Filmrecension: Faro

FARO
Betyg: 2
Premiär: 15 mars

Det finns en drömlik kvalité i Fredrik Edfledts senaste film Faro. En sorgesam stämning som stundtals är bländande vacker, men i längden tyvärr ganska trist.

Det är synd. Jag vill gärna tycka om Faro. Det märks att det är en film som försöker något. Det är ingen massproducerad produkt ute efter att dra biopublik och håva in pengar, utan något annat. Exakt vad är svårare att sätta fingret på.

Jakob Cedergren (”Dark Horse”, ”Submarino”) spelar en pappa som har mördat en man. När polisen ska hämta honom, tar han sin dotter, spelad av Clara Christiansson, och rymmer ut i skogen. De vandrar runt i motljus till pianoklädd stråkmusik. De badar i sjön. Pappan är hårt ansatt. Dottern älskar sin pappa. Ja, sen är det inte så mycket mer än så.

Göran Stangertz spelar polis i sin sista roll. Gunnel Fred dyker upp som en tokig skogstant i en stuga. Hon lyckas injicera filmen med en gnutta välbehövd energi, men försvinner innan något riktigt intressant hinner inträffa.

Jag gillade regissören Fredrik Edfeldt och manusförfattaren Karin Arrhenius föregående film ”Flickan” väldigt mycket. Där fanns det något magiskt i skildringen av drömlandskapet mellan barn- och ungdom. Något som fäste uppmärksamheten och tog vår hand, ledsagade oss genom livets märkliga uppenbarelse. Den påminde om tidiga verk av begåvade amerikanen David Gordon Green.

Här trampas det dock mest vatten. Trots att Faro i grunden är en thriller, blir den aldrig spännande. Det finns en ansats att lyfta den svenska skogen och göra den närvarande, likt en karaktär i dramat, men tyvärr utnyttjas aldrig detta till fullo. I stället har skogen en tämligen menlös biroll som åskådare till det som utspelar sig i den. Sant är att det regnar ibland. Sant är att den är vacker. Sant är att vi som åskådare spenderar större delen av filmen mitt i den. Men det lyfter aldrig.

Dessutom lider Faro av flertal transportsträckor och i slutändan känns det som att filmen hade gjort sig bäst i ett kortare format. Tänk 45 minuter tevefilm som sänds en söndagskväll på SVT. Det behöver inte vara ett dåligt betyg.

Det är trist när sådant här händer. Men jag kommer ändå att hålla utkik efter Edfeldt och Arrhenius i framtiden. Deras samarbete har utan undantag varit intressanta, även om just Faro kanske inte når de höjder den strävar efter. Med de Terrence Malick-kvalitéer Edfeldt redan visat prov på, hoppas jag på intressantare projekt i framtiden.  Den drömlika kvalitén till trots hindrar inte bioaktuella Faro från att vara en stundtals vacker men i slutändan rätt avslagen naturthriller. Det är den trötta planlösheten filmen slutligen faller på.

Text: Robert Warrebäck