Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Peter och draken Elliott

by

Peter och draken Elliott
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 oktober 2016 och släpps på dvd/bluray 27 febrarui 2017

Disneyfilmen Peter och Draken Elliott är en precis så som en bra familjefilm ska vara. Den är välgjord och tittare i alla åldrar får ut något av den. När filmen släpptes på bio i Sverige var åldersgränsen satt vid sju år. Jag tror att om någon vuxen är med barnen när de tittar på den kan nog även sexåringar och femåringar se den utan att få mardrömmar. Bara man pratar om filmens innehåll. Det är förstås olika, varje barn är unikt och varje förälder bör känna sitt barn.

Handlingen kretsar kring pojken Peter. När han är fyra-fem år råkar han och hans föräldrar ut för en bioolycka långt ute i skogen. Peter överlever, kryper ur bilen och möter en drake som tar hand om honom. De lever tillsammans i sex år, Peter och draken Elliott, tills en skogsvaktare hittar Peter och undersöker varifrån Peter kommer och vart han hur hemma. Samtidigt har i många år den gamle träsnidaren Mr Meacham underhållit traktens barn med sina historier om den farliga draken som bor långt in i den djupa skogen.

Filmen är både spännande och vacker. Det är som många av Disneys produktioner en omgörning och ny version av en tidigare film. I november 1977 hade Disney biopremiär för en delvis animerad film, Peter och draken Elliott. Handlingen i den är delvis likadant, men skiljer sig lite. I filmen från 1977 är Peter en föräldralös pojke som rymmer från sina elaka fosterföräldrar och träffar sin första vän, draken Elliott, som blir hans rymningskamrat.

Jag har inte sett filmen från 1977 utan bara sett bilder från den. Där syns att draken är tydligt animerad. I den nya versionen är draken mycket proffsigt skapad. Den ser nästan verklig ut och rör sig väldigt likt en hund – och den parallellen dras ju i och med att Peter som liten har en barnbok om en hund som heter Elliott.

Filmen är mycket snyggt gjord, drakens färger går ihop med den djupa skogens färger. Skådespelarna är duktiga, barnskådespelarna imponerande och Robert Redford i rollen som den gamla Mr Meacham är precis så där bra, mysig och förtroendeingivande som han kan vara.

Filmen är inte bara en äventyrsberättelse som passar för hela familjen, den är en berättelse om hur viktigt det är att låta fantasin och magin vara en del av vårt vardagsliv.

Filmrecension: Rum 213 – en skräckfilm för barn

by

Rum 213
Betyg 3
Biopremiär 24 februari 2017

Det är sommarlovet efter sexan Tolvåriga Elvira är på kollo. Hon var inte särskilt förtjust i att åka dit och när bästa kompisen blev sjuk och inte kunde följa med försökte Elvisa slippa på så många sätt hon kunde komma på. Men det hjälpte inte. Hennes mamma kör henne obevekligt till kollo. När hon kommer dit blir hon placerad i samma rum som Bea och Meja. Deras rum fick en stor vattenskada och flickorna får flytta in i rum 213, ett rum som varit stängt i många, många år. Flickorna får snart höra skrämmande saker om rummet, där en flicka för sextio år sedan dog.

Underliga saker händer. Saker försvinner, Bea har läskiga mardrömmar och ibland vaknar de andra tjejerna av hennes skrik. När Meja tar foton på Elvira så ersätts Elvira av ett vitt sken.

Rum 213 bygger på Ingelin Angerborns bok med samma titel och har nu spelats in som en skräckfilm för barn. Målgruppen är absolut barn. Som vuxen publik blir jag aldrig särskilt rädd. Filmens styrka är att den är som de bästa skräckfilmerna, den är mer smygande i berättelsen. Bland de tristaste som finns är skräckfilmer där monster springer med stora käftar och allt accelererar och husen och mark vibrerar och skakar och det kommer monster med stora käftar. Rum 213 går i de bästa rysarnas fotspår, den skapar det läskiga och spännande med små medel. Det är bra. Däremot blev jag som vuxen aldrig riktigt rädd. Det är filmens minus.

De allra, allra bästa barnberättelserna och barnfilmerna engagerar och talar till oss vuxna lika mycket som till de minsta. Där missar Rum 213, även om den är mycket välgjord för övrigt. Den är snyggt fotad och bra berättad.

En av filmens styrkor är att den ger bra infallsvinklar till saker att prata med barn om. Den säger något viktigt om ”spöken” – eller andar eller själar från de som lämnat tiden. De behöver faktiskt inte vara farliga. Min personliga övertygelse är att andar inte är farliga, bara kontaktsökande. Men det är förstår min personliga inställning. Men filmen ger underlag för att prata om sådana saker. Det är bra.

Filmrecension: The Salesman – ett drama om ett ungt par i Iran

by

The Salesman
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 mars 2017

Det här är en film av den kände regissören Asghar Farhadi. Han har gjort många uppmärksammade filmer bland andra ”Nader och Simin – En separation” som fick en Oscars 2012. Om det blir en Oscars 2017 återstår att se men filmen är nominerad i klassen för icke engelskspråkig film i år.

The Salesman handlar om det unga paret Emad (Shahib Hosseini) och Rana (Taraneh Alidooshi). När huset de bor i håller på att rasa blir de tvungna att lämna sin lägenhet. Genom en vän på teatern, där de båda spelar på kvällarna, får de tag på en ny lägenhet. Problemet är bara tidigare hyresgäst och varför hon inte hämtar sina saker. När ett överfall inträffar i den nya lägenheten så ändras hela deras liv och relationen sätts på prov.

Miljön i filmen är iransk men frågorna är universella. Det är spännande att se en film som visar en annan sida av Iran än den vi ofta får se. Visst finns samhällets censur där och religionens lagar men de personer vi får se är samtidigt moderna och fria inom de ramar som finns. På sin teater spelar de Arthur Millers ”En handelsresandes död” om vår tids framgångsmyter. I skolan undervisar Enad med en öppen attityd till eleverna. Han har en härlig dialog med killarna i övre tonåren (naturligtvis är det bara killar i klassen ). Ibland får man varningar från staten om olämpliga böcker eller förbjudna scener på teatern men sedan går livet vidare.

På det personliga planet är det värre för Emad och Rana. Medan Emad grubblar på vad som har hänt skuldbelägger sig Rana som offer. Filmen utvecklas under vägen och när fler personer kommer in historien så behåller den hela tiden intresset.

Samtidigt som filmen är lite av en thriller är den en engagerande film med många moraliska ställningstaganden. Det är en levande berättelse och ett bra story. Handlingen driver hela tiden filmen framåt och varje scen känns nödvändig och naturlig. Slutet på filmen är så genuint mänskligt. Skådespelarna är äkta i sina roller och både Hosseini och Alidooshi samt den gamle mannen kommer man att minnas länge. En film som visar oss att människor är lika på många vis trots olika religion och statsskick. Att känslor kan vara motsägelsefulla och svåra att förklara. Att valet mellan hämnd och humanism alltid finns där när en oförrätt skett och att det valet inte alltid är lätt. Främst tycker jag om den här filmen för att den berättar så naturligt och levande om Emad och Rana. Det gör den till en jättebra film.

Filmrecension: The Great Wall – den mest påkostade filmen i Kina men ett skuggspel är bättre

by

The Great Wall
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 februari 2017

The Great Wall är en äventyrsberättelse, en legend om en strid mellan människor och monster vid den kinesiska muren – någon gång för tusen år sedan med Matt Damon i hjälterollen. Om du gillar pangpang och tv-spel där allt du ska göra i stort sett är att skjuta och spränga monster i luften – då är säkert den här filmen en högtidsstund för dig.

Filmen är den kinesiska filmskaparen Zhang Yimous första engelskspråkiga film och är den största och mest påkostade produktion som hittills genomförts på kinesisk mark och den har många duktiga skådespelare i rollistan, både amerikanska som Matt Damon och Willem Dafoe och kinesiska stjärnor.

Det räcker dock inte. Filmen är snyggt fotograferad, skickligt dataanimerad och han duktiga skådespelare. Ändå sitter jag och väntar på att filmen ska ta slut. När det ska vara som mest spännande sitter jag och längtar efter att kolla på Facebook istället. Filmen går inte att engagera sig i och redan efter tio minuter vet jag i stort sett hur allt ska gå.

Matt Damon spelar en äventyrare som kommer till Kina för att hitta krut och föra det till västvärlden och bli rik. Istället för att hitta rikedomen hamnar han i en kamp på den kinesiska muren mot monster som är ett hot mot hela mänskligheten.

Ett litet plus är förstås att dödandet inte handlar om att döda människor. Det är väl ett säkert sätt för filmbolag idag att slippa kritik för rasism mot något folkslag av något slag. Det är enklare att göra massdödande mot monster.

Att en film är väldigt välgjord rent tekniskt räcker inte. Den enklaste film kan vara bättre om den engagerar mig som tittare. Ja ett skuggspel på en väg kan vara ett stort drama som publiken uppskattar. Berättelsen och överraskningen i ett drama är viktiga. Tyvärr har The Great Wall inte något av detta. Inte ens av en del dialoger är lite roliga räcker, det mest av dialogerna är för uppstyltat och oäkta. Den som roas av en mängd skjutande och dödande av olika slag kan med fördel ägna någon timme eller två åt ett sådant tv-spel istället.

Den polska filmfestivalen Kinoteka visar Polen Noir

by

Polen Noir och den nyligen avlidne regissörslegenden Andrzej Wajda är teman för årets Kinoteka. Den polska filmfestivalen anordnas av Polska institutet och visar i år landets mest intressanta filmnyheter och klassiker med fokus på mörker, svart humor och mardrömslika scener.

När: Onsdag 15 februari till söndag 19 februari
Var: Biograf Sture, Birger Jarlsgatan 41A

Ett pressmeddelande berättar:
Polen Noir och Wajda
Festivalens övergripande teman är filmgenren Polen Noir som varvas med regissörslegenden Andrzej Wajdas filmklassiker. Polen Noir är en filmgenre från 2000-talet som vänder sig till de mörkare sidorna hos människan, dess natur, samtid och historia. Samtidigt erbjuder festivalen ett retrospektiv av Wajdas filmer och en unik inblick i polsk historia, politik och kultur.

– Polsk film från de senaste tio åren använder sig ofta av genrekonventioner för att kunna skildra de mörka sidorna av samtiden, framtiden och människan. Inte bara kriminalfilmer, utan även filmer på gränsen mot fantasy och skräck. Den typen av film vill vi visa upp på årets Kinoteka, fortsätter Anna Godlewska.

Inleds och avslutas med publiksamtal
Kinoteka inleds med Jan P. Matuszyńskis flerfaldigt prisbelönade långfilmsdebut Den sista familjen, om den berömde kontroversielle målaren Zdzisław Beksiński och hans invecklade familjerelationer med hustrun Zofia och sonen, erkända musikjournalisten Tomek. Före filmvisningen sker det ett publiksamtal med Aleksandra Konieczna som spelar Zofia. Festivalen avslutas med mästaren Andrzej Wajdas sista film Afterimage/Powidoki, inspirerad av den store polske avantgardekonstnären Władysław Strzemińskis liv. Efter visningen sker ett samtal med regiassistenten Ewa Brodzka, som samarbetat med Andrzej Wajda i flera filmer.