• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Pacific Rim

4 augusti, 2013 by Redaktionen

pr1Pacific Rim
Betyg: 4
Biopremiär: 2 augusti

Det har länge varit synd om Guillermo Del Toro. Han var från början tilltänkt att regissera The Hobbit. Dock drog produktionen ut på tiden så pass länge att han om han fortsatte med detta projekt inte skulle kunna förverkliga sitt riktiga drömprojekt, nämligen en film baserad på HP Lovecrafts historier. Han valde att hoppa av produktionen för The Hobbit och talade om detta som det svåraste beslutet under hela sin karriär. Dock gick även hans drömprojekt i stöpet då producenterna krävde att filmen han gjorde skulle ha åldersgränsen PG-13. Del Toro kände att en sådan restriktion inte skulle kunna göra hans vision rättvisa och lade därmed ned sitt drömprojekt, det projekt han offrat The Hobbit för.
Guillermo Del Toro har med andra ord haft all anledning i världen att hänga läpp. Jag vet naturligtvis inte med säkerhet hur han resonerade när han fick möjligheten att regissera Pacific Rim, men när jag ser filmen får jag känslan av att han dängde näven i bordet och hojtade ”Nä nu jävlar får det vara slut på deppigheterna! Nu vill jag göra nåt förbannat kul!”

Just känslan ”kul” är något som genomsyrar hela Pacific Rim. Det är en enda lång actionkavalkad från början till slut. Storyn är lövtunn och skulle kunna sammanfattas i en mening: Stora monster från yttre rymden attackerar jorden, så människorna bygger stora robotar för att kunna slåss med de stora monstren. Karaktärerna är om möjligt ännu tunnare. Vi har den unga huvudpersonen som är den bästa soldaten, men samtidigt en bråkmakare som vägrar följa order. Vi har det bittra befälet som står bakom sina mannar och bråkar med slipsnissar till byråkrater. Vi har de två vimsiga forskarna som funderar som comic relief. Och så vidare. Det hela är dock gjort med så pass mycket glädje och hjärta att man inte kan annat än att luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

Det känns som att samtliga inblandade i produktionen visste vilken otroligt klichéartad och löjlig historia de berättade och bestämde sig för att ha roligt med det. Jag får lite samma känsla av denna film som jag får när jag ser Starship Troopers, nämligen en film som vet exakt vad den är, driver med det men samtidigt är ett så pass habilt hantverk att man är med på turen från början till slut.

Jag rekommenderar kulturbloggens läsare att se denna film. Jag rekommenderar dock att ni innan ni gör detta sågar upp skallen, sliter ut hjärnan, lägger den i nedersta byrålådan och går och ser filmen utan den. Och när ni kommer hem, berätta inte för hjärnan vad ni sett. Ni kommer få skäll.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Monsters University

29 juli, 2013 by Jonatan Södergren

mu

Monsters University
Betyg: 3
Biopremiär 31 juli 2013

Monsters University utspelar sig tio år innan vi fick lära känna succéskrämmarna Mike och Sulley i Monsters, Inc. De är bara universitetsstudenter – och långtifrån radarparet de skall komma att bli – men under filmens gång får vi följa hur deras vänskap växer fram.

Men låt oss börja ytterligare några år tidigare. I filmens första scen ser vi hur en till synes helt vanlig duva står och pickar på vägen – sedan byter ”kameran” vinkel och det visar sig att duvan har två huvuden. Därefter åker en gul skolbuss förbi – fast istället för människobarn innehåller den såklart monsterungar på väg till Monsters Inc, de så kallade skrämmarnas arbetsplats, för studiebesök. Det är bara att slå fast: ännu en gång har Pixar lyckats skapa en fantastisk värld där människan bytts ut.

En av monsterungarna är enögde, klotformade lille Mike Wazowski – den av filmens två huvudkaraktärer som får ta störst plats i den här filmen. Har du sett Monsters, Inc vet du vad skrämmarna har för uppgift. De reser till människovärlden för att skrämma barn och barnens skrik fungerar sedan som energikälla i monstervärlden. Mikes största dröm är just att bli en skrämmare, han har bara ett problem – han är inte alls läskig vilket de andra monstren påpekar gång på gång.

Vrid fram klockan. Mike ska äntligen få studera vid Monsters University och han har lyckats komma in på den så ansedda skrämmarlinjen. Men trots att han studerar flitigare än någon annan förblir han klassens nörd. Trots att han har alla rätt på proven hamnar han snabbt i skymundan när blålila bjässen Sulley, skolans tuffing, gör överlägsen entré i klassrummet. De är båda tävlingsinriktade, men utan att avslöja för mycket går det överstyr och de blir båda utslängda när de hamnar i bråk mitt framför rektorns ögon. Mike lyckas dock komma fram till en kompromiss: de får komma tillbaka om de vinner skolans ”olympiska spel”, så tillsammans med de mest missanpassade monstren tar sig Mike och Sulley an resten av skolans skrämmare i en rad olika grenar.

På sätt och vis är Monsters University en high school-film, men berättad med hjälp av Pixars numera signerade animationsteknik är miljöerna lika charmiga som inbjudande. I den svenska versionen är det bland annat Johan Ulvesson och Allan Svensson som gör rösterna. Det bjuds dessutom på flera vältajmade oneliners som väcker fram skratt även hos den vuxna publiken. Betyget snuddar vid en fyra, men sänks på grund av bristen på överraskningsmoment – det går liksom att ana sig fram till vad som kommer att hända i stort sett hela tiden – men gillade du Monsters, Inc kommer du inte lämna biosalongen besviken.

Här kan du se filmens trailer:

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Monsters Inc, Monsters University, Pixar

Låt oss diskutera ”Orange is the New Black”

27 juli, 2013 by Rosemari Södergren

orangeisthenewblack

Orange is the New Black är en tv-serie på Netflix.

Serien är inspelad av Netflix, det vill säga den är inspelad direkt för att visas i en streamningtjänst där vi som tittare kan se hur många avsnitt vi vill i ett streck, vi är inte beroende av när serien sänds i någon tv-kanal. Detta förändrar inte bara vårt sätt att se på tv utan också hur tv-serien skapas, hur de läggs upp dramaturgiskt.

orangeisthenewblack2När jag nu sett alla 13 avsnitt känner jag att jag vill diskutera serien, den var väldigt stark.
OBS! Om du inte har sett hela serien än ska du nog inte läsa vidare. Min diskussion förutsätter att du sett serien. Jag kommer inte att skriva hur det slutar, men det går ändå att lista ut en del om du läser mina tankar, tror jag.

TV-serien skildrar hur Piper Chapman (spelad av Taylor Schilling), en trettioårig kvinna från övre medelklassen i USA, hamnar i ett kvinnofängelse, dömd till 15 månader. Serien bygger på en självbiografi av Piper Kerman som släpptes 2010. Kerman satt i fängelse i femton månader mellan 2004 och 2005.

Piper, i tv-serien, var vild när hon var i tjugo års-åldern och hade då ett förhållande med en spännande kvinna som var internationell knarklangare. Vid något tillfälle hjälpte Piper till att smuggla pengar, men aldrig narkotika. Förhållandet tog slut och Piper levde ett bra liv, följde lagen och träffade Larry som hon förlovade sig med och är på väg att gifta sig och skaffa barn när FBI ringer på. Tio år efter att hon smugglat pengar för drogkartellen åker hon fast och får 15 månaders fängelse. Preskriptionstiden för brottet är tolv år.

Egentligen är det inte trovärdigt att hon skulle dömas till fängelse. Inte i Sverige i alla fall. Eftersom hon levt lagligt i tio år skulle ett fängelsestraff snarare förvärra livet och öka risken att hon blev kriminell. I Sverige skulle hon dömts till villkorligt, det är jag övertygad om. Egentligen tror jag det skulle vara samma sak i USA, speciellt eftersom hon är vit och från övre medelklass. Men då hade det ju inte blivit någon film, så för att följa tv-serien får vi acceptera att hon fått fängelsestraffet, som hon förresten inte döms till utan får i en uppgörelse. Hennes advokat menar att chansen skulle vara stor vid en rättegång att hon fick ännu strängare straff, eftersom det var för en drogkartell hon smugglade pengar.

Att följa en mängd kvinnoöden i ett fängelse för kvinnor är mycket intressant. Kvinnoporträtten växer och vi får se flera bakgrundsskildringar av kvinnors öden. Med tanke på att det under åren gjorts en hel del skildringar av män i fängelse är det givande att få se en skildring av kvinnor i ett kvinnofängelse. Jag har ju aldrig varit i något kvinnofängelse, ändå känns skildringen äkta. Jag förstår att den som skrivit vet vad hon skriver om. Det är tydligt.

Våld och övergrepp och korrumperad personal brukar det finnas gott om i skildringar av fängelser med män. Det förekommer också i kvinnofängelser, men mer smygande, mer under ytan.

TV-serien skildrar suveränt massor av olika kvinnoöden och skådespelarna är oerhört skickliga och väl valda. Vi får se hur en kvinna som verkligen skött sig och har någon som väntar på henne efter fängelset och har alla förutsättningar för att leva ett lagligt liv ändå inte blir frigiven. Hon har suttit många år i fängelset för att hon hämnades en ung kvinna som blivit våldtagen och slagen av en rik vit man. En annan kvinna blir däremot villkorligt frigiven, men har inte en chans att klara sig eftersom hon inte har någonstans att bo och inget arbete. Hon ser till att snabbt komma tillbaka till fängelset, där hon trots allt har en egen säng.

Serien har uppenbart ett budskap. Institutioner som fängelser förstör människor. En laglydig medborgare, som Piper, har inte en chans i den hårda miljön. Den som inte kommer från hård underklassmiljö klarar sig inte i det hårda livet i fängelset.

När jag såg slutet på första säsongen tänkte jag att det borde vara omöjligt att göra en fortsättning. Jag tänkte: nu kommer äntligen en tv-serie som inte försöker mjölka ut allt och göra fortsättning på fortsättning på ett urvattnat sätt. Men en fortsättning är tydligen på gång. SVD skriver:
En andra säsong av ”Orange is the new black” är redan beställd. Jag jublar och viker den bekvämaste tv-overallen så den är redo för nästa omgång. Detta är en serie att sluka i sin helhet.

Eftersom serien bygger på verkliga händelser och den verkliga Piper ”bara” satt inne i femton månader kan jag tänka mig vad som då händer efter det som hände i slutet av första säsongens sista avsnitt. Det måste betyda att vita behandlas bättre inom det amerikanska rättsväsendet än svarta, vilket vi ju redan vet, i och för sig. Speciellt om den vita personen kommer från övre medelklass, kan jag tänka mig.

Budskapet är starkt: fängelser förstör människor. Det är ett starkt budskap, väl presenterat och jag får ont i magen när jag tänker på hur många liv som förstörts på grund av det rättssystem vi har i västvärlden. Hur många unga människor, både män och kvinnor, som skickas till olika institutioner när de hamnat snett och där lär sig att fördjupa sitt beteende utanför samhället, istället för att vi satsar på att ge stöd och var och en så den kan hitta rätt. Som att varje människa blir stämplad när den hamnar på institution och inte längre betraktas som en fullvärdig medborgare – och därför inte har kraft att ta sig ur droger och kriminalitet.

Orange is the New Black är stark och skrämmande och jag blir förfärligt ledsen över hur många liv som förstör på grund av vårt samhälles sätt att förminska människor.

Relaterat: Dagens Nyheter

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik, Recension, Scen

Vinn filmen ”Oz The Great And Powerful” – som dvd

17 juli, 2013 by Redaktionen

ozthegreat

Disneys Oz The Great And Powerful är ett filmäventyr av regissören till Spider-Man-trilogin.

I filmen får vi följa
Oscar Diggs (James Franco), en cirkustrollkarl med tveksam moral som plötsligt slungas iväg till det färgsprakande magiska landet Oz. Där tror han sig ha vunnit högsta vinsten, tills han möter tre häxor (Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams) som inte är helt övertygade om att han är den store trollkarl som alla väntat på. Motvilligt dras Oscar in i en storslagen kamp mellan gott och ont som splittrar Oz befolkning, och han tvingas välja sida innan det är för sent. Med hjälp av illusioner, stor påhittighet – och kanske lite magi – försöker Oscar övertyga sig själv och alla andra att han faktiskt är den mäktiga trollkarlen från Oz.

Kulturbloggen har fått tag på tre exemplar av filmen och för att ha chans att vinna ska du skicka ett mail till:
kulturbloggen snabel-a gmail punkt com
Där ska du motivera varför just du ska vinna.
Och du måste skicka med din postadress, endast vinnare som vi kan posta filmen till kan vinna.
Vi vill ha ditt mail senast 21 juli klockan 15.00.

Lycka till

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare är:
Harriet Norberg, Ersmark
Johan Svensson, Sollentuna
Anneli Pettersson, Tranås

Några recensioner av filmen: Svenska Dagbladet och Expressen.

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Känn ingen sorg

15 juli, 2013 by Jonatan Södergren

ingensorg

Känn ingen sorg
Betyg: 4
Biopremiör: 19 juli 2013

Känn ingen sorg – den efterlängtade filmen som bygger på Håkan Hellströms texter och musik – är en klassisk berättelse om att växa upp. I filmen, som utspelar sig i Håkan Hellströms egen hemstad Göteborg, får vi följa Pål – spelad av Adam Lundgren som du tidigare kanske sett i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar – och hans relationer till barndomsvännerna Johnny och Lena, hans farfar Rolle – spelad av Tomas von Brömssen – samt Eva – som han förälskar sig i efter att ha sett henne sjunga Billy Braggs A New England på Jazzhuset. Alla dessa relationer leder till att Pål under filmens gång tvingas ställa sig inför flera val, och när filmen är slut känns det som att vi alla är lite visare.

Påls största dröm är att få hålla på med musik, men för att övervinna sin scenskräck när han spelar inför folk måste han bära en ögonbindel. Så småningom börjar han spela trummor i Evas band, men då hon har insett att bandet inte kan komma någonstans genom att bara spela covers blir hon en slags musa så att Pål, som bara skriver låtar när han tror att ingen lyssnar, kan förse bandet med eget material. Även Påls far var musiker – filmen börjar till exempel med att Pål ska sjunga hans enda singel Brännö Serenad på en skolavslutning – men då han försvunnit te havs vill Rolle – även om han självklart uppmuntrar sonsonens musikbegåvning – hellre att Pål tar jobb på fiskfabriken.

När filmen börjar så håller den en komisk, eller åtminstone rätt lättsam, ton och det känns som att alla är rätt nöjda med sin tillvaro i ett somrigt Göteborg – Pål hamnar förvisso i slagsmål med fotbollshuliganer och drömmer sig bort till Rio de Janeiro – men livet är ändå en lek. Det är först lite senare, när problemen och vuxenlivets alla ansvar börja smyga sig in, som styrkan i Hellströms texter gör sig påminda. För det är inte bara så att Pål skriver och sjunger Håkan Hellströms låtar, utan titlar och textrader smyger sig även in i dialogerna. Men Känn ingen sorg är inte bara en film för de redan frälsta. Handlingen står på egna ben och du kan definitivt uppskatta filmen även om du inte lyssnat på Håkan tidigare.

PS. Min favoritscen är när Håkan själv tillsammans med Ebbot och Wadling gör ett kort gästspel som gatumusiker respektive uteliggare.

Du kan se filmens trailer här: 

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Adam Lundgren, Göteborg, håkan hellström, Känn ingen sorg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in