• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – En klassisk hjältefilm

3 september, 2012 by Rosemari Södergren

Hamilton – Men inte om det gäller din dotter
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 september 2012

Det här är en klassisk rak actionfilm med Hamilton som en stark hjälte. På ytan är det en enkel actionfilm: ett barn kidnappas och varken de svenska myndigheterna eller de amerikanska kan eller vill egentligen ta itu med brottet. Amerikanarna sätter tillgången till olja före allt annat. Enda chansen att rädda den kidnappade flickan är att Hamilton sätter ihop en egen liten grupp som tar sig in i kidnapparnas näste.

Om du tröttnat på de filmer där Hamilton vacklar och brottas med sitt psyke då har du en film för dig. Hamilton, spelad av Mikael Persbrandt, är tillbaka på sitt arbete inom den hemliga militära tjänsten. Han har kommit över katastrofen då hans familj utraderades i en hämndaktion. Han är nära vän med Ewa Tangly, en kvinnlig chef på Säpo och han är gudfar åt hennes dotter.

Filmen tar ut en del politiska svängar och den tar upp aktuella nutidsfrågor, främst kring terrorism. USA är ”the bad guy”, liksom fundamentalistiska muslimska terrorister men det finns också rättrådiga muslimer, annars vore det inte en film som bygger på Jan Guillous böcker.

Ett skrämmande fråga som är värd att fundera på efter filmen är hur övervakade människor är idag med kameror och satelitkameror.

Visst, Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – är inget stort drama, det är en rak actionfilm, men som sådan är den godkänd. Ett extra plus får den för att det alltid är roligt när en rad duktiga svenska skådespelare är med, som Lennart Hjulström som DG och Reuben Sallmandet som Pierre Tanguy och Frida Hallgren som Ewa Tanguy, att rollerna inte ställer allra högsta krav på skådespelarnas insats är visserligen sant, men det är en hygglig actonfilm utan större dramatiskt djup och med en del politiska släggor.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, action, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Action, Filmrecension, Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, Scen

Cosmopolis – dystopisk thriller i Occupy Wall Street-anda

31 augusti, 2012 by Redaktionen

Cosmopolis
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 7 september

Det är inte konstigt att ”Cosmopolis” lyckats nästla sig in i tävlingskategorin på årets Cannes-festival. Den besitter många goda kvalitéer: den är suggestiv, mörk och gåtfull och innehåller dessutom en spännande analys av det samtida kapitalistiska systemet. David Cronenberg har en intressant vision bakom filmen men tyvärr lever den inte upp till sin fulla potential.

Robert Pattinson spelar Eric Packer, en slug och cynisk 28-årig miljardär som skaffat sig en förmögenhet på aktiemarknaden i Wall Street-distriktet. Han kliver in i en av de vita limousinerna uppradade längs gatan på Manhattan med ett mål: att få en hårklippning av faderns gamla barberare på andra sidan staden. Under en dag, från gryning till skymning, genomgår Eric sin dagliga hälsokontroll, välkomnar besökare in i bilen en efter en och mättar sina sadomasochistiska begär med olika sexpartners. Smutsen tränger fram genom den polerade ytan när bilen rullar längre och längre ifrån de finare kvarteren och närmar sig slummen. Det sätter igång ett självdestruktivt beteende som leder till undergång. Hotad och föraktad skyddar han sig från misären på andra sidan glasrutan och bevakar det finansiella kaoset och de pågående upploppen via högteknologiska tv-skärmar.

Det blir ledsamt med det plågsamma tempot och ofta exkluderande och obegripligt med ett manus som bygger på metaforer och abstrakta yttringar. Pattinsons insats är svårbedömd då hans uppsyn för det mesta är likgiltig och endast uppvisar någon slags emotion i en scen när han får besked om att favoritrapparen(vars musik spelas i en av hans två hissar) dött. Men karaktären är onekligen en reinkarnerad Patrick Bateman, en antihjälte med hedonistisk livsåskådning som
begår minst fem av de sju dödssynderna.

”Cosmopolis” är baserad på en roman av Don DeLillos och är högaktuell i ett skede av Occupy Wall Street-protester, när världsekonomin är i kris och de sociala skillnaderna ökar. Den är lite av en vattendelare som antingen kommer fascinera med sitt Matrix-inspirerade skådespeleri och sina filosofiska undertoner eller väcka avsky för sina övertydliga pekpinnar och distanserade stil. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men känner mig mest vilsen i denna cosmopoliska värld.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Bill Cunningham New York – humanistiskt och personligt

25 augusti, 2012 by Redaktionen

Bill Cunningham New York
Betyg: 4
Premiär: 31 augusti

New York betraktades på 60-talet som en av de mest kreativa platserna på jorden, hem för Andy Warhol där hans berömda studio ”The Factory” blev en plats för skapande talanger. Mitt i denna smältdeg av konstnärer började Bill Cunningham ägna sig åt att fotografera streetstyle, ett begrepp som det vimlar av på modebloggarna i de sociala mediernas tid. Det här är biografin om en av de första fotograferna av denna sort.

Spolar vi tillbaka bandet lite, en sisådär tio år, får vi reda på att Bill hade en fot in i modevärlden redan vid ett tidigare stadium. Han började etablera sig som hattmakare på 50-talet med en trogen skara kunder bestående av celebriteter som Joan Crawford och Marilyn Monroe. Karriären blev däremot inte långvarig och i samband med att han fick en kamera övergick arbetet till att fylla sidorna på Details Magazine med färska bilder på vad kvinnor på gatan bar och numer är han anställd på New York Times där han dokumenterar vad som händer i en av världens största metropol och rapporterar om trender i sin kolumn.
I ”Bill Cunningham New York” får man följa hans vardag, rik på färg och form i ett bildspel av Manhattans stilsäkra invånare när han med en stor tillgivenhet till kläder springer runt och letar efter något som utmärker sig. Om det är societetsdamer på en välgörenhetsgala, kända namn på modeveckan eller den vanliga människan på gatan som fångas på negativen kvittar.

Vi möter en amerikansk Ingvar Kamprad med en enkel och snål livsstil, en åttioåring som ständigt cyklar runt på en cykel med en blå jacka inköpt på något lågbudgetvaruhus som signum, och som trivs med att bo i ett skrymsle. Här blottläggs privatlivet genom iakttagelser och observationer och under filmens gång närmas känsliga ämnen som religion och relationer. Regissören Richard Press är väldigt närvarande vilket bidrar till att tillit byggs upp framför kameran och det blir ett direkt bemötande och en närgången skildring av en man med stark integritet. Ännu mer effektfullt blir det när närstående och beundrare som modevärldens bidrottning själv, Vogues chefredaktör Anna Wintour, spekulerar kring ensamvargens fritid.
Det är humanistisk och personligt, skarpt och säkert porträtterat, om en älskvärd, jordnära och unik man med ett bra urval av scener.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Wounded Knee sings songs from Black Well och 2 mothers In A Carwash: en surrealistisk audiovisuell saga

22 augusti, 2012 by Redaktionen

Wounded Knee sings songs from Black Well och 2 mothers In A Carwash – Palladium, Malmö 20/8

Jenny K Lundgren är multikonstnär baserad I Malmö. Suffixet multi finns där av en anledning. Hon har ställt ut skulpturer på Rönnqvist & Rönnqvist och Formbart. Hon har framfört poesi och deltagit i Poetryslam på Moriskan. Lundgren har även arrangerat en rad performance installationer.
Om en vecka, den 30 augusti, släpps hennes nattsvarta diktsamling Wounded Knees sings songs from Black Well.

Marko Wramén är prisbelönad undervattensfilmare. Han har gjort arbeten för Sveriges Television och uppmärksammats internationellt. Efter att ha bott i Amsterdam, Pristina, Bryssel och Jerusalem återvänder han nu till Malmö.

Tillsammans har detta, på pappret, udda paret skapat en surrealistisk audiovisuell saga. Jag säger saga eftersom många av Lundgrens dikter som förekommer i den femton minuter långa filmen har ett sagolikt skimmer över sig. Mörka, mystiska och skrämmande likt en knotig skelettskog. Samtidigt så förbjudet lockande.
Men skenet bedrar. Sagorna blir i nästa ögonblick socialrealistiska och man inser med ens att den värld som Lundgren aspirerar på att skildra är skuggsidan av vår alldeles egen vardag. En värld som befolkas av ”pant-pissers” och ”wife-beaters”. En värld så smärtsamt parallell med vår och framförallt så smärtsamt närvarande trots ofrånkomliga skygglappar.
Heroinister och diverse dysfunktionella karaktärer med billiga skor kommer och går i texterna. På duken visas Lundgrens ansikte underifrån. Perspektivet liknar det man får när man sakta sänker ner huvudet i ett fyllt badkar. Vattenytan blir då en grumlig lins som förvränger allting ovanför, på andra sidan. Lundgrens ansikte bryter sig igenom denna tunna lins gång på gång. Liter trevande, nyfiket som vore kameran, vi, ett vackert men farligt undervattensmoster. Färgskalan går i alggrönt skimmer och höjer den tunga stämningen.

Musiken har komponerats av Andy Lundgren och Stry Terrarie. Även de Malmöbaserade där Stry också har turnerat med Ebba Grön och Imperiet och framstår som något av en legendar inom punkkretsar.
Det som börjar som lekfull, plinkande kammarpop övergår snabbt till att bli dystopisk och pulserande. Dikterna bli mer illasittande och obekväma för varje reverberande gitarranslag som skär igenom ljud och bild.

Efter en kort paus väntar ännu ett verk där Lundgren är inblandad. Med Kirsti Öibakken Pedersen ger hon ett lyriskt performance framträdande med film, poesi och musik under namnet 2 mothers In A Carwash.
Den röda tråden är även här ängsligheten, ångesten och sökandet efter indentitet i det moderna samhället. Svärtan yttrar sig här i finurliga, träffsäkra sarkasmer. Foton på industrihissar, oljefat och uppgivna stirrande blickar ut byts ut mot melodramatisk klagosång ackompanjerad av gängliga stråkar, knaggligt dragspel och Öibakkens kutryggiga, kedjerökande roll som hämmad hyresvärd. Det hela är atonalt och melankoliskt och spretigt och måste nästans ses för att få någon form av grepp om föreställningen.

Den 22 augusti visas Wounded Knee åter på Palladium i Malmö. Liksom när jag var där följs den av Lundgrens och Öibakkens performance uppträdande.
Diktsamlingen läses upp live i samband med att den släpps den 30 augusti. Detta sker på biograf Spegeln i Malmö.

Text: Truls Mårtensson

Arkiverad under: Film Taggad som: Malmö

The Bourne Legacy – något så ovanligt som en actionfilm där spänningen inte bygger på explosioner och pangpang

21 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

The Bourne Legacy
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 augusti 2012

The Bourne Legacy är den fjärde filmen i Bourne-serien och konceptet är likadant, i princip. Hemliga amerikanska experiment har laborerat med människor och tagit fram extremt fysisk skickliga och smarta agenter som ska vara en vapen i kampen mot terrorister världen över. Dessa specialframtagna agenter har på medicinsk väg fått förändringar på två kromosomer och dessa förändringar för dem till superagenter. Men nu hotas projektet att nå allmänheten. En journalist har fått uppgifter av en hemlig källa. Allt måste göras för att hindra publiciteten och alla spår måste sopas igen.

Det är en läskig, skrämmande berättelse om myndighetsmissbruk i sin grövsta variant. Edward Norton spelar den hemske amerikanske toppchefen Byer som har befälet i uppdraget att oskadliggöra agenterna och döda journalisten och eventuellt andra som kan tänkas ha insyn nog i projektet för att kunna bli framtida källor åt medier.

En av agenterna, Aaron Cross, lyckas nästan av slump att undgå att bli dödad. Han spelas av Jeremy Renner och helt klart har världen fått en ny stor actionhjälte i han. Han är jättebra och till skillnad från de flesta underhållnings-vålds-action-filmer får han prestera lite skådespel också och inte bara actionscener. För att vara en actionsfilm lyckas regissören ändå få till spänningenpå annat än genom explosioner och pangpang, även om det förstås finns sådant med.

Egentligen är jag rejält trött på alla dessa amerikanska underhållningsfilmer där våld är enda möjliga vägen att överleva. Jag är så trött på att våld är en bra lösning. Fast den jagade Aaron och den kvinnliga läkaren som han slår följa med då båda är jagade har inte direkt något val. Utan våld skulle de bli dödade.

Det är en spännande actionfilm och för den som gillar biljakter är det en motorcykeljakt som är rätt OK. Till och med jag som inte alls roas av fordon som jagar varandra såg den utan att börja gäspa.

Filmen är skickligt gjord och med fantastiska vackra vyer från Alaska i inledningsscenerna. Visst är det framför allt en underhållningsfilm men den har en del samhällsfrågor den lyfter fram. Hur mycket är tillåtet att göra med ursäkt att det är för att jaga terrorister? Övervakningssamhället är skrämmande: överallt i samhället finns övervakningskameror: vid flygplatser, över vägar, satellitbilder … Myndigheterna, och i synnerhet de amerikanska, kan förmodligen hitta vem som helst om de bestämt sig för det. En annan fråga som filmen rör vid är förstås experiment med människor och genmodifiering. Vad händer om forskare börjar manipulera med människors celler och utveckla supermänniskor?

Läs även andra bloggares åsikter om The Bourne Legacy, filmrecension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, The Bourne Legacy

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in