Tornet
Betyg 4
Svensk biopremiär: 16 november
Regissör: Mats Grorud
Manus:Mats Grorud, Trygve Allister Diesen och Ståle Stein Berg
Röster: Layla Najjar, Makram Khoury och Naheda Azzam m.fl
Land: Norge/Sverige
Produktionsår 2018
Längd: 74 min
Distributör: Folkets Bio
I libanesiska flyktinglägret Bourj-el-Barajne bygger man hus på höjden i hopp om att en dag nå Gud. Många är de palestinier vars strimma av hopp för länge sedan tynat. Varför är det så?
Wardi är en ung tonårig flicka, född och uppväxt i det libanesiska flyktinglägret. Hennes skolbetyg pekar mot en lysande framtid som doktor eller jurist. Men gammelfarfar Sidi som som står för det ekonomiska tvingas att välja – medicinen eller Wardis skolgång. Det är en tuff verklighet i nutidens och dåtidens Libanon som vi får inblicka. Vi följer Wardi på hennes dagliga strapats. Hon trampar runt i smutsen på stadens gator och torg. På vägen stöter hon på bekanta, familj och vänner som alla förtäljer sin historia. Varje berättelse blir ytterligare en pusselbit att lägga för att lösa gåtan som är den komplexa Palestina-Israel konflikten. Hur förstår vi det ogreppbara och hur kan vi utan pekpinnar och moralkakor närma oss sanningen? Regissör Mats Grorud vet svaret.
Pedagogisk guidar han oss genom historien. Efter att palestiniernas land ockuperats börjar de steg för steg, sten för sten, att bygga på något nytt. År 1948 sätts det första tältet upp i lägret. Idag bor det i Bourj-el-Barajne över 21 000 människor, varav 40 procent är barn. Hit har även 20 000 syriska flyktingar sökt sig. Tillsammans delar de på en kvadratkilometers yta. Alla sitter de på en dröm om ett bättre liv. Wardis syster planerar lämna lägret för Sverige, trygghetens och välståndets land. Sidi, vars motivation till att fortsätta leva bygger på guvanaträdets blomster, ser hoppet i barnets ögon. Under hans första dag i flyktinglägret låter han så ett träd i förhoppning om att frukten en dag ska kunna försörja hela hans familj. Blommor och växtlighet blir hans livlina. Runt halsen bär han en nyckel, en nyckel som symboliserar moderlandet. En dag ska han eller hans avkomma få återvända dit.
Mats Grorud baserar filmen på sin mammas upplevelser från lägret. På 1980-talet arbetade hon som sjuksköterska. Hon kommer hem till Norge och berättar för Mats och hans syskon om barnen i flyktinglägret. Dessa barn är utan rättigheter, har inga möjligheter till jobb eller dräglig bostad. I väntan på att en politisk lösning ska ske är de fast i gettot.
Tornet är en stark berättelse om palestiniernas hårda kamp om rättvisa, om hopp, hopplöshet och uppgivenhet. Mats backar inte för de tunga ämnena. Han visar en vardag där vinande kulor, cirkulerande militärhelikoptrar och ond bråd död är skåpmat. Men framförallt är Tornet ett varmt, humant drama om folket som negligeras, men som fortsätter att kämpa. Filmen ger perspektiv och djupare förståelse för palestinernas situation. Med enkla medel lyckas Mats att förklara komplexa skeenden. Att använda animation och dockor som visuella redskap för berättelsen fungerar väl och det blir
enklare att ta till sig berättelsen.
Med Mats effektiva berättande och bankande hjärta förstår vi flyktingarnas situation och svåra val. I kontrollerade Bourj-el-Barajne finns ingen framtid. Och ja, det är ljusare på andra sidan kullen och ja, det är värt den riskfyllda färden över stormiga hav. Om detta må vi berätta. På pressvisningen stötter jag på en filmkonsulent som ser filmen för att överlägga om den ska användas som pedagogiskt verktyg i skolan. Jag hoppas att hon likt jag grips av personödena och att hon väljer att visa Tornet på bred front i alla Sveriges skolor. Det är den väl värd.
Petter Stjernstedt