Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Tornet

by


Tornet
Betyg 4
Svensk biopremiär: 16 november
Regissör: Mats Grorud
Manus:Mats Grorud, Trygve Allister Diesen och Ståle Stein Berg
Röster: Layla Najjar, Makram Khoury och Naheda Azzam m.fl
Land: Norge/Sverige
Produktionsår 2018
Längd: 74 min
Distributör: Folkets Bio

I libanesiska flyktinglägret Bourj-el-Barajne bygger man hus på höjden i hopp om att en dag nå Gud. Många är de palestinier vars strimma av hopp för länge sedan tynat. Varför är det så?

Wardi är en ung tonårig flicka, född och uppväxt i det libanesiska flyktinglägret. Hennes skolbetyg pekar mot en lysande framtid som doktor eller jurist. Men gammelfarfar Sidi som som står för det ekonomiska  tvingas att välja – medicinen eller Wardis skolgång. Det är en tuff verklighet i nutidens och dåtidens Libanon som vi får inblicka. Vi följer Wardi på hennes dagliga strapats. Hon trampar runt i smutsen på stadens gator och torg. På vägen stöter hon på bekanta, familj och vänner som alla förtäljer sin historia. Varje berättelse blir ytterligare en pusselbit att lägga för att lösa gåtan som är den komplexa Palestina-Israel konflikten. Hur förstår vi det ogreppbara och hur kan vi utan pekpinnar och moralkakor närma oss sanningen? Regissör Mats Grorud vet svaret.

Pedagogisk guidar han oss genom historien. Efter att palestiniernas land ockuperats börjar de steg för steg, sten för sten, att bygga på något nytt. År 1948 sätts det första tältet upp i lägret. Idag bor det i Bourj-el-Barajne över 21 000 människor, varav 40 procent är barn. Hit har även 20 000 syriska flyktingar sökt sig. Tillsammans delar de på en kvadratkilometers yta. Alla sitter de på en dröm om ett bättre liv. Wardis syster planerar lämna lägret för Sverige, trygghetens och välståndets land. Sidi, vars motivation till att fortsätta leva bygger på guvanaträdets blomster, ser hoppet i barnets ögon. Under hans första dag i flyktinglägret låter han så ett träd i förhoppning om att frukten en dag ska kunna försörja hela hans familj. Blommor och växtlighet blir hans livlina. Runt halsen bär han en nyckel, en nyckel som symboliserar moderlandet. En dag ska han eller hans avkomma få återvända dit.

Mats Grorud baserar filmen på sin mammas upplevelser från lägret. På 1980-talet arbetade hon som sjuksköterska. Hon kommer hem till Norge och berättar för Mats och hans syskon om barnen i flyktinglägret. Dessa barn är utan rättigheter, har inga möjligheter till jobb eller dräglig bostad. I väntan på att en politisk lösning ska ske är de fast i gettot.

Tornet är en stark berättelse om palestiniernas hårda kamp om rättvisa, om hopp, hopplöshet och uppgivenhet. Mats backar inte för de tunga ämnena. Han visar en vardag där vinande kulor, cirkulerande militärhelikoptrar och ond bråd död är skåpmat. Men framförallt är Tornet ett varmt, humant drama om folket som negligeras, men som fortsätter att kämpa. Filmen ger perspektiv och djupare förståelse för palestinernas situation. Med enkla medel lyckas Mats att förklara komplexa skeenden. Att använda animation och dockor som visuella redskap för berättelsen fungerar väl och det blir
enklare att ta till sig berättelsen.

Med Mats effektiva berättande och bankande hjärta förstår vi flyktingarnas situation och svåra val. I kontrollerade Bourj-el-Barajne finns ingen framtid. Och ja, det är ljusare på andra sidan kullen och ja, det är värt den riskfyllda färden över stormiga hav. Om detta må vi berätta. På pressvisningen stötter jag på en filmkonsulent som ser filmen för att överlägga om den ska användas som pedagogiskt verktyg i skolan. Jag hoppas att hon likt jag grips av personödena och att hon väljer att visa Tornet på bred front i alla Sveriges skolor. Det är den väl värd.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: The Girl in the Spider´s Web

by

The Girl in the Spider´s Web
Betyg 4
Svensk biopremiär Fredag 26 oktober 2018
Regi Fede Alvarez
Manusbearbetning Jay Basu, Fede Alvarez och Steven Knight
I övriga roller: Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Stephen Merchant, Claes Bang, Christopher Convery, Synnøve Macody Lund, Vicky Krieps m fl

Lisbeth Salander, huvudkaraktären från Stieg Larssons kritikerrosade Millenniumserie, är tillbaka till vita, när David Lagercrantz uppföljare (svensk titel ”Det som inte dödar oss”) till Stier Larssons Milleniumserie nu blir film. I rollen som Lisbeth Salander ser vi Golden Globe-belönade Claire Foy. Hon slog igenom ordentligt internationellt för rollen som den brittiska drottningen Elizabeth i tv-serien ”The Crown”. Filmen är spännande film från första bild till slutscenen.

Med en lång rad duktiga skådespelare, bland annat svenska Sverrir Gudnason, är detta en riktigt lyckad film för alla som gillar Hollywoodproduktion. Det är den bästa filmen som gjorts hittills i Hollywood av Milleniumserien. För David Lagercrantz deckare i Milleniumserien är det första filmatiseringen.

Datorhackaren Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomqvist befinner sig i ett nät av spioner, brottslingar och en korrupt regering.

Den nya filmen lär välkomnas av alla som älskar Hollywood-action älskare. Regissören har gjort en superhjälte av Lizbeth Salander som kan göra allt. En och annan beundrare av Salander var säkert besvikna på David Finchers film som gjorde henne lite för mänsklig, lite för vanlig. Men trots att Lisbeth Salander är något av en superhjälte får vi ändå lära känna henne mer, vi får insyn i hennes bakgrund och uppväxt och hennes svagheter döljs inte. Vi får veta mer om hennes förhållande tills in pappa och sin syster Camilla. Däremot ger filmen oss en endimensionell och förenklad bild av Camilla.

Claire Foy som Lizbeth Salander är en mycket riktig ersättare för Rappace och Mara och film ger oss också otroligt vackra bilder i två timmar.

Regissören Fede Alvarez är välkänd för bland annat succéthrillern Don’t Breathe från 2016, så han var helt rätt person att ansvara för regin av denna filmatisering.

Filmrecension: Suspiria

by

Suspiria
Betyg 5
Svensk biopremiär: 23 november
Regi Luca Guadagnino
Manus David Kajganich
I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Moretz, Jessica Harper m fl

En mystisk historia som är full av symboler och som kan göra en publik van vid enklare filmer besvikna eftersom filmens handling är komplicerad. Filmen handlar om en amerikansk dansare Susie (Dakota Johnson) som kommer till Berlin för att träffa några professionella dansutbildare år 1977 där hon också kan bo. En plats som är full av skrämmande rykten och historier om förlorade eller offrade dansare.

Suspiria – Dario Argentos klassiker från 1977 (svensk undertitel Flykten från helvetet) är en titel som varje skräckfilmsfan bugar sigför i vördnad. Nyheten att Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino skulle göra en hyllning till denna kultfilm fick uppmärksamhet, inte minst på grund av rollistan med Tilda Swinton och Dakota Johnson i spetsen.

Susie blir snabbt en favorit hos den krävande konstnärliga ledaren Madame Blanc (Tilda Swinton). Baletteleven Patricia (Chloë Grace Moretz) försvinner på ett mystiskt sätt efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför dansakademins väggar, och är Madame Blanc inblandad?

Filmen har dock en djupare berättelse i bakgrunden där den tar upp RAF, den terroristorganisation som var aktiv i Tyskland mellan 1970 och 1998. RAF var en våldsbejakande extremistgrupp med anti-zionism, anti-imperialism och som gjorde många försök till terrorattacker.

Det finns paralleller och förbindelser mellan den sataniska kraft som vill skapa kaos i världen och häxor. Många konstiga historier är fortfarande mysterier.
Polis till Dr Klemperer: Tror du på häxor?
Dr klemperer: Nej, men jag tror att det finns många organisationer som gör onda handlingar i häxans namn.

Filmbolaget skriver om filmen:
När Suspiria premiärvisades på årets upplaga av filmfestivalen i Venedig hamnade reaktionerna på en bred skala från chock och äckel till beundran och fascination. Alla verkar överens om att filmen inte kan beskrivas utan måste ses. “Antingen stapplar du ut från bion, eller så ger du dig hän” skrev en recensent. Guadagninos visuellt spektakulära nytolkning har beskrivits som en blandning av Black Swan och Exorcisten, ett utmanande konstverk som fick skräckfilmsfantasten Quentin Tarantino att brista i gråt.

Thomas De Quincys artonhundratalsessä Suspiria de Profundis beskriver tre mörka mödrar: Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker). Dessa sorgens damer inspirerade Dario Argento till Suspiria samt uppföljarna Inferno (1980) och Mother of Tears (2007). Luca Guadagninos Suspiria är i kanske ännu högre grad än Argentos en kvinnofilm; här finns få manliga roller.

Radioheads-sångaren Thom Yorke har skapat sitt livs första filmsoundtrack till Suspiria. Några av Thom Yorkes spår från Suspiria-soundtracket är hittills släppta: Suspirium, Volk och Has Ended.

Filmrecension: Leave No Trace – ännu ett starkt drama av Debra Granik

by

Leave No Trace
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 oktober 2018
Regi Debra Granik
Skådespelare: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Jeffrey Rifflad m fl.

Debra Granik som gjorde sådan succé med sin debutfilm Winter´s Bone är tillbaka med en lika stark film om människor i en del av USA som sällan visas i film. Också denna gång är det också fattiga människor vi kommer nära, men inte samma narkotika-stämplade white trash-miljö som i den mörka Winter´s Bone.

Handlingen kretsar kring Will och hans 13-åriga dotter som kallas Tom. De lever en isolerat liv i vildmarken, i en skogspark utanför Portland, Oregon. Till största delen lever de på sådant de kan odla eller plocka eller på annat sätt få tag på i naturen. Vissa varor åker de vid enstaka tillfällen till en stad för att köpa. De har sitt boende väl dolt. De lever där olagligt. Tom har inte gått i skolan utan lärt sig lära, skriva och räkna av sin pappa.

De har ett bra förhållande och det handlar inte om våld eller pedofili. En fråga vi som publik ställer är förstås varför lever de så? Vad har gjort att Will inte vill leva bland människor. Att Will är skicklig på att överleva i vildmarken är uppenbart. Vi får små inblickar i vad som hänt tidigare. Att han varit soldat. Att hans fru, Toms mamma, är död.

Det är fina miljöer från skogsparken och fascinerande att det ens är möjligt att leva så i USA. I det personnummer-övervakade Sverige skulle något sådant inte alls kunna pågå.

Ett misstag gör att de två blir upptäckta. De blir omhändertagna och utredda. Utredningen kommer fram till att pappan inte varit skadlig för sin dotter och de skickas till ett boende långt ute på landsbygden där de får bo i ett hus. Will får arbete på gården och Tom ska gå i skola.

En av filmens styrkor är att de sociala myndigheterna i deras fall bemöter Tom och Will med respekt. Att allt inte alltid i alla filmer handlar om ondskefulla fantasilösa socialarbetare.

För Will blir det efter ett tag ändå omöjligt att leva så nära andra människor men Tom börjar sakta vänja sig vid ett socialt liv. Will vill fly ut i vildmarken men Tom slits mellan sin kärlek till sin pappa och sin längtan efter att vara en del i ett samhälle.

Under deras resa får vi se amerikanska miljöer vi sällan ser på film, människor som av olika skäl lever i husbilar nära eller i skogsområden.

Skådespelarna är bra och filmen kommer med all säkerhet att än en gång ge Debra Granik en Oscarsnominering även om den kanske inte kommer att räcka ända fram till en statyett.

Filmrecension: Uppenbarelsen – en spännande resa in i själens och miraklernas rike

by

Uppenbarelsen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 november 2018
Regi Xavier Giannoli

En spännande resa in i själens och miraklernas rike. En film som tar greppet om mig och som sitter kvar inne i mig länge efteråt och som öppnar ögonen för en värld som finns och som många i det sekulariserade Sverige inte insett finns, inte särskilt långt bort.

En välrenommerad journalist och fotograf, Jacques, har kommit hem efter en reportageresa i krigshärjat område där han närmaste vän och kollega dödats. En bomb slog ned och dödade Jacques kollega och Jacques själv fick en skada i örat som plågar honom. På hans arbetsplats vill läkare inte att han börjar arbeta förrän han läkts mer från såväl de fysiska som de psykiska skadorna.

Då får han ett samtal från Vatikanen, katolska kyrkans centrum, där han blir ombedd att träffa en biskop. Jacques förstår inte varför han blir kallad dit, han är inte aktiv inom kyrkan alls och har aldrig överhuvudtaget funderar på religiösa eller existentiella frågor.

Biskopen har läst många av hans reportage och beundrar hans arbete och vill nu att han följer med en kommitté som ska undersöka sanningshalten i en påstådd gudomlig uppenbarelse. En unga kvinna, Anna, hävdar att hon sett Jesus moder, Jungfru Maria, i uppenbarelser och att hon fått och får budskap till mänskligheten.

Katolska kyrkan har ett stort arkiv med alla påstådda uppenbarelser och mirakler. Många blir avslöjade av kyrkan som bluff eller att den som påstår sig ha uppenbarelser blir klassad som psykisk sjuk. Andra uppenbarelser och mirakler följs upp utan att kyrkan accepterar dem, men de blir inte heller stämplade som falska. Mycket få går vidare och blir godkända och ännu färre av de som har uppenbarelser eller utför mirakler blir helgonförklarade.

Den unga Anna har fått stor uppmärksamhet. Hon tas om hand av ett kloster för nunnor där hon blivit mottagen som novis. Pilgrimer kommer från hela världen för att se henne, för bli välsignade av henne och för att besöka de platser där hon haft uppenbarelser och där hon vuxit upp. Hon har några munkar som tar hand om henne och sköter om att allt hon gör sprids ut till kyrkor och bönemöten runt om i världen via Internet.

Jacques ska nu tillsammans med några utsända präster, teologer och en psykiater undersöka hur trovärdigt det är. Kraven för att bli godkänd är svåra. Jacques som aldrig varit intresserad av religiösa frågor möter en för honom helt ny värld. Samtidigt är det något som han känner inte stämmer riktigt. Även om Anna ger ett äkta och varmt och medkännande intryck är det något mekaniskt över hennes berättelser om uppenbarelser, som om de är inrepeterade, tycker han.

Filmen är skickligt berättad, indelad i sex episoder och delvis är det en deckargåta, där Jacques försöker hitta sanningen. Den är helt enkelt en fantastisk film, vacker, enastående, berörande och den sätter igång många frågor om de existentiella frågorna. Och den sekulariserade svensken får en inblick i en verklighet bara lite längre söderut i Europa.