Trainwreck
Betyg 3
Nya stjärnskottet på himlen Amy Schumer är en i raden av gränslösa amerikanska komiker. Hon pratar om sådant ”kvinnor inte får prata om offentligt”. Hennes stand-up är skoningslöst skämmig och skratten fastnar ofta i halsen. Hon driver med utseende, sex, alkohol, rasism och pedofili (det stora no-no som många komiker inte kan låta bli). Nu har hon försökt ta med sig dessa element till sin första långfilm. Till hjälp har hon med sig regissören Judd Apatow (Bridesmaids).
Schumer spelar karaktären Amy som lever som en mansgris. Hon super, äter onyttigt, jobbar på en samvetslös tidning och ligger med män på löpande band. I början tvingar hon en man till oralsex men ger inget tillbaka. So långt är det rätt unikt i kommersiella filmsammanhang. Amys smått hatiska pappa (Colin Quinn), tillika Amys förebild har uppfostrad Amy och hennes syster (Brie Larsson) med mantrat att monogami är orealistiskt. Men det har hon inget för när hon genom jobbet träffar idrottsläkaren Aaron Conners (Bill Hader). Hon tvingas omvärdera sin livsstil och sina val. Om hon ska få den här relationen att fungera måste hon skärpa sig helt enkelt. Aaron är en bra man som är lagom rolig, framgångsrik och har ett samvete. Aaron har även en rasifierad kompis (basketspelaren Lebron James som spelar sig själv). Det blir extra meta när Aaron ifrågasätter Amy för att hon bara har vita vänner – men den enda större rollen som en rasifierad har i själva filmen är som den vite mannens kompis.
Låter det här bekant? Det är för att det är det. Skillnaden är att i de flesta andra filmer är det en man som beter sig som en gris (vilket förväntas av män), som måste ändra sig när han träffar en Moder Theresa-liknande kvinna. Varför har Amy Schumer gjort en film som går ut på att det är coolt att leva som en mansgris, men där hon sen måste ändra på sig? Och varför är det feministiskt och banbrytande i USA för kvinnor att leva som män? Det finns gott om skarpa skämt och roliga biroller (filmens behållning) – men premissen sticker mig rejält i ögonen.