En labyrint av lögner
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 augusti 2015
En labyrint av lögner bygger på förhistorien till de så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt i Västtyskland på 1960-talet. Filmen är ett drama men bygger till stor del på framförallt förarbetet till den första av dessa tre rättegångar. Rättegången varade mellan december 1963 och augusti 1965 och resulterade i att 17 av 20 åtalade dömdes till straff på mellan livstid och 3,5 års fängelse.
Huvudpersonen i filmen är den allmänne åklagaren Johann Radmann, som är en påhittad karaktär som bygger på tre olika åklagare. Radmanns sidekick, journalisten Thomas Gnielka, och Radmanns chef, distriktsåklagaren Fritz Bauer, är däremot hämtade från verkligheten.
Journalisten Thomas Gnielka identifierar av tillfällighet en lärare på en skolgård som en före detta vakt från Auschwitz. ingen som verkar vilja ta tag i frågan förutom den unge åklagaren Johann Radmann. Med en orubblig vilja lyckas Radmann till slut komma över dokument med bindande bevis mot ett flertal SS-män som tjänstgjorde i det fruktade förintelselägret. Men både fasorna från det förflutna, och den fientlighet han möter i sitt arbete, för Johann allt närmare ett sammanbrott. Det blir nästan omöjligt för honom att ta sig fram genom vad som visar sig vara en labyrint av lögner; alla verkar ha varit inblandade – även på högsta regeringsnivå.
Alla filmer som bygger på verkliga händelser brottas med en stor utmaning: att kunna hantera verkligheten utan att fastna i tvånget att redovisa allt. Det känns som att filmskaparna tyvärr fastnat både i redovisningsfällan men också till viss del alltför förutsägbart dramatiserat och skildrat Johann Radmanns och Thomas Gnielka liv med deras problem med kärlek och vänskap. Det blir förvirrat och filmen förlorar på att vara en blandning av verkliga händelser och påhittat drama.
Filmen är delvis engagerande men av och till krånglar den till innehållet. Som ofta när något bygger på verkligheten förlorar dramatiken, dramaturgin, berättelsen. Det blir mer av redovisning än dramaturgiskt fängslande.
Filmen skildrar viktiga händelser och det är skrämmande att det som hänt i Auschwitz var så okänt för många i Tyskland under 1960-talet.
Ett stort plus för alla duktiga skådespelare och det känns bra att en film som utspelar sig i Tyskland också har skådespelare som talar tyska. Det ger en äkthetskänsla. Det finns lite för många filmer om efterkrigstiden i Tyskland som görs av amerikanska filmbolag och där alla talar engelska.
Det är många filmer och tv-serier nu som handlar om Tyskland under och framför allt efter andra världskriget, som Phoenix och Kvinnan i guld, som båda går på svenska biografer nu och tv-serien Tannenbach som gick på SVT. Förmodligen är tiden mogen för att bearbeta alla trauman från kriget.
Alexander Fehling som spelar den unge åklagaren Johann Radmann ser vi härnäst i säsong 5 av Homeland, som spelas in i Berlin. Fehling kommer ha en framträdande roll som juridisk rådgivare.
Daniel Lindvall i tidningen Arbetaren formulerar sin kritik av filmen bra:
En labyrint av lögner är ett välspelat, men lite fantasilöst drama. Det är också en hjältesaga med en lite bitter bismak. För även om Radmann och hans allierade lyckas tvinga fram rättsprocesserna och lyfta tillbaka Auschwitz in i det nationella medvetandet, så anser åtminstone Bauer att rättegångarna är ett misslyckande i att de fokuserar skulden alltför snävt, till ett litet antal ”monster”.
På så sätt kom Auschwitzrättegångarna också att bilda modell för de rättegångar som än i dag hålls lite då och då, mot 90-plus-åriga lägervakter eller motsvarande; individer med mycket på sina samveten, men ändå små kuggar som utgör något av bondeoffer i sammanhanget.
Regi: Giulio Ricciarelli
I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht, Johann von Bühlow
PREMIÄRORTER: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Umeå, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Östersund, Surahammar, Båstad.