Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Förlorade illusioner, Snöleoparden och Omständigheter prisade vid årets César-ceremoni

by

I helgen delades Frankrikes mest prestigefyllda filmpris, César Awards, ut. Flera filmer som är på väg ut till svenska biografer fanns med bland vinnarna. Xavier Giannolis episka filmatisering av Balzacs Förlorade illusioner belönades med hela sju César; bästa film, bästa foto, bästa manus, bästa scenografi, bästa kostym, huvudrollsinnehavaren Benjamin Voisin prisades som bästa manliga nykomling och Vincent Lacoste vann i kategorin bästa manlig biroll. Förlorade Illusioner kommer få svensk biopremiär i höst.
Ett pressmeddelande berättar:
Priset för bästa dokumentär gick till vår meditativa natur-dokumentär Snöleoparden av Marie Amiguet och Vincent Munier, som har svensk biopremiär den 11 mars. Snöleoparden har dragit stor publik i Frankrike med 600 000 besökare sedan premiären 15 december.

Sist men inte minst belönades Anamaria Vartolomei med ett välförtjänt skådespelarpris; Bästa kvinnliga nykomling, för sin starka prestation i abortdramat Omständigheter som just nu visas på biografer över hela landet.

Årets prisutdelning var den 47:e i ordningen och ägde rum på klassisk mark, konsertsalen Olympia som varit igång sedan 1893.

Filmrecension: Ennio: The Maestro – ett måste att se för alla filmintresserade

by

Ennio: The Maestro
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Giuseppe Tornatore

En helt underbar resa genom Ennio Morricones filmmusik och en kärleksförklaring till film och konsten att berätta med musik. Om någon inte förstått hur mycket musik tillför till en film kommer han/hon/hen att vara övertygad om musikens kraft efter att ha avnjutit denna två timmar och trettio minuter korta hyllning av Morricone och filmmusik.

Att en film hyllar någon behöver inte nödvändigtvis betyda kvalitet, men i denna film är det befogat och oemotståndligt. Ennio Morricone var en fantastiskt skicklig musiker och kompositör. Han var klassiskt skolad och skapade också musik utanför filmens värld. Men då de etablerade kompositörerna vid den tiden såg med förakt på filmmusik sågs Morricone inte riktigt som äkta kompositör.

Frågan är var filmmusik hade varit idag utan att Ennio Morricone hade gått före och brutit mark? Han var nyskapande, fantasifull och oändligt kreativ i hur han kunde skapa musik. Han var ett geni.

Ennio Morricone är mästaren bakom några av världens mest välkända och älskade filmsountrack. Han har skapat musik till hundratals filmer. Sin ikonstatus uppnådde han nog först för musiken till filmer som Sergio Leones Den onde den gode och den fule och För en handfull av dollar. År 2010 tilldelades Morricone Polarpriset. För musiken i Quentin Tarantinos The Hateful Eight (2015) belönades han med en Oscar för bästa filmmusik, men han var nominerad till en Oscar för musiken till flera filmer.

Han födde 1928 i Rom och gick ur tiden i juli 2020. Nu, drygt ett år efter hans bortgång kommer denna mästerliga dokumentär om hans musikaliska karriär. Ennio Mooricone medverkar mycket i filmen, både i intervjuer och som dirigent. Vi får höra honom och andra filmskapare och musiker berätta om hur musiken skapades och hur samarbetet gick till mellan Morricone och olika regissörer. En sak är säker: han måste ha varit otroligt charmig och ärlig och ständigt fokuserad på sitt skapande. Det är en fantastisk resa genom några av filmhistoriens milstolpar. En film som är ett måste för varenda en som är intresserad av film.

Längd: 2h 30 minuter

Filmrecension: Fabian – Berättelsen om en moralist – En omöjlig kärlekshistoria i ett galet Berlin

by

Fabian – Berättelsen om en moralist
Betyg 3
Svensk premiär 25 februari 2022
Regi Dominik Graf

En omöjlig kärlekshistoria i ett galet Berlin.

Mellankrigstid, Weimarrepublik och Berlin 1931
En tid präglad av arbetslöshet, inflation och dekadens. Hitler är i antågande och brunskjortorna syns allt mer i Berlin. Nazismen växer fram i industristaden Berlin.

Fabian möter Cornelia Battenberg och en intensiv kärlek uppstår. Han är arbetslös skribent och hon juridikstudent med skådespelardrömmar. Han har deltagit i kriget och drömmer mardrömmar på nätterna , på dagarna drömmer han om att skriva. Till arbeten är det lång kö och runtomkring är folk lemlästade från kriget.

I Berlin frodas nattlivet med barer och bordeller. Många lever som prostituerade
och sexuella tjänster av alla slag är till salu. När Cornelia får erbjudande om filmroll lämnar hon Fabian för regissören och chansen till karriär.

En film gjord med många tekniker. Inledningen från den moderna tunnelbanan skiftar plötsligt till 1931. En film med många bottnar och stilar. Berättarröster kommer in i dialogen, manliga och kvinnliga, gamla svartvita bilder från 30-talet bryter filmen.
Filmen greppar också många ämnen. Förutom den livslånga kärleken mellan Fabian och Cornelia är vänskapen , politiken, den sexuella hedonismen och den begynnande nazismen teman. Främst är det dock Fabian och andras förhållningssätt till livet som skildras. Fabian är totalt pank men han har sin moral. Han ifrågasätter sitt liv men han säljer sig inte.

Filmen är gjord efter en bok av Erich Kästner. En roman som är komplicerad att omvandla till film. Den tre timmar långa filmen staplar många intryck men efter halva filmen blir koncentrationen större och det vinner filmen på. Fabian (Tom Schilling) och Cornelia(Saskia Rosendahl) håller ihop filmen genom utmärkta insatser. Ändå kommer man aldrig nära dem utan skeendet blir det dominerande minnet av filmen.

Filmrecension: Belfast

by

Belfast
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Kenneth Branagh

En välmenande skildring av inbördeskriget i Nordirland, fokuserat på Belfast i slutet av 1960-talet. Men lite för ytligt, för sentimentalt och för många klichéer för att riktigt beröra. Trots att det är en snyggt filmad berättelse, konstnärligt tilltalande i svartvitt, med framstående suveräna skådespelare som Ciarán Hinds och Judi Dench och med sång och musik av Belfastfödde Van Morrisson klingar filmen inte helt äkta. Den är inte dålig men jag förstår i hög grad den kritik som framförts från de många jämnåriga med regissörens Kenneth Branagh som vuxit upp i Belfast under konflikterna. Filmen är ytlig och alltför sentimental. Men välgjord och inte alls dålig.

Filmen är Kenneth Branaghs mest personliga då de kravaller och stridigheter mellan katoliker och protestanter som blossar under 1960-talet skildras ur en liten pojkes ögon. Mer specifikt: händelserna på en gata där protestanter och katoliker bodde och levde sida vid sida och en dag brakade det lös och grannar började angripa grannar. Filmen är till stor del en självbiografisk. Den i filmens början nioårige Buddy, är Branaghs alter ego.

Att grannar vänder sig mot grannar har sorgligt nog hänt om och om igen i mänsklighetens historia. Jag saknar något i filmen som gör att jag känner paralleller med andra konflikter. Att konflikterna skildras ur pojkens ögon kan vara ett skäl att den saknar fördjupning. Vi får enbart höra att konflikten handlar om religon, att protestanter och katoliker hatar varandra. Men i grunden handlade konflikterna på Nordirland om mycket annat än religion. Som alltid när människor krigar finns det girighet, ekonomiska begär och maktgalenhet med i botten som det som ger bränsle åt konflikten. En liten pojke kanske inte kan se den helheten men visst kunde dessa aspekter funnits med. Då hade filmen känts mindre förljugen.

Kenneth Branagh flyttade med sin familj från Belfast som elvaåring. I filmen får vi se hur pappan kämpar med att betala restskatt i åratal och måste veckopendla till England för att jobba. Förmodligen är det på grund av att pappan är i England under veckorna som han kan se tydligare hur farlig situationen är. Mamman är fast i en illusion om att det är tryggare för barnen att bo kvar i Belfast där de känner alla, trots att konflikten eskalerar och omgivningen vill tvinga in alla att ta ställningen tycks hon inte se hur farligt det är att bo kvar. Jag tänker att den delen av filmen är en av de mer intressanta. Människor från andra konflikthärdar kan säkert känna igen den tvekan och rädsla mamman känner för att bryta upp.

En annan av filmens behållning är den kärlek lille Buddy och hans familj har till teater och film. Hur biobesöken var ett ljus i mörkret. Jag skulle gärna sett detta tema utvecklas mer.

Belfast har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser. Jag kan se att kritikerna är delade. På många håll hyllas filmen medan andra, liksom jag, är mer besvikna. Då jag känner så många som vuxit upp i Belfast under den tid som skildras hade jag höga förväntningar på filmen. Förväntningar som inte infriades. För mig är Belfast ingen dålig film men den känns inte som ett mästerverk, den surfar för mycket på en nostalgisk ytlighet som inte känns äkta.

Filmrecension: Tisdagsklubben – behållningen är Peter Stormare och Marie Richardson

by

Tisdagsklubben
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Annika Appelin

När Peter Stormare och Marie Richardson får vara ifred och agera utan alltför stränga ramar så håller sig Tisdagsklubben över vattenytan med ett fåtal millimeter. Framförallt så är det underhållande att se Stormare i en roll som drar åt det humoristiska hållet. För alla som sett Stormare berätta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns få svenska aktörer som kan förmedla en historia med sådan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag är beprövat inom genren och borde ge en stabil grund. Men när Richardson och Stormare kliver åt sidan och skådespelare som Ida Engvoll hamnar i centrum så väntar en trerättersmiddag från valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.

Som förrätt serveras vi en av de mest ansträngda och tragikomiska intrigerna på år och dagar. Det sätt som regissören Annika Appelin presenterar hela premissen är så pass krystat och långsökt att de sämsta av Arkiv X-avsnitt framstår sunt och förnuftigt. När vi kommer till huvudrätten så styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som gör allt vad de kan med ett undermåligt manuskript, genomusla karaktärer och en dialog som får publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterrätten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockersöt pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat så är alla montage, då vi överfalls av diverse maträtter, plastiga och inte det minsta aptitretande.

Det är fullkomligt vansinne att manusförfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Istället så tramsas värdefulla tillgångarna bort och Stormares chanser att briljera med komik åsidosätts för en rad bedrövliga romantiska utläggningar som gör tittaren högröd i ansiktet. Att Tisdagsklubben känns längre än en Nobelmiddag i ultrarapid gör inte saken mycket bättre.

Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare så är Tisdagsklubben filmvärldens motsvarighet till en dålig fryspizza – trist, smaklös och extremt idéfattig.