• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Amour Fou

31 augusti, 2015 by Redaktionen

amourfou

Amour Fou
Betyg 4

Filmen utspelar sig i Berlin under romantiken i början av 1800-talet. En ung deprimerad och dödslängtande poet Heinrich vill uppleva vad han uppfattar som riktig kärlek åtminstone en gång innan han dör. Riktig kärlek betyder att de älskande är beredda att gå i döden tillsammans. Därför försöker att förmå sin mer levnadsglada kusin Marie att bevisa sin eventuella kärlek för honom genom att ingå en självmordspakt där de två skall ta sina liv tillsammans.

Heinrich blir djup förtvivlad över att inte Marie är det minsta intresserad av hans förslag, att hon inte älskar honom tillräckligt mycket för att uppfylla hans djupaste önskan. Men när han senare möter en affärsbekants hustru Henrietta, återfår han hoppet att finna en kvinna som är beredd att gå i döden tillsammans med honom. Henriette är visserligen fascinerad av den kontroversielle poetens skrivkonster men inte lika intresserad av hans märkliga kärlekskonster. Till en början är hon därför helt ointresserad av Heinrich önska. Hon är dessutom gift och säger sig älska både sin man och deras gemensamma dotter. Men när hon får veta att hon kanske lider av en obotlig sjukdom börjar hon plötslig intressera sig för hans förslag. Fråga som inte får något svar är om hon har drabbats av en fysisk sjukdom eller om det handlar en psykosomatisk sjukdom som uttryck för ett innehållslöst högborgerligt liv.

Kan hennes beslut att följa poeten i döden ses som en paradoxal protest mot en förtryckande kvinnoroll och ett förtryckande kvinnoliv. Där en död tillsammans med en poet som byter mot traditionerna trots allt framstår som en egen viljeyttring. Om så, hur kan vi då förstå att Henriette vid det absurda avskedet från sin dotter uppmanar dottern att vara lydig och alltid göra pappa säger. Hur kan vi förstå att Henriette vill att hennes dotter skall välja det liv som hon själv vill fly från till vilket pris som helst.

AMOUR FOU (galen kärlek)
Manus och regi: Jessica Hausner
I rollerna:
Christian Friedel
Birte Schnoeink
Stephan Grossman

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Amour Fou, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Trainwreck – Skarp och rolig, men sticker ändå i ögonen

31 augusti, 2015 by Redaktionen

trainreck

Trainwreck
Betyg 3

Nya stjärnskottet på himlen Amy Schumer är en i raden av gränslösa amerikanska komiker. Hon pratar om sådant ”kvinnor inte får prata om offentligt”. Hennes stand-up är skoningslöst skämmig och skratten fastnar ofta i halsen. Hon driver med utseende, sex, alkohol, rasism och pedofili (det stora no-no som många komiker inte kan låta bli). Nu har hon försökt ta med sig dessa element till sin första långfilm. Till hjälp har hon med sig regissören Judd Apatow (Bridesmaids).

Schumer spelar karaktären Amy som lever som en mansgris. Hon super, äter onyttigt, jobbar på en samvetslös tidning och ligger med män på löpande band. I början tvingar hon en man till oralsex men ger inget tillbaka. So långt är det rätt unikt i kommersiella filmsammanhang. Amys smått hatiska pappa (Colin Quinn), tillika Amys förebild har uppfostrad Amy och hennes syster (Brie Larsson) med mantrat att monogami är orealistiskt. Men det har hon inget för när hon genom jobbet träffar idrottsläkaren Aaron Conners (Bill Hader). Hon tvingas omvärdera sin livsstil och sina val. Om hon ska få den här relationen att fungera måste hon skärpa sig helt enkelt. Aaron är en bra man som är lagom rolig, framgångsrik och har ett samvete. Aaron har även en rasifierad kompis (basketspelaren Lebron James som spelar sig själv). Det blir extra meta när Aaron ifrågasätter Amy för att hon bara har vita vänner – men den enda större rollen som en rasifierad har i själva filmen är som den vite mannens kompis.

Låter det här bekant? Det är för att det är det. Skillnaden är att i de flesta andra filmer är det en man som beter sig som en gris (vilket förväntas av män), som måste ändra sig när han träffar en Moder Theresa-liknande kvinna. Varför har Amy Schumer gjort en film som går ut på att det är coolt att leva som en mansgris, men där hon sen måste ändra på sig? Och varför är det feministiskt och banbrytande i USA för kvinnor att leva som män? Det finns gott om skarpa skämt och roliga biroller (filmens behållning) – men premissen sticker mig rejält i ögonen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Trainwreck

Titta: Taxi Teheran – klipp ur filmen

25 augusti, 2015 by Redaktionen

Taxi-Teheran

Befriad från husarrest men belagd med yrkesförbud fortsätter den iranske regissören Jafar Panahi oförtrutet att göra film. Passagerare av alla slag berättar öppenhjärtligt om sina liv för taxichauffören som spelas av regissören själv. Med kameran på instrumentbrädan i sin mobila filmstudio lyckas Panahi med både humor och dramatik ge en bild av dagens Iran. Vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2015.

Svensk biopremiär på Folkets Bio 27 november 2015taxiteheran_poster

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Guldbjörnen, Iran, Scen, Taxi Teheran

Filmrecension: Jag är Ingrid – äkta och genuin dokumentär om en av våra största skådespelare

23 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

jagaringrid

Jag är Ingrid
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2015

Hon var vän med Jean Renoir, hon jobbade med Alfred Hitchcock, hon spelade mot Humprey Bogart, Clark Cable och Cary Cooper. Ingrid Bergman är en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. Hon fick Oscarstatyetten två gånger som skådespelare. Hon hade filmkarriär i både Hollywood och Italien och bodde i USA, Italien, Frankrike och Sverige. Hon var en äventyrare i blodet. Som 23-åring åkte hon ensam över till USA då hon fått femårskontrakt med ett filmbolag i Hollywood. Hennes man Petter och dotter kom över senare.

jagaringridposterJag är Ingrid. är ett personligt porträtt av en av Sveriges mest framstående skådespelare. Genom Ingrid Bergmans privata filmer, som aldrig tidigare publicerats, brev och dagböcker och i samtal med Ingrids fyra barn möter vi en kvinna som alltid gick sin egen väg.

Filmen är regisserad av Stig Björkman på initiativ av Isabella Rossellini och producerad av Stina Gardell/Mantaray Film. Ingrid Bergmans röst görs av Alicia Vikander, filmmusiken av Michael Nyman och slutlåten är specialskriven av Eva Dahlgren.

Filmen är en dokumentär och den känns mycket äkta och genuin, jag upplever den inte som tillrättalagd, inte överdriven och inte förljugen. De fyra barnen berättar öppet om hur det var att växa upp med en så berömd mor. Jag tycker filmen ska ha ett stort plus också för att regissören inte försöker lägga in någon krystad dramaturgiskt handling utan filmen berättar väldigt rakt och upp och ner om Ingrid Bergmans liv.

Det är väldigt kul att se alla dessa gamla filmklipp. Ingrid Bergmans pappa fotade och filmade sin älskade dotter och när han dog fortsatte Ingrid Bergman själv att filma massor ur sitt liv, såväl privatliv som arbetsliv.

Ingrid Bergman hade en stark inre drift och lust att arbeta som skådespelare. Ett skäl till att hon var så naturlig framför filmkameran kan ha varit att hon redan som baby vandes vid att filmas och agera framför kameran och mannen bakom kameran var hennes pappa som älskade henne. I ”Jag är Ingrid” är det tydligt vilken skicklig skådespelare hon var, hur proffsig och naturlig framför kameran.

jagaringrid_medbarnenNär en kvinnas liv ska presenteras blir det alltid så att hon också ska beskrivas som mor, hur bra mamma hon var. Ingrid Bergman var en av de kvinnor som då på den tiden vågade lyssna på sin egen inre vilja och följa sin karriär. Delvis i alla fall. Hon blev mor till fyra barn och hon ägnade trots allt en hel del tid år dem också. De åren då hon var gift med den italienska filmregissören Roberto Rossellini fick hon inte spela in filmer med andra regissörer, för Roberto. Så helt fri kvinna var hon ändå inte. Ingrid Bergman och Roberto Rossellini var gifta på var sitt håll när de möttes 1950.

I USA var hon först hyllad under sin karriär men då hon lämnade sin förste make Petter blev det en väldigt ståhej och en del röster höjdes för bojkott av henne, då hon lämnade sin man och sin dotter för en förälskelse i en fotograf.

Jag inser hur modig hon var. Hon älskade sina barn men älskade sitt yrke, älskade att filma, älskade äventyren. Det var inte helt lätt för en kvinna att kombinera detta då.

”Jag är Ingrid” visades på Cannes filmfestival 2015 och har premiär i Sverige under en hyllningsgala på Dramaten den 24 augusti. Filmen får svensk biopremiär över hela landet 28 augusti 2015, veckan då Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år.

För min del tycker jag filmen är ett måste för alla som är intresserad av svensk filmhistoria och alla som är intresserade av kvinnors roll genom historien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alicia Vikander, Dokumentär, Eva Dahlgren, Filmrecension, Ingrid Bergman, Scen

Filmrecension: En labyrint av lögner

21 augusti, 2015 by Redaktionen

enlabyrintavlogner

En labyrint av lögner
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 augusti 2015

En labyrint av lögner bygger på förhistorien till de så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt i Västtyskland på 1960-talet. Filmen är ett drama men bygger till stor del på framförallt förarbetet till den första av dessa tre rättegångar. Rättegången varade mellan december 1963 och augusti 1965 och resulterade i att 17 av 20 åtalade dömdes till straff på mellan livstid och 3,5 års fängelse.

Huvudpersonen i filmen är den allmänne åklagaren Johann Radmann, som är en påhittad karaktär som bygger på tre olika åklagare. Radmanns sidekick, journalisten Thomas Gnielka, och Radmanns chef, distriktsåklagaren Fritz Bauer, är däremot hämtade från verkligheten.

Journalisten Thomas Gnielka identifierar av tillfällighet en lärare på en skolgård som en före detta vakt från Auschwitz. ingen som verkar vilja ta tag i frågan förutom den unge åklagaren Johann Radmann. Med en orubblig vilja lyckas Radmann till slut komma över dokument med bindande bevis mot ett flertal SS-män som tjänstgjorde i det fruktade förintelselägret. Men både fasorna från det förflutna, och den fientlighet han möter i sitt arbete, för Johann allt närmare ett sammanbrott. Det blir nästan omöjligt för honom att ta sig fram genom vad som visar sig vara en labyrint av lögner; alla verkar ha varit inblandade – även på högsta regeringsnivå.

Alla filmer som bygger på verkliga händelser brottas med en stor utmaning: att kunna hantera verkligheten utan att fastna i tvånget att redovisa allt. Det känns som att filmskaparna tyvärr fastnat både i redovisningsfällan men också till viss del alltför förutsägbart dramatiserat och skildrat Johann Radmanns och Thomas Gnielka liv med deras problem med kärlek och vänskap. Det blir förvirrat och filmen förlorar på att vara en blandning av verkliga händelser och påhittat drama.

Filmen är delvis engagerande men av och till krånglar den till innehållet. Som ofta när något bygger på verkligheten förlorar dramatiken, dramaturgin, berättelsen. Det blir mer av redovisning än dramaturgiskt fängslande.

Filmen skildrar viktiga händelser och det är skrämmande att det som hänt i Auschwitz var så okänt för många i Tyskland under 1960-talet.

Ett stort plus för alla duktiga skådespelare och det känns bra att en film som utspelar sig i Tyskland också har skådespelare som talar tyska. Det ger en äkthetskänsla. Det finns lite för många filmer om efterkrigstiden i Tyskland som görs av amerikanska filmbolag och där alla talar engelska.

Det är många filmer och tv-serier nu som handlar om Tyskland under och framför allt efter andra världskriget, som Phoenix och Kvinnan i guld, som båda går på svenska biografer nu och tv-serien Tannenbach som gick på SVT. Förmodligen är tiden mogen för att bearbeta alla trauman från kriget.

Alexander Fehling som spelar den unge åklagaren Johann Radmann ser vi härnäst i säsong 5 av Homeland, som spelas in i Berlin. Fehling kommer ha en framträdande roll som juridisk rådgivare.

Daniel Lindvall i tidningen Arbetaren formulerar sin kritik av filmen bra:
En labyrint av lögner är ett välspelat, men lite fantasilöst drama. Det är också en hjältesaga med en lite bitter bismak. För även om Radmann och hans allierade lyckas tvinga fram rättsprocesserna och lyfta tillbaka Auschwitz in i det nationella medvetandet, så anser åtminstone Bauer att rättegångarna är ett misslyckande i att de fokuserar skulden alltför snävt, till ett litet antal ”monster”.
På så sätt kom Auschwitzrättegångarna också att bilda modell för de rättegångar som än i dag hålls lite då och då, mot 90-plus-åriga lägervakter eller motsvarande; individer med mycket på sina samveten, men ändå små kuggar som utgör något av bondeoffer i sammanhanget.

Regi: Giulio Ricciarelli
I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht, Johann von Bühlow

PREMIÄRORTER: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Umeå, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Östersund, Surahammar, Båstad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Det finns något charmigt med kortlivade … Läs mer om Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Maria Kulle i Det är ju dej. Foto: Sofia … Läs mer om Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in