Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax
Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.
Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.
Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.
I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.
Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.