennes mamma talar om för henne att hon borde sluta ha ambitioner och tro att hon kan bli något stort, hon har dock fyllt 28 och då blir det patetiskt att ha ambitioner. Det säger en hel del om inställningen i nutiden och i dagens västerländska samhälle.

Becky ger sig dock inte och får ett jobb på en rätt usel tv-kanal. Hon upptäcker att en av världens främsta nyhetsjournalister jobbar där. Jobbar och jobbar, han sitter och surar i ett rum och vägrar göra något. Denne surmulne Mike Pomeroy spelas av Harrison Ford.

Av personer som träffat Harrison Ford i verkligheten flera gånger har jag fått höra att han kan vara rätt stöddig som person, lite elak och inte alls vänlig. Nu får han spela ut den rollen helt och fullt, när han den bittre Mike Pomeroy.

Mike Pomeroy har rapporterat från krigshärdar och har varit Beckys stora idol inom journalistiken. Han sitter däremot och bara surar, för han får inte göra de stora nyhetsuppdragen som är det enda han tänder till på. Becky å sin sida drivs framförallt av att öka tittarsiffrorna, vilket hon är beredd att göra till nästan vilket pris som helst. I en scen säger hon också det till Pomeroy, att hennes syn på tv och nyhetsrapportering redan vunnit kampen.

Becky kommer på den, som hon själv tycker, briljanta idén att sätta Mike Pomeroy som en av två programledare i hennes morgonshow.

Jag tycker ofta att filmer och böcker som ska skildra medievärlden är så överdrivna, att de inte skildrar verkligheten alls. Det gör den här inte helt och fullt heller. Fast å andra sidan handlar den om en amerikansk medievärld.

Flera duktiga skådespelare (både Jeff Goldblum och Diane Keaton är med) och Notting Hill-regissören Roger Michell som behärskar konsten att använda situationskomik gör Morning Glory till en film att bli glad av. Under ytan har den lite saker att säga också, om att ingen borde ge upp för att han/hon blivit så gammal som 28 år, att det går att lära gamla hundar att sitta, att framgång handlar om att ge och ta.

Jag tycker kritikern i Los Angeles Times formulerat det bra:

Los Angeles Times

In ”Morning Glory,” Rachel McAdams gives the kind of performance we go to the movies for. The rest of the film isn’t always up to her level, but it does provide genial entertainment until it runs out of steam.

A ”Broadcast News”-type saga of life behind the camera on a struggling national morning news show based in Manhattan, ”Morning Glory” starts beautifully and, though it doesn’t quite go the distance, it certainly has the credentials to do so.

Och filmens sensmoral säger väl att kvalitetsjournalistiken är den som kan ge riktigt stora tittarsiffrorna. Ingen dålig sensmoral som mediemogulerna borde fundera över.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Relaterat: Recension i SVD.