Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Da 5 Bloods – ojämn

by

Da 5 Bloods
Betyg 3
Svensk premiär på Netflix 12 juni 2020
Regi Spike Lee
Skådespelare Delroy Lindo, Isiah Whitlock Jr., Clarke Peters m.fl.

En ojämn film av filmgiganten Spike Lee när han tar itu med den amerikanska rasismen i samband med Vietnamkriget. Fyra svarta, åldrade Vietnamveteraner återvänder till Vietnam för att hämta hem kvarlevorna efter eb femte medlem i deras grupp. Det är den offentliga förklaringen men i hemlighet ska de hämta en resväska fylld med guldtackor som de gömt i den vietnamesiska djungeln, nära där liket efter deras femte medlem ska finnas. Ett jordskred ska ha gjort att kvarlevorna och guldtackorna blivit möjliga att hitta.

Spike Lee slår hårt mot hur svarta som deltog i de amerikanska trupperna i Vietnam diskriminerades, de fick oftast gå i främsta frontlinjen och riskera sina liv och de fick inte samma belöningar och uppskattningar som de vita soldaterna. Denna film skulle haft världspremiär på filmfestivalen i Cannes i maj men corona-pandemin satte stopp för den festivalen. Istället är premiären via Netflix på sätt och vis slumpartat men också vältajmat med den fruktansvärda händelsen i USA där en vit polisman mördade den svarte mannen George Floyd som gripits av poliserna. Ett mord som väckt en ramaskri av protester världen över och i många länder, liksom i Sverige, har tusentals demonstrerat mot det amerikanska polisvåldet och rasismen och trotsat mötesförbud som råder på grund av corona.

Bitvis är Da 5 Bloods träffsäker och engagerande. När film eller litteratur ger en inblick i miljöer och livsöden som skiljer sig från mitt liv och får mig att känna med människorna, får mig att förstå varför de känner som de gör och varför de agerar som de gör – då är kultur som bäst. Jag och många med mig i Sverige har aldrig upplevt att vara i krig eller vara soldat i en land med en annan kultur, som de svarta amerikanska soldaterna upplevde i Vietnamkriget. Av och till skildrar Spike Lee detta starkt och skickligt. Men bitvis använder han alldeles för billiga klichéer. Varför har Paul så usel relation till sin son? För att mamman dog då hon födde Paul. Det är inte första gången den förklaringen dyker upp till en misslyckad far-och-son-relation. Den grabbiga attityden mellan de fyra veteranerna känns inte helt äkta heller. Även om Spike Lees sätt att berätta ofta kan vara absurt blir många scener och karaktärer för stereotypa.

Spike Lee nuddar vid hur vietnameserna splittrades av kriget och han nuddar vid fransmännens misslyckande i Vietnam. Med båda dessa temat skulle han kunnat skapat något mycket intressant, men jag tycker han fuskar bort dessa möjligheter.

Av och till känns filmen både träffsäker och framför allt engagerande. Spike Lee, när han är som bäst, kan skruva till situationer så man både skrattar och gråter samtidigt. Det sker mest i första halvan av filmen, sedan känns det mesta som en splittrad raksträcka.

Kul var det dock att se den duktiga skådespelaren Delroy Lindo, som spelar Paul, göra en helt annan karaktär än advokatfirmans chef Boseman i tv-serien The Good Fight.

Sydsvenskans filmrecensent skriver att storyn blandar bleka och grälla stereotyper i en uselt konstruerad och seg variant på klassikern ”Sierra Madres skatt” med en skrattretande lättköpt knorr i finalen.

Jag håller med, fast jag tycker att filmen bitvis var bra, så jag kan ana vad den kunde blivit om den klippts ihop på lite annat sätt och hållit igen på en del sidohistorier.

We are the One- När pandemin råder går filmfestivalerna samman

by

We are the one-digital filmfestival

När alla filmfestivaler världen över ställs in på grund av Corona-pandemin blir det till att ställa om-. We are the one är den gemensamma digitala festivalen för alla filmentusiaster där ute. I vår ensamhet där hemma över en kopp te får vi avnjuta spektakulär filmkonst från hela världen. Passa på nu!

Mellan 29 maj och sjunde juni kan du via youtube-kanalen We are the one se gratis kortfilm och dokumentärer från flera större internationella filmfestivaler såsom Tribecca, Cannes, Berlin, Jerusalem, Venedig, San Sebastian och Rotterdam.

Kulturbloggen uppmärksammar ett axplock av alla filmiska guldkorn härifrån.

Toto
Tribecca filmfestival

Nono, en bestämd kvinna i sen pensionsålder, får en dag hem ett stort paket. Efter mycket bök och stök lyckas hon få in den genom dörren och den finner sin rättmätiga plats i garaget.  Vad gömmer sig under all kartong? Inunder finner Nono en enorm robot som gör allt vad kvinnan önskar. Till en början är hon skeptisk men snart ser hon fler användningsområden för roboten Toto. Han kan diska, hålla i den färska pastan, duka och så vidare. Men när dotter-dottern kommer på besök förändras allt. Detta är en söt liten film som med humor och värme beskriver kulturkrockar och olika förhållningssätt i livet. Välvärd en titt.

https://www.youtube.com/watch?v=1eh0wlWwp_M&t=625s

https://www.youtube.com/watch?v=Qg4jtCq9DtE

Egg
Tribecca filmfestival

Hon pratar och pratar och det perfekt tillagade ägget rörs aldrig. ”What a Waste of a perfectly cooked egg”. Mannen bredvid pratkvarnen drömmer sig bort. I hans dröm får ett tidtagar-ägg en avgörande betydelse ochd et slutar bokstavligt talat i äggexplosion. Ägget- din bästa vän, som får dig att gråta okontrollerat, som våghalsigt rör sig mot farozonen, som älskar och drömmer stora drömmar. Egg är en lekfull film om ägget, en gudabenådad  varelse alla suktar efter. För alla er som älskar ägg – i alla dess former och gestalter, detta är filmen för er!

Circus Person
Tribecca

https://www.youtube.com/watch?v=ioS4X7O2sZA

En kvinna gråtmild och chockad ligger i badkaret och sörjer. Hon gifter sig med en deprimerad konstnär och därmed tappar all livslust, men en dag finner hon cirkusen som ingjuter ny livslust i den känsloutarmade kraken.

Ett konstnärligt fotokollage med närmast Amelie-liknande stämning. Här är det knasiga, fantastiska det normala. Abstraktioner med svart-vita bildrutor där en mimande clown vandrar runt och försöker sig på att tyda livets gåtor. Mystiken i människan, det unika, svåråtkomliga, flyktiga. Hennes dagboksanteckningar blir som vaga minnen om en tid som flytt. Kollektivet som drar henne tillbaka från bilen och skapar ett skarpt leende på läpparna. Det vackra kropparna, målade med kol och vattenfärg.
Vad innebär ett nytt liv, att börja om på ny kula, att insupa det livet har att ge en.  Ritualerna, det lysande ögonen i mörkret som söker din kontakt. Ylandet i natten. Det vilda måste fram och väcks i mötet med den kringresande cirkusen. Circus Person är konstnärlig och egendomlig och en omöjlig film att motstå. Ett kärleksbrev till ditt tidigare jag och en film om att ta nya tag i livet och att komma ut på andra sidan starkare än någonsin.

The Distance Between Us and The Sky
Cannes filmfestival

https://www.youtube.com/watch?v=bK4rECAoXAE

I den Guldpalmen-belönade kortfilmen The Distance and the Sky träffar två personer varandra vid en bensinmack. Den ena behöver tanka. Den andra är strandsatt. Något som börjar som ett fientligt möte utvecklas snabbt till en sensuell stund mellan två attraktiva män. Närheten, cigarettröken och bensindoften skapar ett romantiskt skimmer som omringar filmen. När man påminns om romantiker som Wong Kar Wai , Hou Hsiao-Hsien eller Tsai Ming-Liang då har man gjort något väldigt rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=KjWTCB1KGFg

Blood Rider

I Nigeria är det ständigt brist på blod. Tur då att såna som han finns. Han är blodmannen som aldrig är sen, motorcyklisten som alltid levererar, som varje dag med hjälmen på och med gasen i botten tar sig från ena staden till andra för att i rättan tid komma med sitt blodbud. Han är vardagshjälten, blodtransportören, som vi lätt glömmer. Precis som sjuksköterskorna idag bör vi praisa honom.

Mannen porträtteras som en actionhjälte. Alltid på språng och alltid i brådskande ärende. Han får inte en lugn stund över och kompisarna hans hinner knappt hälsa på honom förrän mobilen ringer. Bilarna och bussarna swichar förbi när han med sin hoj gasar i hundraåttio.. Han närmast flyger fram på motorvägen. Jobbet är hans liv och när det faktiskt handlar om liv  är det inte konstigt att han tar sitt uppdrag på största allvar. Den stora utmaningen blir att rädda en gravid kvinna i akut behov av nytt blod. Det handlar om minuter innan hon förblöder. Ska han hinna? Den skakiga kameran och snabba fotot skapar en intensitet som närmast ger en känsla av en actionfilm. En enkelspårig handling och ett glastunnt personporträtt lämnar en del att önska. Men det rafflande tempot gör att jag ändå sitter som klistrad framför tv:n. Som en hyllning till sjukvårdaren fungerar filmen, historien som tar oss med The Blood Rider under en vanlig dag. Själv sitter jag klistrad framför en blinkande skärm mest hela dagarna, snacka om kontraster.

Filmrecenions: Proxima

by


Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour

Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.

Inställd pjäs på Östgötateatern med somaliska kvinnor blir film

by

Under våren skulle Dumar ha blivit den tredje föreställningen inom ramen för Östgötateaterns satsning på communityteater – alla med östgötar på scen och regi av America Vera-Zavala. Istället blir pjäsen med tre somaliska kvinnor från Linköping nu film, med den uppmärksammade filmaren och konstnären Salad Hilowle bakom kameran.

Ett pressmail berättar:
Dumar – som betyder kvinna på somaliska – skulle ha spelats på kulturhuset Agora i Linköping och på X-scenen i Norrköping under april och maj 2020. Med anledning av covid-19 är dock all publik verksamhet inom Scenkonst Öst, det vill säga Östgötateatern med ung scen/öst och Norrköpings Symfoniorkester, inställd sedan mitten av mars.

Manusförfattaren och regissören America Vera-Zavala säger:
– Vi bestämde oss för att göra en film om en inställd pjäs och varför den blev inställd – en global pandemi. Konstfilmen kommer att innehålla utdrag ur de scener som skulle utgöra pjäsen men också samtal om teater, film och livet, hur det var och hur det blev i coronans tid.

Bakom kameran står Salad Hilowle, bland annat utbildad vid Konstfack och Kungl. Konsthögskolan och med prisade kortfilmer som Erinra, Brev till Sverige och Waryaa på sitt CV.

Östgötateaterns teaterchef Nils Poletti säger:
– Salad Hilowle har en förmåga att synliggöra svåra frågor om identitet och mellanförskap. Tillsammans med America Vera-Zavalas regi och teaterns personal blir det en riktig drömuppställning. Det här är berättelser som måste göras hörda och det ska inte en pandemi sätta stopp för.

Manus och regi America Vera-Zavala
Foto och regi Salad Hilowle
Scenografi och kostym Magnus Möllerstedt
Mask Anna Andersson
Medverkande Ayaan Mohammud, Fadume Jama, Kin Gurhan Mohamed

OM AMERICA VERA-ZAVALA
America Vera-Zavala är dramatiker, regissör, aktivist, kulturskribent, debattör och författare. Våren 2020 regisserade hon två föreställningar på X-scenen hos Östgötateatern; spoken word-föreställningen Reflekterad olydnad med Farhiya Feysal och en performance lecture; Ingenting av det jag vet om mig stämmer med Madeleine In Hwa Björk. Hösten 2020 är hon aktuell som regissör för Halal Teater med Diyari Mahmoud.

America har tidigare gjort två Performance Lectures på Dramaten, den mycket omdebatterade Muslim Ban 2017 och Musik för en NoGo Zon 2018. Hon har även regisserat föreställningarna Concha tu Madre (2007), Viskleken (2007), Etnoporr (2008), Jävla finnar (2008), Gangs of Gothenburg (2009), Vita pumps (2010), Rött kort (2014), Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående (2014) och Svenska hijabis (2016).

America har gett ut böckerna Global rättvisa är möjlig (2001), Deltagande demokrati (2003) och Ett annat Sverige är möjligt (2006). Hösten 2020 är hon aktuell med sin nya bok Svartskalle – En svensk historia.

OM SALAD HILOWLE
Salad Hilowle är filmskapare och konstnär med rötter i Somalia och Gävle, numer bosatt i Stockholm. Salad har studerat Kultur, samhälle, mediegestaltning vid Linköpings Universitet och därefter på Konstfack. Våren 2020 tar han sin masterexamen i fri konst vid Kungl. Konsthögskolan.

Salads konstnärskap kretsar kring identitet, minnen och plats, synliggörande och mellanförskap. Han står bland annat bakom de prisade kortfilmerna Erinra, Brev till Sverige och Waryaa. Hans finstämda och poetiska filmer har visats på festivaler runt om i Europa och de två sistnämnda finns även att se på SVT Play.

Salad var 2015 en av två konstnärer som fick dela på Engmansstipendiet, ett av Sveriges största konststipendium. 2020 tilldelades han Bernadottestipendiet av Konstakademien för sitt arbete med att synliggöra människor med afrikanskt ursprung i svensk konsthistoria.

Filmrecension: Barn – en stark film

by

Barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2020
Regi Dag Johan Haugerud

Två skolbarn, båda tretton år, grälar och den ena, en flicka, slår till pojken med sin skolväska. Pojken faller ihop och dör. Dag Johan Haugeruds film Barn vad Dragon Award på Göteborgs filmfestival 2020 och är som det står i filmens pressinformation: ett gripande politiskt och känslomässigt laddat drama. Henriette Steenstrup, en av huvudrollsinnehavarna i den starka skådespelarensemblen, vann även priset för bästa skådespelare vid filmfestivalen i Göteborg.

Filmen skildrar människor och deras reaktioner så trovärdigt att det av och till känns som om det är direkt från verkligheten och jag sitter som en fluga på väggen och kan se och registrera allt som händer och alla människors reaktioner, lögner och strategier för att klara att gå vidare efter en sådan tragedi. Hur känslor av skuld klibbar fast vid människor och hur svårt det är att vara människa när det värsta händer: att ett barn dör och att ett barn orsakar denna tragedi.

Det finns vissa delar i berättelsen som jag kan vara lite skeptisk till. Då jag själv förlorat ett barn kan jag sakna mer djup i skildringen av föräldern som förlorar sin son. Där finns en hel del som skulle kunna bli skarpare i berättelsen.

Filmen är två och en halv timme. Ganska få filmer håller för att vara nästan en timme längre än normallängden men här är det en fördel. Karaktärer hinner fördjupas mer och det är ämnet värt. Även om filmen bara hade handlat om att förlora ett barn hade längden på filmen fungerat men filmens storhet bygger på att den sätter in händelsen i det komplicerade sammanhang där det mesta i livet faktiskt utspelar sig. 13-åriga Lykke,som knuffar till pojken som dör är dotter till en framstående socialistisk politiker. Jamie, pojken som dör, är son till en högt uppsatt nationalistisk politiker.

Ingen människa lever totalt isolerad från omgivningen och absolut inte skolbarn. Är Lykke en levande bomb och måste hon flyttas från skolan innan ännu mer händer? Skolkamraten Johanne som ofta klagar på Lykke till sin mamma, berättar hon sanningen? Vi får se många spektran på hur människor agerar vid tragedier och kriser.

Genom att det är en flicka som knuffar en pojke och inte det vanligaste i filmer att det är två pojkar som bråkar bryter filmen med traditionella mönster. Det är bra och fungerar väl och intressant är att det i filmen inte görs någon sak av att det råkar vara en flicka som är den som orsakar någons död. Det gör att åskådaren själv får betrakta sina reaktioner kring kön och eventuella fördomar.

Filmen väcker många frågor och en av dess kvaliteter är att den inte försöker ge oss färdiga svar utan omsorgsfullt och med medkänsla för hur det är att vara människa skildrar hur det är att vara människa och ställer frågor om vad det är att vara barn och vad det är att vara vuxen, frågor vi kan fortsätta fundera på själva och diskutera vidare kring.

Kortfakta om filmen: BARN är regisserad av Dag Johan Haugerud och bland huvudrollerna syns bland andra Henriette Steenstrup (Ragnarok, Lilyhammer, Lyset fra sjokoladefabrikken), Andrea Braein Hovig (Hope, Lyset fra sjokoladefabrikken), Thorbjørn Harr (Vikings, 22 July, Svenskjävel) och Adam Pålsson (Innan vi dör, Bron, Dirigenten, Avenue 5)