Film

Mama Weed
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 december 2021
Regi Jean-Paul Salomé
Medverkande Isabelle Huppert, Hippolyte Girardot, Liliane Rovère, m.fl.

En varm lättsam film som håller måttet tack vare duktiga Isabelle Huppert i huvudrollen som en medelålders ensamstående mamma som arbetar som tolk för polisen och får tag på ett jättelass hasch som hon säljer på svarta marknaden. Filmen är baserad på en roman av Hannelore Cayre.

Isabelle Huppert spelar Patience Portefeux som en underbetald polistolk specialiserad på telefonavlyssningar för narkotikaenheten i Paris. En dag får hon som tolk reda på att en ung man som är son till en kvinna hon känner är på väg att bli tagen på bar gärning med mer än ett ton hasch i en lastbil. Patience Portefeux bestämmer sig för att rädda den unga mannen från att hamna i fängelse. I röran däromkring får hon chansen att gömma undan allt hasch i sin källare och hon kommer på idén att förklä sig till en muslimsk kvinna och sälja haschet till smågangsters.

Filmen är rätt rolig och driver med fördomar om vem som kan vara knarkkung. Men om inte Isabelle Huppert varit så bra hade filmen lätt kunna bli överdrivet löjlig. Men Isabelle Huppert liksom flera övriga av skådespelarna är så bra att det räddar filmen.

Jag har tyvärr tragiskt nog i min verklighet närstående som började med hasch och sedan lockades in i starkare varor och deras liv blev förstörda. Några har också avlidit på grund av droger. Så jag är rätt allergisk mot filmer som på något sätt hyllar knarklangare. Men trots min bakgrund hade jag behållning av denna film. Ok, det är inte ett mästerverk jag kommer att se om flera gånger men det var underhållande och rolig – och det kändes absolut inte som slöseri med tid att se den.

I lättsam förpackning driver den med förutfattade meningar men samtidigt bygger den också på klichéer och förutfattade meningar då de kriminella skildras antingen som rätt dumma eller överdrivet våldsamma.

Filmen har varit en publiksuccé i hemlandet Frankrike och flera länder, inklusive Tyskland och Österrike där premiärhelgen varit den allra bästa för en fransk film under 2020. Och Isabelle Huppert är bra.

Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax

Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.

Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.

Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.

I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.

Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.

Don’t Look Up
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Adam McKay

Adam McKay har på rekordtid etablerat sig som en regissör av högsta rang. Resan från miserabelt skräp till Oscarsnominerade filmer som The Big Short och Vice har varit explosionsartad. Men att växa för snabbt har sina nackdelar. I och med sin snabba framgång så har Adam McKay aldrig behövt utvecklas. Den ohämmade hyllningskören har lett till att ingen som helst förbättring har gått att se mellan filmerna. Det är fortfarande en oerhört framfusig, gapig och hurtig registil som implementeras då McKay gör film. Det börjar bli alltmer uppenbart att superlativen har lett till en viss hybris. Don’t Look Up är resultatet av en regissör som fått helt fria händer men vars förmåga inte berättigar detta carte blanche. Alla de fel och brister som borde ha åtgärdats har istället vuxit och blivit helt okontrollerbara denna gång. Sedan McKay gjorde The Big Short har han varit besatt av att analysera och parodiera det amerikanska samhället. Först finansvärlden och dess ohämmade lust efter makt och pengar, sedan den före detta vicepresidenten Dick Cheney och dennes ytterst suspekta agerande under sin tid i Bush-administrationen.

Allting har dock porträtterats med ett stort mått av sarkasm och cynism, och någon vidare subtil affär har det inte heller varit. Icke-diegetisk text trycks in publikens ansikten, pop- och rockmusik understryker flera punkter och något större utrymme för personlig reflektion finns inte. Allt detta tas till sin spets i Don’t Look Up. Den här gången må det inte vara någon verklig historia som ligger till grund för händelserna, men trots det så är detta den mest allegoriska film McKay gjort. Många gånger så känns det som ett frontalangrepp mot dagens USA, där konspirationer, hat och korruption är lika naturligt och självklart som morgonkaffe. Med andra ord så finns det en del att ta tag i, men uppgiften att kritisera, fördöma och förnedra USAs värsta sidor faller tyvärr platt. Adam McKay må ha en tydlig idé om vad han vill göra, men utförandet är så pass ensidigt och klumpigt att flera moment som har potential att bli strålande politisk satir resulterar i rullande ögon.

Istället för att välja ett fåtal ämnen och djupdyka i dem så slänger McKay in allt mellan himmel och jord. Det är som om han läst en förstasida i en morgontidning och snabbt avverkar rubrikerna. Här finns det IT-bolag med storhetsvansinne, en galning till president, ytlig medial bevakning och en allmän förnekelse inför vetenskap och empiriska fakta. Inget av dessa ämnen blir mer än ytliga distraktioner, när man kan anta att ämnesområdena är uppnådda så tas det inte vidare. Till slut känns det som att bli tvångsmatad, flera av dessa paralleller till vår egen värld är dessutom klumpigt presenterade vilket gör att det ofta känns som att befinna sig på ett dagis där föreståndaren använder bild, ljud och gester för att i detalj förklara allting.

Det finns ingen anledning till att viktiga ämnen skall trivialiseras, tvärtom, men det verkar som om McKay inbillat sig att satir inte behöver genomföras men någon större omsorg. Samma slapphänta attityd går att hitta i den imponerande skådespelarensemblen. Vad gäller namnkunnighet så är Don’t Look Up i en klass för sig. Meryl Streep, Cate Blanchett och Mark Rylance kan bära upp en film på egen hand men är här bara bifigurer. Som mycket annat i Don’t Look Up så är idéerna och konceptet mer intressant än slutresultatet. Förutom Leonardo DiCaprio som är lysande som en krisande forskare så är skådespelet uteslutande avslaget. Autopiloten har kopplats på långt innan inspelningen och det saknas något som helst intresse för att lyfta dessa karaktärer bortom att vara rena karikatyrer. Jennifer Lawrence förtjänar en extra känga för sitt numera patenterade och enerverande hysteriska skådespel som var ointressant redan i Silver Linings Playbook.

Don’t Look Up må vara intressant som koncept. Med tanke på att det stora landet i väst befinner sig i en nationell kris vad gäller politik, sanning och anständighet så hade en sylvass satir inte suttit fel. Tyvärr så får vi fortsätta att invänta den dagen då vi faktiskt får se en riktigt bra sådan.