• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Searching for Sugar Man vann Oscar för bästa dokumentär – här är alla vinnarna

25 februari, 2013 by Jonatan Södergren

oscar

Natten till den 25 februari ägde Oscarsgalan rum på Dolby Theatre i Hollywood och svenska Malik Bendjelloul fick med sin Rodriguez-skildring Searching for Sugar Man ta emot priset för bästa dokumentärfilm.

Ytterligare två svenskar – Paul N.J. Ottosson med Zero Dark Thirty och Per Hallberg med senaste Bond-filmen Skyfall – fick otroligt nog dela priset för bästa ljudredigering. Det var blott tredje gången det blev oavgjort och två nominerade fick dela ett pris i Oscarsgalans långa historia!

Österrikiska Amour blev årets utländska film medan Christopher Waltz fick börja galan – som leddes av Seth MacFarlane – med att ta emot priset för bästa manliga biroll för sin insats som tysk prisjägare i Django Unchained.

Priset för bästa kvinnliga biroll gick till favorit-tippade Anne Hathaway som i Les Misérables porträtterade Fantines tragiska öde. Adele, som under galan gjorde efterlängtad comeback då hon framförde ledmotivet från senaste Bond-filmen Skyfall, infriade även hon förväntningarna genom att vinna priset för bästa orginalsång.

Quentin Tarantino bjöd på kvällens mest entusiastiska tal när han fick ta emot priset för bästa orginalmanus.

Bästa kvinnliga huvudroll blev Jennifer Lawrence, som möttes av stående ovationer efter att ha snubblat på vägen upp till scenen för att ta emot priset, medan den manliga motsvarigheten blev Daniel Day-Lewis för sin rollprestation som Abraham Lincoln i Lincoln. Daniel Day-Lewis är nu den enda skådespelaren som vunnit huvudrollspriset tre gånger.

Ang Lee kammade hem priset för bästa regi medan Jack Nicholson – med hjälp av Michelle Obama – fick lämna över priset för bästa film till Ben Affleck och Argo.

Berättelsen om Pi blev med sina fyra priser kvällens största vinnare.

Här är en lista över samtliga vinnarna

Bästa manliga biroll: Cristopher Waltz (Django Unchained)
Bästa animerade kortfilm: Paperman
Bästa animerade film: Modig
Bästa scenografi: Berättelsen om Pi
Bästa visuella effekter: Berättelsen om Pi
Bästa kostymdesign: Anna Karenina
Bästa makeup och hår: Les Misérables
Bästa kortfilm: Curfew
Bästa dokumentär (kortfilm): Inocente
Bästa dokumentär (långfilm): Searching for Sugar Man
Bästa utländska film: Amour
Bästa ljudmix: Les Misérables
Bästa ljudredigering: Zero Dark Thirty och Skyfall
Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway (Les Misérables)
Bästa redigering: Argo
Bästa scenografi: Lincoln
Bästa orginalmusik: Berättelsen om Pi
Bästa orginalsång: Adele (Skyfall)
Bästa manus efter annan förlaga: Argo
Bästa orginalmanus: Django Unchained
Bästa regi: Ang Lee (Berättelsen om Pi)
Bästa kvinnliga huvudroll: Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)
Bästa manliga huvudroll: Daniel Day-Lewis (Lincoln)
Bästa film: Argo

Arkiverad under: Film Taggad som: Adele, Ang Lee, Anne Hathaway, Argo, Berättelsen om Pi, Django Unhcained, Malik Bendjelloul, Oscar, Quentin Tarantino, Searching for Sugar Man

Filmrecension: Efter revolutionen

19 februari, 2013 by Redaktionen

efter1

Efter revolutionen
Betyg: 4
Premiär: 22 februari

En dag under maj månad för två år sedan befann jag mig i närheten av Sergels torg. Just denna dag råkade torget vara fullt av ungdomar. De tycktes vara mellan 13 och 15 år och verkade ha samlats för att demonstrera. Torget var formligen proppfullt av unga, beslutsamma demonstranter. Demonstrationen tycktes inte vara särskilt välorganiserad, men vad gjorde det? Det var ju helt fantastiskt att bevittna att våra ungdomar idag faktiskt verkade engagera sig! Jag funderade över vad det kunde vara de demonstrerade emot? Var det kanske den ständigt växande ungdomsarbetlösheten? Alliansens utsugning av välfärdsamhället? Eller kunde det handla om de ökade klyftorna mellan förorterna och innerstan? Det visade sig att de demonstrerade för att Justin Bieber skulle komma och spela i Sverige.

Efter revolutionen utspelar sig i en stad nära Paris och bygger delvis på sanna händelser. Handlingen tar sin plats år 1971 och i dess centrum står en grupp ungdomar. Inspirerade av den tidens politiska anda kämpar dem mot vad dem anser det fascistoida polissamhället, mot den oförstående vuxenvärlden och för en revolution inspirerad av tidens politiska strömningar. Det talas ideologier, trycks upplysande tidningar och pamfletter samt utförs politiska aktioner, ibland fredliga och ibland mycket våldsamma.

efter2I filmens centrum står Gilles, en 18årig pojke som befinner sig i slutet av sin ungdom, blickandes med skräckblandad fascination mot en vuxenvärld han ofrånkomligen snart blir en del av. Gilles berörs av orättvisorna i samhället och försöker hitta ett sätt att konfrontera dem. Å ena sidan är han orädd och handlingskraftig vilket lämpar sig väl för politiska aktioner. Å andra sidan är han estetiskt bevandrad, skicklig på att måla och benägen att lära sig filmskapandets konst. Vänner och kärleksintressen har också en avgörande roll angående vilka livsavgörande beslut han ställs inför.

Denna film kommer nog att bli ihågkommen mycket på grund av miljön som ungdomarna befinner sig i, såväl den politiska som den faktiska. Detta är inte så konstigt då skildringen av 70-talsestetiken är otroligt intressant och autentisk. Allt från kostym, foto, musik och omgivning är fullkomligt mästerligt.  Visserligen är detta intressant och väl utfört, men i grund och botten är filmen främst en ungdomsskildring, och som sådan är den fullkomligt briljant. De politiska strömningarna som ungdomarna dras in i skulle kunna vara vilka som helst var som helt på jorden i vilken tid som helst. Och ungdomarna agerar i sin entusiasm precis som vilka ungdomar som helst skulle göra: Tjusade, beslutsamma, ibland klokt och ibland dumt. Deras agernade får ibland ödesdigra konsekvenser och ibland inga alls. Ingen karma, bara rysk roulett. Precis som det är.

De vuxna betraktar ungdomarnas politiska engagemang utan förståelse. Och ungdomarna betraktar de vuxna som idioter som inte fattar någonting. Denna konflikt öppnar för en viktig fråga som filmen på ett mycket listigt sätt närmar sig. Samhället är uppbyggt på så vis att ungdomar redan i tonåren förväntas fatta beslut som kommer att påverka dem resten av deras liv. Självfallet kommer de unga då de fostras till ett sådant beslutsfattande även att fatta beslut som de vuxna inte kan ställa sig bakom. De kommer anse att ungdomarna är omogna, uppstudsiga och ansvarslösa. Men har inte samhället som de vuxna står bakom och försvarar störst skuld i det hela? Om samhället drillar barnen till att i tidig ålder fatta egna beslut och egna prioriteringar, hur kan de då fördöma ungdomar när egna beslut fattas och egna prioriteringar görs.

Dessa aspekter av filmen är dock enbart inramningen medan kärnan till och med är intressantare. Filmens centrala beröringspunkt ligger i ungdomsskildringen. Det fanns något visst i att befinna sig i gränslandet mellan att vara ung och vuxen. Tiden då man kunde ge sig av med sina vänner någonstans där inga föräldrar någonsin kunde hitta en. Tiden då man fortfarande hade en naivt romantiserad bild av kärlek och kunde tillbringa timmar med att måla porträtt av sin älskade då verbala tillkännagivanden var för futtiga. Tiden då det kändes som att framtiden låg framför ens fötter, som att livet skulle bli fantastiskt och att man aldrig skulle hamna i samma ekorrhjul som de idiotiska vuxna. Filmen skildrar denna känsla på ett sådant sant och gripande sätt att jag känner mig närmast patetisk när jag försöker återge det. Jag hoppas verkligen inte att Efter revolutionen kommer att framstå som något så banalt som en skildring av en tidsperiod. Filmen är en skildring av ett tidlöst tillstånd, nästan i klass med Stephen Kings ”Stand by me” och Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser”.

När visningen är över och jag sitter på tunnelbanan på väg hem märker jag att filmen gjorde mig deprimerad. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom. Skildringen av ungdomens tid är så stark att jag blir kusligt medveten om var jag befinner mig nu. Och vad jag blivit. Jag tänker tillbaka på demonstrationen vid Sergels torg för två år sedan. När demonstranternas agenda uppenbarade sig suckade jag och skakade på huvudet åt de ungas prioriteringar idag. Jag sade till mig själv att jag tyckte att de var idioter. Att det minsann var bättre förr. Nu tänker jag att jag inte vet någonting om dagens ungdom. Att jag inte har någon rätt i världen att döma dem eller deras prioriteringar. Att jag blivit en idiotisk vuxen.

Text: Franz Ung

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Faro

16 februari, 2013 by Redaktionen

faro2FARO
Betyg: 2
Premiär: 15 mars

Det finns en drömlik kvalité i Fredrik Edfledts senaste film Faro. En sorgesam stämning som stundtals är bländande vacker, men i längden tyvärr ganska trist.

Det är synd. Jag vill gärna tycka om Faro. Det märks att det är en film som försöker något. Det är ingen massproducerad produkt ute efter att dra biopublik och håva in pengar, utan något annat. Exakt vad är svårare att sätta fingret på.

Jakob Cedergren (”Dark Horse”, ”Submarino”) spelar en pappa som har mördat en man. När polisen ska hämta honom, tar han sin dotter, spelad av Clara Christiansson, och rymmer ut i skogen. De vandrar runt i motljus till pianoklädd stråkmusik. De badar i sjön. Pappan är hårt ansatt. Dottern älskar sin pappa. Ja, sen är det inte så mycket mer än så.

Göran Stangertz spelar polis i sin sista roll. Gunnel Fred dyker upp som en tokig skogstant i en stuga. Hon lyckas injicera filmen med en gnutta välbehövd energi, men försvinner innan något riktigt intressant hinner inträffa.

Jag gillade regissören Fredrik Edfeldt och manusförfattaren Karin Arrhenius föregående film ”Flickan” väldigt mycket. Där fanns det något magiskt i skildringen av drömlandskapet mellan barn- och ungdom. Något som fäste uppmärksamheten och tog vår hand, ledsagade oss genom livets märkliga uppenbarelse. Den påminde om tidiga verk av begåvade amerikanen David Gordon Green.

Här trampas det dock mest vatten. Trots att Faro i grunden är en thriller, blir den aldrig spännande. Det finns en ansats att lyfta den svenska skogen och göra den närvarande, likt en karaktär i dramat, men tyvärr utnyttjas aldrig detta till fullo. I stället har skogen en tämligen menlös biroll som åskådare till det som utspelar sig i den. Sant är att det regnar ibland. Sant är att den är vacker. Sant är att vi som åskådare spenderar större delen av filmen mitt i den. Men det lyfter aldrig.

faro1

Dessutom lider Faro av flertal transportsträckor och i slutändan känns det som att filmen hade gjort sig bäst i ett kortare format. Tänk 45 minuter tevefilm som sänds en söndagskväll på SVT. Det behöver inte vara ett dåligt betyg.

Det är trist när sådant här händer. Men jag kommer ändå att hålla utkik efter Edfeldt och Arrhenius i framtiden. Deras samarbete har utan undantag varit intressanta, även om just Faro kanske inte når de höjder den strävar efter. Med de Terrence Malick-kvalitéer Edfeldt redan visat prov på, hoppas jag på intressantare projekt i framtiden.  Den drömlika kvalitén till trots hindrar inte bioaktuella Faro från att vara en stundtals vacker men i slutändan rätt avslagen naturthriller. Det är den trötta planlösheten filmen slutligen faller på.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Små citroner gula

15 februari, 2013 by Redaktionen

Små citroner gula
Betyg: 2
Premiär: 20 februari

gul2

Agnes är en 29-årig tjej bosatt i Stockholm vars tillvaro är uthärdlig men tilltrasslad. Hon sliter hund på ett jobb hon är överkvalificerad för. Hon har en svinig pojkvän vars prioriteringar verkar ligga i sin image som ”rebellisk” rockmusiker och att få uppskattning av storbystade bimbos. En dag faller allt samman. Agnes frånstötande chef ger henne sparken och hennes pojkvän avslutar deras relation på ett förnedrande sätt. När allt tycks vara förlorat får Agnes en chans man bara får en gång i livet: Hon erbjuds möjligheten att bli delägare i en nyöppnad restaurang. Kommer hon lyckas med sitt kall att bli en lysande stjärna på den glittrande restauranghimmelen? Och finns det en chans att hennes sympatiske granne har en liten fäbless för henne, trots alla gånger hon lyckats göra bort sig inför honom?

Intrigen till Små citroner gula låter som en otroligt standardiserad kärlekshistoria. En tokrolig romantisk komedi man sett betydligt fler gånger än brukligt. Men kanske filmen ändå bjuder på överraskningar? Kanske filmen vågar dra nytta av de trötta konventionerna, vrida lite på dem för att skapa nya och spännande infallsvinklar åt ett pinsamt uttjatat upplägg?

Nej

Små citroner gula är precis lika trött, fantasilös och traditionell som den verkar. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, klichéer som infinner sig i en romantisk komedi för vi åter en gång ta del av här. Den kvinnliga huvudpersonen som är lite vimsig, men har ett hjärta av guld. Hennes väninna som är burdus och frispråkig men menar väl. De egensinniga föräldrarna som är lite naivt charmiga och kommer med goda råd på vägen. Den egoistiska pojkvännen som behandlar huvudpersonen som kattpiss men ändå på något sätt tycks snärja in henne i sina lögner och ursäkter när det är som minst passande. Den snälla främmande mannen med ett hjärta av guld som kommer som en räddare i nöden och ser huvudpersonen för den hon egentligen är. Missförståndet där en av de förälskade råkar tjuvlyssna på ett samtal den inte borde höra, blir helt oresonlig och sätter sig i ett hörn och tjurar under merparten av tredje akten. Ofta är klichéerna så många och så stora och så trötta att det nästan börjar gränsa till en slags ofrivillig parodi. Innebär detta att Små citroner gula inte innehåller några kvalitéer? Är detta en film som varje människa borde sky som pesten?

Nej.

Karaktärerna, hur platta och oorginella de än må vara, är skickligt porträtterade. Fotot är lustfyllt och intrigerande. Många av skämten är ganska roliga. Ibland räcker det. Ibland vill man se något man sett ett oräkneligt antal gånger förut. Ibland vill man se en film där man vet precis vad som ska hända. Ibland har man inget som helst behov att bli överraskad, utan bara uppleva en historia man fått berättat för sig ett oändligt antal gånger förut. Samt bli lite underhållen under tiden.

Små citroner gula är inte värdelös, bara totalt meningslös. Det finns ibland poänger med att se en meningslös film.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Julie

14 februari, 2013 by Redaktionen

Julie
Betyg: 2
Premiär: 1 mars

Regissör Helena Bergström och fotograf Jens Fischer under inspelning av JULIE

Julie är filmatiseringen av August Strindbergs tragedi med samma namn från 1888. Historien kretsar kring Fröken Julie och betjänten Jean under en midsommarnatt. Jeans fästmö Kristin, spelad av Sofi Helleday, finns också med på ett hörn och för berättelsen framåt. 

Helena Bergström satte upp pjäsen på Stadsteatern förra hösten och har nu valt att applicera berättelsen på filmduken. Helena Bergström har även tagit med sig skådespelarna i Fröken Julies omvandling från teater till film. I filmens roller ser vi alltså samma skådespelare som tidigare framförde pjäsen på Stadsteaterns scen. Detta är någonting som verkligen märks. Agerandet känns nämligen alldeles för teatralt för att det ska vara trovärdigt. Jag klandrar dock inte skådespelarna, tvärtom gör de ett bra jobb (speciellt Björn Bengtsson), men jag tror att Bergström skulle ha tjänat på att arbeta med andra skådespelare så att skillnaden mellan teater och film kunde bli större. Även manuset skulle ha kunnat skrivits om så att replikerna blev mer naturliga. 

Att historien egentligen är en teater gör också att tempot är långsammare än det man är van vid på vita duken. Den största delen av filmen består av en dialog mellan Julie och Jean. Kanske är det bara jag som är rastlös av mig, men lite mer action krävs för att underhålla mig

Skådespelarnas teatrala agerande och det långsamma tempot får mig att tänka att Fröken Julie kanske inte passar som film. Dock finns det självklart guldkorn. Något som är intressant är att Björn Bengtsson gestaltar en Jean som inte är så manipulativ som vi är vana vid. Helena Bergström har alltså, medvetet eller omedvetet, lyckats få dimension i karaktärerna. Den vackra scenografin i kombination med det imponerande fotot är också till filmens fördel. Dock räcker det inte att gottgöra det faktum att Fröken Julie varken underhåller eller berör. Vill man se ett fint hantverk, i form av scenografi och foto, bör man se filmen. Om man däremot vill se något som stannar hos en längre än de knappa två timmar filmen varar bör man se Fröken Julie på teater istället.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in