Titel: Simon och ekarna
Betyg: 4
Biopremiär: 9 december
Simon och ekarna kan man nog lätt påstå är en av de mest hajpade svenska filmerna iår, baserad på Marianne Fredrikssons hyllade bok med samma namn. Filmen handlar om Simon som bor strax utanför Göteborg med sin familj som är av arbetarklass. Simon känner sig udda jämte sin familj, hans pappa vill att han ska snickra och smutsa ner sig som andra pojkar, men Simon ligger hellre i sin ek och drömmer om exotiska djur och läser böcker. Simon åker själv in till Göteborg och söker till en finare skola, mot sina föräldrars gillande börjar han på skolan där han blir vän med judiske Isak. Andra världskriget bryter ut och Isaks mor får ett nervöst sammanbrott och försöker döda hela familjen, detta slutar med att Isak får flytta hem till Simons familj. Allt verkar vara frid och fröjd, tills den dagen Simons mamma Karin tvingas berätta en välbevarad hemlighet som kommer att slita hela familjen itu.
Filmen är regisseras av Lisa Ohlin som kom in i projektet senare, det var från början meningen att Björn Runge skulle regissera.
Simon och ekarna är en väldigt vacker film med väldigt vackert foto där 40-talets Sverige porträtteras kusligt likt. Det bästa rent visuellt för mig är alla vackra naturbilder, ekarna som blåser och dimman som ligger tät på vattnet. Lisa Ohlin har själv sagt att naturen behandlades som en egen karaktär, med rätt . Ekarna är en viktig del för Simon och filmen.
Simon spelas av två skådespelare, när han är liten spelas han av Jonatan Wächter som tolkar rollen som Simon med bravur, bra barnskådisar är något vi har ont om i Sverige, men någonting känns annorlunda med Jonatan. Jag hoppas få se honom i fler filmer snart.
När Simon blir äldre är de Bill Skarsgård som hoppar ner i rollen som Simon och det är även Bill som är ”posterboy” för filmen, vilket jag tycker är fel då han med sitt bitvis stela agerande är den som i slutändan sinkar filmen. I rollen som Isaks pappa ser vi tyska skådespelaren Jan Josef Liefers som imponerar med sin svenska. Enligt Lisa Ohlin talar Jan ingen svenska alls, utan allt han gjorde var att lära sig sina repliker, coolt då han har en bärande roll och otroligt många repliker. Även Stefan Gödicke gör ett väldigt bra jobb som Simons pappa, jag har nästan glömt hur pinsamt dåligt han spelade i Andra Avenyn.
Men vid sidan av alla dessa manliga skådisar står filmens riktiga stjärna, Helen Sjöholm som spelar Simons villkorslöst älskande mamma som hela tiden arbetar för att stå alla till lags. Hon visar att hon är så mycke mer än en begåvad sångerska.
I helhet tycker jag att Lisa och skådespelarna lyckats få ihop en väldigt vacker och bra film som lämnar åskådaren med en varm känsla. Det ända negativa jag egentligen kan säga om filmen är att jag tycker att den gick lite väl fort mot slutet. Det kändes lite som tiden tog slut och de bara ville få den överstökad, vilket dödar slutet av filmen som ska vara väldigt känslosamt. Och sen måste jag säga, som jag petade på tidigare, om Bill Skarsgård, visst är han en snygg yngling som kan gråta på kommande, men han är inte en sån magnifik skådis som han hyllats för att vara, alla vet nog egentligen att han rider på sitt efternamn. Men annars så är jag väldigt nöjd med filmen och jag kan redan nu höra hur guldbaggarna kryper i gräset.
Jag är en sån dom alltid tycker boken är bättre än filmen. Nu har jag inte läst den här boken men sett filmen. Gud vad trist jag tyckte den var, jag satt och längtade efter slutet. Många scener kändes inpressade för att spegla speciella stycken ur boken och det säger jag utan att ha läst den! Här hade man verkligen tjänat på en bearbetning för filmatisering. Usch, filmen fick mig avsky Simons mesiga ekar och hans överbeskyddande mamma som man ville ruska om. Synd, jag blir inte alls sugen på boken som jag annars hört gott om.
Det var tråkigt att du tyckte så, jag blev otroligt sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen
Smaken är som… Är dock förvånad, trodde efter din snälla recension att du läst boken och därför fick ut mer av filmen än vad jag fick.
Delad! Nä jag tyckte bara att den var bra och de jag pratat med som sett den tyckte alla att den var fin, bortsett från Bill Skarsgård
filmen var som titeln – en 2 timmars lång träsmak. Fotografin i filmen var för bra för filmen. Skådespelarna gjorde sitt bästa men vart tog regissören vägen? Var det för många åsikter med som fick Björn Runge att hoppa av och Lisa fick ett manus med färdig tryckta anteckningar? Det som inte kommer fram i din recension är vad som egentligen är intressant i filmen. Att en man lämnar ifrån sig sitt barn och sedan vill ha det andra barnet och kvinnan. Ombytta roller mellan männen och barnen. Kan helt hålla med om Skarsgård men tycker ändå han blir bättre och bättre för varje film. Dock är det väl dags att han gör en film á la Actors Studio och skitar ner sina naglar lite.
Har läst boken, sett pjäsen och tycker att filmen blev fantastisk! Skulle man man behöva följa boken hela tiden skulle det ha blivit en trilogi för att få plats med allt väsentligt. Allt var verkligen riktigt bra tyckte jag; Foto, musik, rollprestationerna. Det var längesedan som jag gick ifrån en biosalong efter en s.k. ”storfilm” och kände: Vad bra det var!
Jan Josef Liefers gjorde verkligen den här filmen! Enastående skådespelarprestation.
Mindre imponerad av Helen Sjöholm och Bill Skarsgård.
Musiken var magnifik!