Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Swedish Theory of Love – bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i fråga

by

theswedishtheoryoflove

The Swedish Theory of Love
Betyg: 2

Svensk-italienske regissören Erik Gandini har tagit tempen på svenska samhället. Det grämer mig för jag gillar verkligen Erik Gandini. Stilistiskt använder han sig gärna av starka bilder, berättarröst, dramatisk musik och är inte rädd för vänster-propaganda. Men det är något med den här dokumentären som har gått fasligt snett. I andra fall fungerar hans överdrivna dokumentärstil, men inte här. Jag förstår senare att Gandini förlitar sig alldeles för mycket på tittarna, att vi måste kunna läsa mellan raderna och se förbi alla klyschor. Hans dokumentärer blir då enbart till för att provocera.

Dokumentären tar avstamp i det manifest som socialdemokratiska kvinnor var med och utarbetade på 70-talet. Ingen i svenska samhället ska behöva förlita sig på sin andra hälft eller sina föräldrar för att klara sig ekonomiskt. Konsekvensen av individens frigörelse benas ut under filmens gång. Vi följer runkande män på spermabanker i Danmark, ensamstående mödrar, invandrare på sfi, skogshippies, ensamma äldre män som dött oupptäckta, en exil-svensk läkare och en vis filosof. Alla dessa personer förmedlar bilden att svenskar verkar vara oförmögna till mänsklig värme och socialiserande. Vi är ett samhälle av individer – ensamma, utan riktig gemenskap. De enda som är förmögna till reell gemenskap är invandrare och skogshippies.

Det finns många obehagliga sanningar, om än redan öppna dörrar i den här dokumentären. Men den besvarar inte den viktigaste frågan – var gick det snett? Om meningen från början var ekonomiskt oberoende och jämställdhet för till exempel kvinnor, varför gick det så långt att vi har blivit helt isolerade från varandra? Varför söka upp alla de här människorna som bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i frågan?

I hela dokumentären får vi fem minuter med en filosof medan ett klyschigt sidospår i Etiopien tar upp betydligt mer tid. Jag tycker synd om alla som går och ser den här dokumentären och inte får en professionell efterdiskussion. På den visningen jag var deltog Erik Gandini, Henrik Berggren, Lawen Redar och Ebba Åkerman och fördjupade och nyanserade svenskheten. Den diskussionen kommer alla andra gå miste om, den ska heller inte behövas efter varje visning.

Filmrecension: The Assassin – fantasiska foton

by

assassin

The Assassin
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 januari 2016

En film med oändligt vackra bilder, varje bild är som ett fotografiskt konstverk. The Assassin är den film som borde ha spelats in i det ovanliga vidvinkelformatet Ultra Panavision 70 mm som Quentin Tarantinos senaste film, the Hateful Eight är inspelad i och visas upp i på utvalda biografer. Visst är det magnifikt bitvis i Tarantinorullen med det vida formatet över snötäckta vidder. Men det är ändå slöseri med resurser i jämförelse med denna fotomässiga fantastiska film, The Assassin. Här skulle det vida formatet vara helt underbart. Dessa björkskogar, dessa storslagna vyer med berg och en källa som porlande tar sig ned för branten.

Kläderna, kostymerna är minutiöst välgjorda och sidenbroderierna glänser. Det skulle inte förvåna mig om den fick ett pris för alla dräkter, en Oscar för kostym skulle inte vara fel. Den har redan vunnit fina priser, i Cannes fick The Assassin pris för bästa regi.

Filmens handling bygger på en historia nedskriven under Tangdynastin och är ett stilistiskt vackert drama om ära, saknad och tradition med Qi Shu och Chen Chang (Crouching Tiger Hidden Dragon) i de bärande rollerna.

assassin2Handlingen utspelar sig i 800-talet i Kina. En tio-årig flicka från en nobel familj blir kidnappad och uppfostras i exil till att bli en skicklig lönnmördare. Hon har tränats och blivit en av de skickligaste svärdsfäktarna någonsin. Hon har dock en svaghet: hon har svårt att mörda blint. Finns det barn med klarar hon inte att döda någon inför barnens ögon.

En dag blir hon hemskickad, hon får ordet att återvända till sitt hemland där hon där hon måste möta sina föräldrars och sina egna minnen och reaktioner. Hon har fått ett svårt uppdrag, hon ska utföra ett hämnduppdrag. Ett uppdrag som tvingar henne att välja mellan att offra mannen hon älskar eller bryta med traditionerna inom en uråldrig order av rättfärdiga mördare.

 

Som väntat är kampsportsscenerna regisserade vackert och snyggt som dans. Den är så stilistiskt vacker och genomarbetad, men för en icke-kinesiska tittare räcker det inte för att bli högsta betygen.  Dramaturgin är svår att få grepp om. Det som drar ned betyget till en trea är att handlingen är inte bara väldigt långsam, den är svår att förstå. Vem är vem av de olika karaktärerna? Kanske bygger den på en för kineser välkänd berättelse där filmtittaren känner till bakgrundshistorien, men för den som inte har denna igenkänning är det lite krångligt att hänga med vem som är vem och varför någon ska dödas.

 

Efterskalv, En man som heter Ove och Min lilla syster nominerade till bästa Guldbaggens bästa film

by

guldbaggen2016

Efterskalv, En man som heter Ove och Min lilla syster nominerade till bästa Guldbaggens bästa film. På en presskonferens måndag 4 januari 2016 meddelades Guldbaggenomineringarna för filmåret 2015. I täten med sex nomineringar ligger En man som heter Ove och Tjuvheder, tätt följda av Det vita folket och Min lilla syster som båda fått fem nomineringar.

Jag är mycket förvånad över att Efterskalv nominerats till bästa film, den är en av årets besvikelser bland svenska filmer i år, tycker jag. Flera av skådespelarna där är också nominerade för bästa roll: Ulrik Munther är nominerade i kategorin bästa manliga huvudroll för rollen som John i Efterskalv. Där tävlar han mot Filip Berg för rollen som Isak i Odödliga och Rolf Lassgård för rollen som Ove i En man som heter Ove. Jag skulle kunna satsa på att priset går till Lassgård, fast Filip Berg är en stark kandidat. Jag tror inte på Ulrik Munther där.

I kategorin bästa kvinnliga huvudroll tävlar Felice Jankell för rollen som Sophie Bell i Unga Sophie Bell med Malin Levanon för rollen som Minna i Tjuvheder och Shima Niavarani för rollen som Shima i She´s Wild Again Tonight.

För min del tycker jag att dokumentärkategorin står för de bästa och mest intressanta filmerna 2015. Nominerade där är: Every Face Has a Name av Magnus Gertten, Förvaret av Anna Persson och Shaon Chakraborty och Jag är Ingrid av Stig Björkman. En kategori som kan sluta hur som helst, alla tre nominerade är mästerverk och värdiga vinnare.

Det är som vanligt ironiskt nog så att den film som drar störst publik inte märks särskilt bland nomineringarna. EN UNDERBAR JÄVLA JUL är 2015 års mest sedda svenska film. Filmen har till och med den 31 december lockat 600.393 besökare till biograferna över hela landet. Om jag läst rätt har den endast två guldbagge-nomineringar, i kategorierna bästa kostym och bästa scenografi. För regin svarar Helena Bergström, som även skrivit filmens manus tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Réhn.

Kulturbloggens topp 25 bästa filmer

by

wildtales

Svensk socialrealism, argentinsk episodfilm och israelisk kammarspel. Kulturbloggen rankar årets bästa filmer.

2015 är över och vi kan se tillbaka på ännu ett starkt filmår, med både svenska och utländska guldklimpar. Peter Grönlund debuterade stark med Tjuvheder, om Minna, en missbrukande kvinna som befinner sig på samhällets absoluta botten. Starkt och övertygande var detta socialrealistiska drama som hyllades unisont av svenska filmkritiker. Trovärdigt och intresseväckande tyckte Kulturbloggens Sanna Carlberg. Förvaret tog oss bakom kulisserna på Migrationsverkets låsta förvar där människor berövas sin frihet och hålls ”fångna” tills dess beskedet anländer om tvångsdeportering. Inte ett öga var torrt efter att bioridån gått ned.

Wild Tales underhöll med sin absurda, burdusa komik. Den argentinska episodfilmen bestående av fem kortfilmer med det gemensamma temat hämnd var intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig tyckte Kulturbloggens Linnea Amling. Pixar fick med både föräldrar och barn på tåget när de på ett pedagogiskt och småroligt vis förklarade hur hjärnan och våra känslor fungerar i Insidan Ut.

En omskakande och intensiv filmupplevelse var att få följa Vivanne Amsalem i hennes kamp om rätten till skilsmässa i den israeliska Rättegången – Amsalem vs Amsalem. Den tyska Victoria uppvisade filmteknisk kompetens när regissören Sebastian Schipper i en enda tagning berättade historien om spanjorskan Victoria som en sen och blöt natt i Berlin stöter på ett gäng män som drar med henne på oväntade äventyr. Fler filmer lämnade avtryck på Kulturbloggens filmkännare:

1. Carol
2. Jordens salt
3. Tjuvheder
4. Wild tales
5. Insidan Ut
6. Rättegången – Amsalem vs Amsalem
7. Taxi Teheran.
8. Förvaret
9. The Wolfpack
10. Blind
11. Victoria
12. Girl Walks Home Alone at Night
13. The Lobster
14. Timbuktu
15. Spionernas bro
16. Leviathan
17. The Martian
18. Louder Than Bombs
19. Star Wars VII- The Force Awakens
20. Det vita folket
21. Dope
22. Amour Fou
23. Mommy
24. The Tribe
25. Look of Silence

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Macbeth med Michael Fassbender – håller inte riktigt måttet

by

Macbeth

Macbeth
Betyg 2
Svensk biopremiär den 8 januari 2016

Om fotot skulle betygsättas blir det allra högsta betyg. Fotot i brungrå toner är helt mästerligt i denna filmatisering av Shakespeares berömda drama Macbeth. Bilderna är som konstverk och det är lätt att bara betrakta dessa dimmiga skotska vyer och drömma sig iväg, långt bort från filmens handling. Och det är väl inte riktigt meningen med en film. Men handlingen och dialogerna håller inte riktigt måttet för att räknas som samma mästerverk som fotot.

I regi av Justin Kurzel med den rätt egensinniga skådespelaren Michael Fassbender i rollen som den galna kungen Macbeth är handlingen förlagt till ett av de skotska inbördeskrigen, oklart när men någonstans mellan 1200-1400-talet. Men Fassbender själv säger i en intervju med Dagens Nyheter att han tänker sig den Macbeth han spelar som en samtida krigsveteran, med posttraumatiskt stress. Att skådespelaren vill sätta in sin karaktär i ett nutida perspektiv behöver inte vara negativt. Människan är sig lik genom årtusendena ändå, det är ju därför draman av Shakespeare från 1500-talet fortfarande kan säga oss något om vad det är att vara människa.

Grundhandlingen i Shakespeares Macbeth skildrar den duktiga krigaren Macbeth som på väg hem från kriget tillsammans med sin vän Banquo möter tre häxor som förutsäger deras framtid. Macbeth ska bli kung men Banquo ska bli far till en lång rad av skotska kungar. Macbeth hjälper spådomen på traven genom att döda kung Duncan. Macbeth blir vald till kung. När han väl är kung blir han mer och mer paranoid. Eftersom han inte har några barn blir det mer och mer troligt att häxornas spådom ska bli sann också när det gäller Banquo.

Han spelar mot den franska aktrisen Marion Cotillard som gör lady Macbeth. I denna version av Justin Kurzel har lady Macbeth tonats ned betydligt mot hur hon brukar framställas. I många tolkningar är hon den mest drivande och maktgalne. Inte i denna film. Hon stöder mordet på kung Duncan men sedan är hon nöjd och försöker lugna ned Macbeth, försöker förmå honom att vara nöjd med att vara kung.

Regissören har valt att låta filmen börja med en begravning av ett barn, ett barn till Macbeth. Att förlora ett barn kan skapa stor ångest, så visst kan det vara en förklaring till varför Macbeth blir psykiskt sjuk. Kanske är häxorna också något som är hallucinationer? Visst är det en tolkning av Macbeth, fast jag tycker inte det fungerar i filmen. Det blir för luddigt, lika dimmigt som bilderna är dimmiga, fast när det gäller bilderna blir det sevärt men som drama förlorar det stinget.

Shakespeares språk är något som varje regissör som sätter upp hans draman måste ta ställning till. Ska den vackra diktformen behållas eller ska karaktärerna tala modernt språk? I Justin Kurzels regi blir det ett mellanting, de talar ålderdomligt men av och till med modernt uttal.

Det kommer att bli mycket av Shakespeare på både film och teater i år, 2016. Det är 400 år sedan William Shakespeare dog. Macbeth kommer bland annat att sättas upp på Maximteatern i Stockholm i höst med Mikael Persbrandt som Macbeth. Jag förväntar mig en mer trovärdig tolkning då. Nu håller filmen inte, tyvärr. Fotot höjer den och det vackra språket – men i övrigt är det väldigt seg. Tyvärr.

I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, David Thewlis, Sean Harris, Jack Reynor, Elizabeth Debicki
Regi: Justin Kurzel