Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Survivor – stark film som alla borde se

by

The Survivor
Betyg 4
Svensk premiär 15 juli 2022
Regi Barry Levinson

Harry Haft (Ben Foster) är boxaren som suttit i koncentrationsläger och överlevt enbart genom att delta i boxningsmatcher i lägret. Matcher som är underhållning för nazistofficerarna men på liv och död för fångarna. Matcher där den som förlorar blir avrättad efter matchen.

När kriget är slut söker han efter den flicka Leah (Dar Zuzovsky) han en gång älskade och som han lovade att rädda. För att hitta henne eller för att hon skall kontakta honom kämpar han för att få en match mot den store Rocky Marciano. I sitt sökande träffar han Miriam (Vicky Krieps) och de blir ett par. Men livet blir inte lätt. Även om de livsval han gjorde i lägret aldrig var några val så ger de samvetskval och mardrömmar.

Ben Foster gör rollen med styrka och känslighet. Genom hans starka utstrålning, konstanta ilska och grinighet blir det ett porträtt av vad våld och trauman kan göra med människor. Det påverkar hela livet och det förstör för familj och barn.

Det är en stark film med mycket svåra situationer och våld. Med dokumentära bilder från judeförföljelse och utrotning visualiseras den verklighet som Harry hela tiden bär med sig. Men det finns också hopp i filmen. Den judiska kulturen och sammanhållningen. Viljan att hjälpa varandra. Barnen som kommer med framtiden.

En film där Ben Foster också visar överlevnadsinstinktens styrka. Ibland blir till och med hans ilska och bufflighet roande. Fint är också Vicky Krieps porträtt av den tålmodiga Miriam. Kingston Verner ger ett porträtt av sonens utsatthet. Hur föräldrarnas arv påverkar barnens liv.
En film alla borde se som en historielektion för att inte glömma. Men också för
skådespelarnas insatser främst Ben Fosters starka rolltolkning.

Filmrecension: Min sommar i Provence – vacker och helt oemotståndlig

by

Min sommar i Provence
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juli 2022
Regi Christophe Barratier

Så vacker och helt oemotståndlig. En av de finaste och vackraste berättelser om den första kärleken, om vänskap och om att växa upp och upptäcka att de vuxna inte alltid är perfekta och att mamma och pappa inte alltid har det så lätt. En film om klassklyftor och om den begynnande kvinnorörelsen och om livet, helt enkelt. Handlingen utspelas 1905, i en tid då ingen sprang omkring med mobiltelefon och det var inte många som hade bilar.

Tolvårige Marcel befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Han bor i Marseille men tillbringar sommaren ute på landsbygden i Provence tillsammans med sin mamma, pappa, sina syskon och mostrar och morbröder. Ute på landet har han vännen Lili, en bondpojke från granngården. Tillsammans sätter de fällor för smådjur och fåglar och de vandrar han över de lavendeldoftande kullarna och undersöker grottor. En dag under sina strövtåg stöter de två pojkarna på den mystiska flickan Isabelle. Från Marcels håll blir kärlek vid första ögonkastet. När en av två vänner blir förälskad påverkar det vänskapen. Kärleken till Isabelle för med sig flera komplikationer. Hon tycks tillhöra någon slags rik överklass och Marcel slits mellan Isabelles familjs tankar och sin egen pappas socialistiska idéer. Filmen är fylld av livets komplexitet och det berättas i lugn takt och med en hel del som är underförstått. Filmskaparen litar på sina tittare och låter oss känna och förstå situationen på vårt sätt.

Filmen hær så många styrkor. Fotot, ljuset, miljöerna, skådespelarna och att den inte säger allt rent ut och den har flera nivåer i berättelsen. En viktig del i skildringen är Marcels föräldrar som båda tillhörde de människor som under 1900-talets början anammande feministiska och socialistiska tankar. Där är en hel del som sägs mellan raderna. Det är en film som tar sig tid att berätta, på ett lugnt och underbart sätt, som gör att jag känner det som att jag är med.

Filmen på verkliga händelser och är baserad på i en biografi av Le temps de secrets från 1959, den tredje av fyra böcker där filmskaparen och författaren Marcel Pagnol skrev om sin egen barndom. Marcel Pagnol var först med att göra dialogbaserad talfilm på franska och drev sin egen filmstudio utanför Marseille från 1932 och fram till kriget. Han var också den första filmskaparen som blev invald i Franska Akademin. Marcel Pagnols romaner har legat till grund för succéfilmer som Jean de Florette och Jean de Florette del 2 – Manons källa.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland bli övertydliga då filmskaparen är rädd för att missa något som alla känner till och anser att det måste finnas med. Dramaturgin får ibland ge vika för det biografiska. Denna film går visserligen fram i lugn takt men den känns inte på något sätt instängd eller påtvingad att ta med något. Den är en helt underbar film om en tid som inte längre finns men dess grundberättelse om den första kärleken, om vänskap, familj och besvikelse är evig.

Protest mot behandlingen av iranska filmskapare

by

Initiativtagare till protesten är Folkets Bio som sedan decennier sett till att den den fantastiska iranska filmkonsten nått den svenska publiken. Panah Panahis (son till Jafar Panahi) unika och enastående debutfilm Hit the Road som hade premiär i mars i år, är fortfarande bioaktuell.

Med anledning av de senaste dagarnas arrestering av framstående iranska filmskapare har Folkets bio samlat några av Sveriges viktigaste filmaktörer till en gemensam protestskrivelse.

I ett pressmeddelande skriver Folkets bio:
Det är med bestörtning vi tar del av beskedet att Irans regering, under ledning av den brutala och ultrakonservativa presidenten Ebrahim Raisi, slagit till och arresterat några av vår tids största filmare. Bland de arresterade finns Jafar Panahi, 60 år, belönad med Guldbjörnen i Berlin för sin film ”Taxi Teheran” och vars samtliga filmer visats på biografer i Sverige. Redan 2010 arresterades han för första gången för ”propaganda mot den iranska staten”, men har sedan dess, trots att han är belagd med husarrest, fortsatt att göra filmer som når ut i världen.
Utöver Panahi arresterades även filmregissörerna Mostafa Aleahmed och Mohammad Rasoulof, som båda arresterades dagen innan Panahi för ”propaganda mot staten”. Rasoulof fick Guldbjörnen i Berlin 2020 för sin makalösa film ”There is no Evil”. De tre regissörerna har dessutom belagts med yrkesförbud.
Vi protesterar med eftertryck mot behandlingen av dessa framstående filmare som kämpat för yttrandefriheten i sitt land och mot förtryck av de mänskliga rättigheterna som under de religiösa mullornas ledning kommit att alltmer raderas.
Vi kräver att de omedelbart återfår sin frihet.

Riksföreningen Folkets Bio
Stefan Jarl, grundare och filmare
Katrina Mathsson, verksamhetskedare

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare Göteborg Filmfestival
Calle Nathansson, VD Folkets Hus och Parker
Eva Esseen Arndorff, VD Triart
Bo-Erik Gyberg, preses Svenska Filmakademin
Mattias Nohrborg, distributör & producent, TriArt Film/B-reel Films
Hjalmar Palmgren, filmproducent
Jakob Abrahamsson, VD Nonstop Entertainment
Christina Olofson, filmproducent
Anna Lindström, VD Lucky Dogs
Mathias Holtz, styrelseledamot Europa Cinemas

Way Out Wests filmprogram fyller på med Tunna Blå Linjen, dokumentärer och filmer

by

Way Out West kompletterar filmprogram med Tunna Blå Linjen, hyllade dokumentärer och filmer, berättar ett pressmeddelande:
Way Out West har nu släppt resten av filmprogrammet för årets festival. Förutom världspremiär av kommande säsongen av prisbelönade serien Tunna Blå Linjen blir det förhandsvisningar av två svenska långfilmsdebutanter: Stammisar av Måns Nyman och Året jag slutade prestera och började onanera av Erika Wasserman. Bland de nya titlarna finns också svenska premiärer av två dokumentärer hyllade på årets Sundancefestival: Fire of Love och Sirens.

I andra säsongen av SVT:s populära serie Tunna Blå Linjen utökas persongalleriet men grundfrågan består: Kan man förbli en hel människa om man i sitt jobb dagligen möter utsatthet, smärta, våld och hat? I Stammisar av Måns Nyman följer vi Stockholmare på jakt efter kärlek och autenticitet en varm sommarnatt, bland skådespelarna finns både hyllade och etablerade som Carla Sehn, Joel Spira och Sofia Kappel och gäster från Sveriges hiphop-elit. Vi visar också Erika Wassermans långfilmsdebut Året jag slutade prestera och började onanera där stjärnan Katia Winter spelar karriäristen Hanna som får sparken och måste omvärdera sitt liv, bland annat med hjälp av onani.

Bland de många dokumentärerna på årets festival tillkommer nu en rad svenska premiärer av internationellt hyllade filmer. Bland annat Fire of Love om kärleksparet som levde för att utforska vulkaner, Sirens om mellanösterns första och bästa kvinnliga dödsmetalband och Oscarsvinnaren Summer of Soul av Questlove om Harlem Cultural Festival 1969. Vi premiärvisar också Alfons – bit för bit om barnboksförfattaren Gunilla Bergström och Alfons Åberg.

I år återkommer också kortfilmsprogrammet med sex nya kortfilmer och musikvideos i en spännande mix. Maceo Frost premiärvisar kortfilmen ZIGIDI från sitt nya projekt där artisten Robin Nazari rappar på kurdiska, och Amiin Madar visar sin nya film Miski & Bianca om vänskap och kvinnors utmaningar i kampsportsvärlden.

SAMTLIGA TITLAR I DETTA SLÄPP:
Tunna blå linjen av Cilla Jackert & Anders Hazelius. Sverige, 2022, TV-serie. Världspremiär
Stammisar av Måns Nyman. Sverige, 2022, Spelfilm. Exklusiv förhandsvisning.
Året jag slutade prestera och började onanera av Erika Wasserman. Sverige, 2022, Spelfilm.
Sirens av Rita Baghdadi. Lebanon, 2021, Dokumentär. Svensk premiär.
Fire of Love av Sara Dosa. USA/Canada, 2022, Dokumentär. Svensk premiär.
Meet me in the bathroom av Will Lovelace & Dylan Southern. USA, 2022, Dokumentär. Svensk premiär.
Alfons – bit för bit av Johan von Sydow. Sverige, 2022, Dokumentär. Världspremiär.
Summer of Soul av Questlove. USA, 2021, Dokumentär.
Nelly & Nadine av Magnus Gertten. Sweden/France, 2022, Dokumentär.
The scars of Ali Boulala av Max Eriksson. Sverige, 2021, Dokumentär.
Magisterlekarna av Ylva Förner. Sverige, 2022, Spelfilm.
Ahmadu av Jacob Frössén. Sverige, 2022, Dokumentär.
STACCS presenterar: Heaven Adores You av Nickolas Dylan Rossi. USA, 2014, Dokumentär.
All the Streets Are Silent: The Convergence of Hip Hop and Skateboarding (1987-1997) by Jeremy Elkin. USA, 2021, Documentary.

Kortfilmer
ZIGIDI av Maceo Frost. Sverige, 2022, Kortfilm. Världspremiär.
Miski & Bianca av Amiin Madar. Sverige, 2022, Kortfilm. Världspremiär.
Josef av Aman Niel. Sverige, 2022, Kortfilm.
A bath in my Mothers Womb av Mona Namér. Sverige, 2022, Kortfilm.
Thrife – This is Sweden av Joakim Bernardo. Sverige, 2022, Musikvideo.
Jag ville ha en familj av Irene Lopéz. Sverige, 2022, Kortfilm.
The Diamond by Vedran Rupic. Sweden, 2022, Short. Swedish premiere.

Filmrecension: Downton Abbey: En ny era – en nu säsong av tv-serien hade varit bättre

by

Downton Abbey: En ny era
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juli 2022
Regi Simon Curtis
I rollerna Dominic West, Laura Haddock, Maggie Smith, Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Jim Carter m fl.

Som en stor älskare av tv-serien Downton Abbey är det ett måste för mig att se långfilmerna också. Men jag kan konstatera att berättelserna om människorna i och kring Downton Abbey kommer inte till sin rätt i långfilmens format. I tv-serien är Downton Abbey helt underbar, fascinerande, mänsklig, varm och med engagemang för människors öden. Regissören kan gå in mer på djupet i karaktärerna och få oss att känna med dem i deras utmaningar i tv-serien. I långfilmens format blir berättelsen ett surfande på ytan.

Handlingen utspelas delvis på godset i England men också i Frankrike. Änkehertiginndan (Maggie Smith) har ärvt en magnifik villa i södra Frankrike och det är ett mysterium varför hon ärvt detta. En grupp av familjen och några av de anställda ger sig av dit för att besöka villa och änkan och sonen till den man som testamenterat villan. Den delen av berättelsen var för min del mest ointressant och mest ytlig och klichéartad.

På hemmaplan utspelas samtidigt ett äventyr för de som är kvar så ett filmbolag vill hyra en del av godset för en inspelning. Tjänstefolket blir begeistrade över chansen att få passa upp på kända skådespelare. Filmen som spelas in är en stumfilm och det är precis när ljudfilmen börjar slå undan stumfilmen. Det var en del skådespelare som inte klarade övergången till ljudfilm. Som filmintresserad är det ofta intresserat att få detta gestaltat.

Seriens behållning är förstås återseendet, att åter få se dessa karaktärer och dessa duktiga skådespelare även om det blir på en ytlig nivå där flera tyvärr mest får spela en slags kliché av sig själva. Den största behållningen på skådespelarsidan var nog Dominic West som dök upp i en roll som en firad skådespelare. Dominic West som många känner igen bland annat från kult-serien Wire och The Affair.

Tragiskt är det ju att kunna konstatera att trots att mer modern tid närmar sig består uppdelningen mellan överklass. Muren mellan överklassen och underklassen står kvar och nästan omöjlig att forcera. Det spelar ingen roll om underklassen för en liten stund får spela finare folk i en filminspelning, klyftan mellan klasserna består i verkligheten.

Att Tom lyckats göra en klassresa – det är ett stort undantag som på något sätt också befäster det faktum att klassklyftorna är gigantiska. Han blev förälskad i ena dottern härskarna över Downton Abbey-området. Han fick till och med gifta sig med henne och när hon dog fick han ansvaret över deras gemensamma dotter och där lyckades ju godsägarfamiljen få honom att stanna för dotterns skull och sakta men säkert han han förvandlats till en av dem. Det är intressant att det är kanske vad denna långfilm mest av allt berättar: att moderna tider må kunna med det förändrar inte hur åtskilda klasserna lever och hur stora skillnaderna är. Däremot är jag tveksam till om det är manusförfattarens och regissörens medvetna grepp. Jag får mest känslan av att de är fyllda av en slags förälskelse i själva systemet med rika och underklass. Att de mest tycker det är tjusigt. Eller så har filmens skapare så stor respekt för oss tittare att de inte vill skriva oss några slutsatser på näsan.

Mest av allt tror jag filmen skapades för att ge Downton Abbey-älskarna lite svara på vad som händer med de olika karaktärerna. Men jag hade föredragit en ny säsong av serien istället. Det hade gjort mer rättvisa åt karaktärerna.