• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Real Steel – en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener

24 november, 2011 by Redaktionen

Title: Real Steel
Betyg: 2
Svensk premiär: 25 november

Det är sällan barn får konstruktiv kritik när de ägnar sig åt konst. Fröknar och föräldrar skiner upp och blir jätteglada när de får teckningar, trots att de inte ser vad det föreställer. ”Det är en häst!” säger barnet. Nej, lilla du, det är en skrattande jätteballe på fem ben! Ändå fortsätter vuxna att utbrista hur duktiga de är. Vilket får barn att överskatta sig själva.

Oturligt nog släpper inte hybrisen för alla vid uppnådd vuxen ålder. Manusförfattarna Dan Gilroy och Jeremy Leven har nog ritat många ”jättefina” leende könsorgan under sina respektive uppväxter. De har förmodligen blivit itutade av sina föräldrar att de duger som de är och att de skulle kunna bli vad som helst när de blir stora. Någon borde ha talat om för grabbarna hur dåliga de är på vad de gör. Real Steel är nämligen vad man får om alla blundar för uselhet och gläds över att något alls blir gjort.

Real Steel handlar om boxande robotar. Charlie Kenton (Hugh Jackman) spenderar hellre sin tid med självförverkligande än att ta konsekvenserna av att ha samlag utan kondom. När konsekvensens mor trillar av pinn tvingas han plötsligt vakna upp ur sin manskoma och besluta vad som ska göras med ungen. Det mest naturliga blir att sälja sonen Max (Dakota Goyo) till släktingar för 100 000 dollar. I och med att roboten han ägt tidigare förstörts i en fight med en tjur kommer detta ytterst lägligt då han behöver en ny.

Dessvärre tvingas Charlie agera ”osjälviskt” och ta hand om Max i tre månader medan släktingarna är på en andra bröllopsresa. Det ena leder till det andra och de hamnar i underground-tävlingar. Lägg till en het brud, lite hångel (dock inte mellan far och son) och upptäckten av en superrobot som med träning kan lyda röstkommandon. Charlie får en ny chans till att tjäna mer pengar med den nyfunna skrothögen. Han börjar vinna större matcher och samtidigt knyta starkare band till konsekvensen han först inte ville veta av och sedan sålde.

Att regissören Shawn Levy tagit sig an filmen förvånar mig inte. Efter att ha försökt sig på en skådespelarkarriär och på 6 år lyckats få två biroller i Zombie Nightmare (1986) och The Famous Jett Jackson (2000), måste han ha gett upp och tagit makt över kameran med våld. I Big Fat Liar (2002), Cheaper by the Dozen (2003) och Night at the Museum (2009) har han inte bara regisserat utan även medverkat som de otroligt betydelsefulla rollerna Wolf Party Guest, Press Room Reporter och Guy in Commercial. Jag kan se det framför mig, när Lavey, Gilroy och Leven visar upp sina första jätteballar för sina mammor, som med tindrande ögon utbrister: ”Åh det är den vackraste teckningen jag någonsin sett!”

Det känns som att man satt 110 miljoner dollar i händerna på en femåring och sagt ”Här får du! Gör precis vad du vill!” Trots det skrattretande manuset har Levy lyckats bra på annat håll. Animationerna och miljöerna är det enda som räddar filmen från lägsta betyg. Skådespelarinsatserna från Jackman, Guyo med flera är inte direkt statyettförtjänta, vilket knappast är något krav i detta fall. Att Jackman ens gick med på att medverka i filmen måste antingen ha varit för att han såg jätteballen som abstrakt konst, eller möjligheten att ta pengarna och göra något vettigare med dem.

Mellan en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener är det mer än en sak som skrämmer mig. Problematik som inte förs in i ljuset. Max behandlas riktigt illa, och tycks acceptera det. Hade jag haft en sådan otroligt självisk och patetisk far skulle jag be honom dra åt helvete. Inte ta mig an hans problem och stötta honom i robotboxning. Det är meningen att man ska tycka synd om Jackmans roll när han försöker bli en bättre pappa. Men när försöker han egentligen bli det? Charlie tvingas ta hand om pojken för att han fått cash, sen att de råkar bli polare känns mer som en slump.

Dagligen dör 16.000 barn i världen av svält. Amerikansk filmindustri lägger hellre ner 110 miljarder dollar på penisförlängare av stål än att skicka ytterligare pengar till deras hjälp.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Real Steel, filmrecension, robotar, scifi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Real Steel, robotar, SciFi

Bridesmaids – skruvad komedi med välkänd amerikansk sensmoral

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Bridesmaids
Betyg 3
DVD-premiär i Sverige 23 november 2011
Biopremiär: 22 juli 2011

Bridesmaids är en komedi som driver med den amerikanska övre medelklassens bröllopshysteri och med kvinnoroller. När den släpptes på biograferna i Sverige fick den enormt positivt mottagande av kritiker. Jag missade den på biograferna och såg därför emot dvd-premiären med stora förväntningar.

Annie, spelad av Kristen Wiig, är en ung kvinna som trasslat till det mesta i sitt liv. Pojkvännen eller vad nu han ska kallas, är mån om att de ska vara självständiga så de sover aldrig över hos varandra utan har sex och sedan får hon bege sig hem. Allt verkar ske på mannens villkor, för övrigt. Jobbet strular och bostadssituationen strular för Annie och så ska hennes bästa vän Lillian gifta sig. Lillian ber Annie vara brudtärna nummer ett och det betyder att hon ansvarar för möhippan och lysningsfesten och massor annat. En tradition som inte jag känner igen från Sverige.

Brudtärnorna är en lustig samling olika personligheter, vilket är en av de viktigaste ingredienserna till filmens succé:

Helena Lindblad på DN gav filmen betyg 4 när den släpptes på bio:
Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.

Jag håller med Helena Lindblad om Melissa McCarthy, hon är helt underbart rolig och bryter med alla traditionella kvinnoroller.

Anledningen till att jag ändå gav filmen ett betyg lägre, betyg 3 (vilket inte är ett dåligt betyg utan betyder en bra film) är att den ändå till största delen är väldigt förutsägbar och väldigt amerikanskt moralisk. Vi har ändå sett samma handling i många filmer tidigare och sensmoralen har vi hört förr: den moral som säger att det till syvende och sist alltid är individen själv som ansvarar för om ens liv ska bli en succé eller ett fiasko. Jag har svårt att köpa den sensmoralen.

”Bridesmaids” ger många goda skratt och den är en helkväll för den som älskar skruvade komedier med överdrivna situationer och det är duktiga skådespelare i filmen. Svenska Dagbladets recensent föll totalt för filmen och gav den betyg 5:

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

Jag tycker det är lite lustigt att hylla en film för vad den inte är. Lite funderar jag också på vad det är som gör att den hyllas så stort när den släpptes på bio, men när jag ser den på dvd har jag svårt att höja den så ända upp till skyarna. Den är rolig, den är delvis annorlunda och har en hel del små detaljer som är extra kul, det är en helt godkänd film, men inget mästerverk och ingen film jag kommer att bära med mig och tänka på efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bridesmaids, filmrecension, film, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridesmaids, Filmrecension, recensioner, Scen

Kulturbloggen möter David Fincher, Rooney Mara och Stellan Skarsgård för att prata om The Girl With the Dragon Tattoo

21 november, 2011 by Redaktionen

Journalister från hela världen har vallfärdat till Stockholm. Anledningen? Regissören David Fincher och skådespelerskan Rooney Mara har varit i Stockholm för några intensiva dagar för att promota The Girl With the Dragontatoo. Den 21 november, hölls en presskonferens med Fincher, Mara och vår egen Stellan Skarsgård som spelar Martin Vanger i denna remake av Män Som Hatar Kvinnor.

Under presskonferensen som modererades av min egen favorit Andrea Reuter fick vi bland annat lära att Stellan tillhör skaran som inte läst Stieg Larssons Millenium-trilogi samt att Rooney Mara inte anser att Lisbeth Salander är en förebild. Men självklart riktades de flesta frågorna till David Fincher.

På frågan: Varför göra en film när den redan gjorts? svarar Fincher att han fick boken av en producent med beskrivningen lesbian-hacker-noir, redan 2006. Det här var när han höll på och spela in ”Benjamin Buttons otroliga liv”. Benjamin Button tog allt som allt sju år att få klar och när han var färdig fanns redan ”Män Som Hatar Kvinnor”. Men han ansåg att det fanns utrymme att göra ännu en tolkning.

Med moderna klassiker som Seven, Zodiac och Fight Club i sin påse är det många som anser David Fincher vara en av världens bästa regissörer. Denna framgång kan ha och göra med hans otroliga tålamod och noggrannhet. Stellan Skarsgård berättar vad David sa innan de började spela in:
– Du vet att det här kommer inte bli kul!
Då undrade jag vad han menade med att det inte skulle bli kul, för jag jobbar bara om det är kul.
– Jag tar 40 tagningar i varje sekvens.
Då sa jag: – Men det kan ju bli kul!
Fincher fyller då i att det är många skådespelare som tror att det gjort fel och att han inte är nöjd när han fortsätter med tagning efter tagning. Men han förklarar att den ena tagningen behöver inte vara sämre än den andra, bara annorlunda.

Karaktären Lisbeth Salander ligger många varmt om hjärtat. Hennes hårda yttre och komplexa trasiga inre som kombineras med en otrolig kämpaglöd har väckt starka känslor hos publik och läsare. Jag tycker mig kunna känna av någon typ beskyddande moderskänslor hos fansen nu, en rädsla att Lisbeth Salander ändrats. En stor del av presskonferensen gick ut på att Mara och Fincher fick beskriva sina bilder av Lisbeth:

D.F. – Vi har medvetet försökt att inte definiera henne för mycket. Många tycker att hon är grym, men hon är ingen superhjälte. Man relaterar till henne för att hon är mänsklig inte för att hon har cape och tights. Hon slåtts för sin egen röst och det gör att alla kan relatera till henne

R.M. – Många ser säkert Lisbeth som en feministisk förebild. Men jag tror inte att hon är feminist. Hon tillhör ingen specifik grupp, hon tillhör sig själv.

Vi frågade Rooney Mara:
Om någon månad kommer en klädkollektion inspirerad av Lisbeth Salander och om någon månad kommer du att vara Lisbeth Salander med hela världen, hur förbereder du för det?

R.M. – Jag ska gå till HM och köpa alla kläderna. Skämt och sido så lever jag nog lite i förnekelse.
Men hon berättar dock att förberedelserna inför själv rollen var betydligt mer komplexa. Att lära sig åka motorcykel, att träna kickboxning, att besöka en skola för barn med aspergers syndrom och att besöka ett kvinnocenter var bara några av alla förberedelser.

Sista fråga är var som krävs för att det ska bli tre filmer, precis som de svenska filmerna och böckerna. Då passar Fincher på att ge en vänskaplig känga och säga att det är upp till Stellan, att det gäller att vända och få med sig de som inte läst böckerna. Men vi får se … säger han sedan med glimten i ögat.

Spänningen är stor och frågorna många. Hur lik kommer den amerikanska filmen vara den svenska? Hur kommer The Girl With The Dragon Tattoo påverka bilden av Sverige? Hur stor genomslagskraft kommer den att ha? Den 21 december får vi svaret.

Text: Judith Höglin Forsberg
Foto: Calle Andersson

Arkiverad under: Film, Intervju

Filmrecension: Simon och Ekarna

21 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Simon och ekarna

Betyg: 4

Biopremiär: 9 december

Simon och ekarna kan man nog lätt påstå är en av de mest hajpade svenska filmerna iår, baserad på Marianne Fredrikssons hyllade bok med samma namn. Filmen handlar om Simon som bor strax utanför Göteborg med sin familj som är av arbetarklass. Simon känner sig udda jämte sin familj, hans pappa vill att han ska snickra och smutsa ner sig som andra pojkar, men Simon ligger hellre i sin ek och drömmer om exotiska djur och läser böcker. Simon åker själv in till Göteborg och söker till en finare skola, mot sina föräldrars gillande börjar han på skolan där han blir vän med judiske Isak. Andra världskriget bryter ut och Isaks mor får ett nervöst sammanbrott och försöker döda hela familjen, detta slutar med att Isak får flytta hem till Simons familj. Allt verkar vara frid och fröjd, tills den dagen Simons mamma Karin tvingas berätta en välbevarad hemlighet som kommer att slita hela familjen itu.

Filmen är regisseras av Lisa Ohlin som kom in i projektet senare, det var från början meningen att Björn Runge skulle regissera.

Simon och ekarna är en väldigt vacker film med väldigt vackert foto där 40-talets Sverige porträtteras kusligt likt. Det bästa rent visuellt för mig är alla vackra naturbilder, ekarna som blåser och dimman som ligger tät på vattnet. Lisa Ohlin har själv sagt att naturen behandlades som en egen karaktär, med rätt . Ekarna är en viktig del för Simon och filmen.

Simon spelas av två skådespelare, när han är liten spelas han av Jonatan Wächter som tolkar rollen som Simon med bravur, bra barnskådisar är något vi har ont om i Sverige, men någonting känns annorlunda med Jonatan. Jag hoppas få se honom i fler filmer snart.

När Simon blir äldre är de Bill Skarsgård som hoppar ner i rollen som Simon och det är även Bill som är ”posterboy” för filmen, vilket jag tycker är fel då han med sitt bitvis stela agerande är den som i slutändan sinkar filmen. I rollen som Isaks pappa ser vi tyska skådespelaren Jan Josef Liefers som imponerar med sin svenska. Enligt Lisa Ohlin talar Jan ingen svenska alls, utan allt han gjorde var att lära sig sina repliker, coolt då han har en bärande roll och otroligt många repliker. Även Stefan Gödicke gör ett väldigt bra jobb som Simons pappa, jag har nästan glömt hur pinsamt dåligt han spelade i Andra Avenyn.

Men vid sidan av alla dessa  manliga skådisar står filmens riktiga stjärna, Helen Sjöholm som spelar Simons villkorslöst älskande mamma som hela tiden arbetar för att stå alla till lags. Hon visar att hon är så mycke mer än en begåvad sångerska.

I helhet tycker jag att Lisa och skådespelarna lyckats få ihop en väldigt vacker och bra film som lämnar åskådaren med en varm känsla. Det ända negativa jag egentligen kan säga om filmen är att jag tycker att den gick lite väl fort mot slutet. Det kändes lite som tiden tog slut och de bara ville få den överstökad, vilket dödar slutet av filmen som ska vara väldigt känslosamt. Och sen måste jag säga, som jag petade på tidigare, om Bill Skarsgård, visst är han en snygg yngling som kan gråta på kommande, men han är inte en sån magnifik skådis som han hyllats för att vara, alla vet nog egentligen att han rider på sitt efternamn. Men annars så är jag väldigt nöjd med filmen och jag kan redan nu höra hur guldbaggarna kryper i gräset.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Oslo 31 augusti av Joachim Trier vann Bronshästen på Stockholms filmfestival, hurra hurra

20 november, 2011 by Redaktionen

Joachim Trier, som Kulturbloggen intervjuade under filmfestivalen, vann det stora festivalpriset Bronshästen för sin film ”Oslo 31 augusti”.

Stockholms filmfestival berättar i ett pressmeddelande:
Efter ett otroligt starkt startfält har juryn nu gjort sina val och presenterar vinnarna vid den 22:a upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den 7,3 kilo tunga Bronshästen för bästa film går till ett generationsporträtt perfekt tecknat med intelligent dialog, fantastiskt foto och enastående skådespeleri.

Kulturbloggens filmskribent Fredrik Gertz var på plats under prisutdelningen och berättar mer om alla prisade filmer:

Jameson iFestival
Little Theatres: Homage To The Mineral Of Cabbage av Stephanie Dudley

Silver Audience Award
50/50 av Jonathan Levine
Detta starka dramat om livet med cancer, stark vänskap och relationer överlag som centrala teman röstades fram av festivalbesökarna som årets film. Vilket kanske inte är så konstigt. Rörande drama med utströdd komik lyfter filmen flera snäpp, och det vore inte alls konstigt om filmen även ror hem en Oscar eller två vid nästa gala.

L’Oréal Paris Rising Star: Malin Buska
Medverkande i den nya svenska storfilmen Happy End (som jag själv gav betyget 5/5 när det begav sig) visade Malin Buska att hon är ett nytt stjärnskott att räkna med. Förhoppningvis leder den rollen och detta pris till flera stora roller för henne personligen.

Stockholm Film Fond: Förvaret av Lisa Aschan
Inför denna års upplaga av filmfestivalen satte man upp en ny kategori, enbart för kvinnor mer tänkt som ett stipendie där vinnaren får en stor summa pengar för att kunna slutföra sin film och säkerställa dess distribution. Först ut som vinnare blev regissören till storfilmen Apflickorna som hade premiär tidigare i år, Lisa Aschan. Juryns motivering löd: ”En modig och originell vision för en gränsöverskridande och brännande aktuell film som bara måste göras nu, nu, nu!”. Filmen kommer få premiär vid nästa års upplaga av Stockholms Filmfestival!

1km film-stipendiet: Tvillingen av Gustav Danielsson
Bland tio nominerade kortfilmer blev tillsist Tvillingen utsedd till vinnaren, med motiveringen: ”För ett högst unikt regissörskap som i såväl text som bild väver samman surrealism, filosofi, teknisk briljans och värme med egensinniga karaktärer. Trots ett tydligt släktskap med den egna konstnärliga skolan, uppvisar regissören en egen stark och djupt originell röst på den högsta internationella nivån.”

Fipresci – The International Film Critics Prize for Best Film: Tinker, Tailor, Soldier, Spy av Tomas Alfredson
Med ett något oväntat steg från vampyr-inspirerad ungdomsfilm till en internationell spionthriller med 1970-talsestetik lyckades man charma de internationella kritikerna. Filmen har bland annat kallats för ett ”klaustrofobiskt mästerverk” men för mig personligen är det mer yta än innehåll. Bland annat lyckades man inte ens rucka på ytspänningen och lät både intrigen och dess spänning gå förlorad. Slutresultatet blev halvintressant.

Telia Film Awards: Silver Tounges av Simon Arthur
Telia bidrar med sin kulturgärning att lägga årets vinnare Silver Tounges på Telia On Demand och därför göra den tillgänglig för en större publik, och man gav motiveringen: ”För en svårfångad och tekniskt driven studie av det mänskliga psyket. Med Claude Chabrol, Alfred Hitchcock och en ung Martin Scorsese som tänkbara samtalspartners, närmar sig Silver Tongues vardagens futtighet med en rad icke-triviala frågor i gränslandet mellan spelteori och beteendevetenskap. Resultatet är en film som gör oss både lyckliga och djupt oroade.”

Bästa kortfilm, Beast av Attila Till
För att göra skillnad på stipendie och bästa kortfilm-priset ges det förstnämnda ut i en egen kategori, 1km film. Det här är någonting helt annat, någonting mer. Och vinnaren Beast är definitivt det. Motiveringen löd: ”Med en utsökt användning av panoramatagningar tar den här filmen oss till en miljö där vår tids slaveri exponeras. Det är ett brutalt porträtt av en patriark som faller isär, och lämnar publiken med den kvardröjande frågan: vem är odjuret – slaven eller hans herre?”

Bästa manus och musik: Vad gör vi nu?
Två kategorier, en vinnarfilm. Såväl musik som manus greppade tag i juryn och engagerade. Motiveringen för musiken löd: ”Precis som filmen i sin helhet är styrkan i musiken att den med säker hand lyckas kombinera underhållning med innehåll, det lättillgängliga med det tunga, och drama med musikal.” medan motiveringen för bästa manus löd: ”Den här filmen lyckas på ett osentimentalt sätt att engagera oss i karaktärernas öden och konsekvenserna av att leva med olikheter. Filmen får oss att skratta, att gråta och att på ett humoristiskt sätt fråga oss ”Skulle krig finnas om kvinnor styrde världen?””

Bästa foto: Jakob Ihre för Oslo 31 augusti
Här vann ett ganska mörkt och samtidigt närgånget och vardagligt foto av svensken Jakob Ihre som förstärkte den redan mörka filmen med ett allvarligt ämne. Nära sammansvetsade bildades en vacker helhet.

Bästa regidebut: Tyrannasaur av Paddy Considine
Juryns motivering: ”De fantastiska skådespelarprestationerna i denna film tar oss in i en rå och smärtsam verklighet där vreden möter sårbarheten och tillsammans försöker hitta ett lugn och en försoning. Regissören visar ett moget och skickligt hantverk genom hela filmen som gör att vi vill se mer från honom.”

Bästa skådespelare: Sergei Borisov i Twilligt Portrait
Juryns motivering: ”Vi vill hedra en man som genom sin insats lyckas visa på sitt samhälles allra innersta mörka rum. Med hjälp av en fantastisk regissör lyfter han det realistiska skådespeleriet till en ny dimension.”

Bästa skådespelerska: Yohanna Idha i Katinkas kalas
Som den enda fasta punkten i en oas av öar av osäkra personligheter bidrar Linda, spelad av Yohanna Idha i Katinkas kalas, med både humor och dramatik. Men en sak är säker: hon vet var hon har sig själv, och känner aldrig behov av att passa in i någon mall likt de andra. Hennes karaktär var huggen i berg. Och juryn verkar hålla med mig i sin motivering: ”För ett gripande och fängslande porträtt av en vild och något naiv kvinna som, under loppet av en natt, blir måltavla för hån och förlöjligande av en grupp hipsters med otillfredsställda ambitioner och brustna drömmar.Den här skådespelerskan lyckas leverera även de taffligaste banaliteter med en perfekt balans av ärlighet och komisk timing och låter därmed inte för en sekund sin karaktär bli till ett offer.”

Medverkande i den nya svenska storfilmen Happy End (som jag själv gav betyget 5/5 när det begav sig) visade Malin Buska att hon är ett nytt stjärnskott att räkna med. Förhoppningvis leder den rollen och detta pris till flera stora roller för henne personligen.


Bästa foto Jakob Ihre för Oslo 31 augusti
Här vann ett ganska mörkt och samtidigt närgånget och vardagligt foto av svensken Jakob Ihre som förstärkte den redan mörka filmen med ett allvarligt ämne. Nära sammansvetsade bildades en vacker helhet.

Bästa regidebut: Tyrannasaur av Paddy Considine
Juryns motivering: ”De fantastiska skådespelarprestationerna i denna film tar oss in i en rå och smärtsam verklighet där vreden möter sårbarheten och tillsammans försöker hitta ett lugn och en försoning. Regissören visar ett moget och skickligt hantverk genom hela filmen som gör att vi vill se mer från honom.”

Bästa skådespelare: Sergei Borisov i Twilligt Portrait
Juryns motivering: ”Vi vill hedra en man som genom sin insats lyckas visa på sitt samhälles allra innersta mörka rum. Med hjälp av en fantastisk regissör lyfter han det realistiska skådespeleriet till en ny dimension.”

 

Bästa film Oslo 31 augusti av Joachim Trier
Det var alltså inte bara fotot som imponerade på sin publik och juryn, utan även helheten. Med sin gestaltning av sitt egna Oslo men även en brutal ärlig gestaltning om ett drogberoende som inte bara tar vår huvudperson i besittning utan främst hans vänner och bekanta som inte känner tillit till honom längre. Systern vill knappt veta av honom. Och det känns. Men framförallt visar det på en destruktion som gnager i flera led, vilket påvisas på ett lika sorgligt som fint och underfundigt sätt. Och juryns motivering för årets film löd: ”I den här filmen lär vi känna mannen som hade alla förutsättningar i en fantastisk värld men misslyckades med att göra något av det. Det är en karaktär som är obekvämt ärlig; både mot sig själv och verkligheten omkring honom. Intelligent dialog med en underliggande humor, fantastiskt foto och enastående skådespeleri gör den här filmen till ett perfekt porträtt av regissörens egen generation.”

Text: Fredrik Gertz

Här är Kulturbloggens recension av Oslo 31 augusti.
Här är Kulturbloggens intervju med Joachim Trier.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Bronshästen, Stockholms filmfestival, filmpris

Arkiverad under: Film Taggad som: Bronshästen, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 566
  • Sida 567
  • Sida 568
  • Sida 569
  • Sida 570
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in