Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour
Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.