Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Playground – en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv

by

Playground
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Laura Wandel

Playground är en skildring av barndomens mörka sidor och visar hur hemska barn kan vara emot varandra utan att vuxna ser eller förstår ett dugg av vad som pågår. Det gör ont i magen när jag ser hur blinda och oförstående de vuxna kan vara. Det blir extra starkt då allt är filmat ur barnens perspektiv med kameran på barnens höjd. Vi ser vilka vuxna som ens orkar böja sig ned och möta barnen där de är och vilka som bara gormar uppifrån. Playground är en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv.

Vi får följa sjuåriga Nora som slits motvilligt ur sin pappas famn vid grindarna till skolan där hon nu ska börja. Hon ska börja skolan och kommer dit tillsammans med sin äldre bror Abel. Nora gråter och vill inte alls börja i skolan och hon söker upp sin bror för att få vara med honom på rasterna. Men han knuffar bort henne. Ganska snart inser både Nora och vi som tittar på filmen att Abel är mobbad. Han är inte bara retad utan blir slagen och doppad med huvudet i toalettstol och slängs bland sopor. Nora måste lära sig de sociala koder som hjälper bland barnen. Det är en tuff värld för barn. I periferin anas en och annan vuxen men nere i Noras ögonhöjd är det barnens granithårda spelregler som gäller.

Ibland är Nora väldigt sur och jag blir förskräckt över att hon inte vågar berätta för de vuxna. Jag vet inte hur det är i skolor nu för tiden. Så här hård mobbning med våld förekom inte i den skola där jag gick men däremot blev många retade. Det kunde göra ont också men detta våld som förekommer i filmen är ändå mycket värre. Det gör ont att se och jag hoppas att filmen ses av alla som arbetar med barn och att den kan få igång samtal om barnens tillvaro i skolan.

Det är så hemskt att barnen så sällan kan prata om vad som händer med de vuxna, att de inte kan förklara vad som händer och att ingen vuxen verkar vilja försöka ta reda på vad som händer och varför. Inte att undra på att världen är full av vuxna som struntar i andra och att det blir krig och klimatförstörelse, när barn växer upp under sådana hemska situationer och sedan blir vuxna.

Filmens regissör, Laura Wandel, är född 1984 i Bryssel. Playground . Den tog fem år att göra. Laura Wandel tillbringade mycket tid på skolgårdar och över 200 barn provfilmades innan hon hittade rätt. I ett pressutskick berättar hon:
– Barnen fick inget manus. Tillsammans med en speciallärare arbetade vi fram en metod där barnen presenterades för en situation och tillsammans kom vi framåt med scenerna. På så vis kunde de bidra med sina egna tankar och erfarenheter. Jag vet till exempel ingenting om TikTok. Det kom helt från barnen.
Att hela tiden hålla kameran på barnens nivå gör att de vuxna ofta bara syns från midjan och ner.
– Men när de böjer sig ner till barnens nivå, då vet vi att de anstränger sig för att verkligen lyssna.

Playground, som var Belgiens Oscarsnominering 2022, vann Kritikerpriset i Cannes 2021 och vann Dragon Award Best International Film på Göteborg Filmfestival 2022.

Tankar om filmen Nitram – en obeveklig färd mot katastrof

by

Nitram
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi Justin Kurzel

En lång vandring utan hopp, raka vägen till katastrofen. Filmen bygger på en verklig händelse, ett av ett av Australiens största trauman i modern tid, massakern i Port Arthur 1996 då 35 människor sköts ihjäl och ett tjugotal blev svårt skadade. I filmen får vi följa den unga man som utförde detta hemska massmord.

Det är en fruktansvärd hemsk tillvaro vi får följa. Den unga mannen som föraktfullt kallas Nitram av mobbande barn och ungdomar tycks inte ha någon chans i livet. Det som är så hemskt är att vi hela tiden ser att allt är på väg mot en stor katastrof. Där finns inget hopp. Det finns inte heller någon riktig förklaring. Det finns delförklaringar som kan säga något men något svar på vad som kunde hindrat utvecklingen ser jag inte.

Nitram skulle troligen i svensk barnpsykiatri idag få flera bokstavs-diagnoser. Han är en udda person. Det som skrämmer mig är om en film som denna kan få människor att sätta likhetstecken mellan att ha ADHD och/eller borderline-personlighet och/eller något från Aspergersyndrom och att vara farlig. Jag tänker att filmskaparen inte vill hitta några förklaringar eller svar på hur en ung man kan besluta sig för att utföra ett sådant massmord på människor. Nitram var så omtänksam mot hundarna att han släppte dem fria innan han åkte iväg för att skjuta ihjäl människor.

Nitram hyllades av kritiker i Australien och kammade vid Australiens motsvarighet till Oscarsgalan hem priser i hela åtta kategorier. Caleb Landry Jones som spelar Nitram är en av filmens plus, liksom de övriga tre huvudkaraktärerna: Essie Davis, som den mystiska väninnan Helen, tillsammans med Judy Davis och Anthony La Paglia, som de maktlösa föräldrarna, gör genomgående lysande rolltolkningar. Det känns ända in i hjärteroten att se föräldrarnas maktlöshet. Deras son är udda och får inga vänner och föräldrarna ser hans våldsamhet som finns där, hela tiden, och samtidigt älskar de sin son. Föräldrarna försöker så gott det kan. Kan samhälle och medmänniskor göra något för att hindra att någon blir så utanför allt? Skulle samhället kunnat gett mer stöd åt föräldrarna? Det är en svår fråga för Nitram är inte lätt att ha att göra med. Han leker verkligen med det som är farligt.

Att det är så enkelt att få tag på vapen i Australien är förstås en bit i det som möjliggjorde katastrofen. Men för övrigt är det många olika orsaker som vävs samman.

Filmens behållning är de duktiga skådespelarna. Men då katastrofen hela tiden hänger som ett mörkt moln över filmens handling är den svår att se, den gör ont. Jag lider med föräldrarnas maktlöshet. Nitram skildrar en obeveklig färd mot katastrof

Filmrecension: Bullet Train – En tågresa som får både Tarantino och Thomas the Tank Engine att blekna i jämförelse

by

Bullet Train
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi David Leitch

Bullet Train är baserad på boken av Kōtarō Isaka från 2010. Jag har inte läst förlagan, men på förhand hade jag förväntat mig att den skulle vara i stil med traditionella japanska deckare som The Tokyo Zodiac Murder, The Honjin Murders eller The Decagon House House Murders. Men jag blir snart varse om att Bullet Train är mer av en mörk komedi i stil med Tarantino eller Cohen-bröderna.

I huvudrollen som “Ladybug”, en otursförföljd småtjuv som går i terapi och precis har upptäckt zen, ser vi Brad Pitt. Jag tycker han gör rollen med en stor nypa charm. Han får hoppa in i ett uppdrag att stjäla en resväska på Shinkansen, ett snabbtåg som går från Tokyo till Kyoto. Det visar sig att tåget är späckat med en mordisk ensemble yakuzas och lönnmördare. Däribland de charmiga brittiska “tvillingarna” Lemon och Tangerine, varav den ena är besatt av Thomas the Tank Engine.

Filmen är strax över två timmar lång men är förvånansvärt underhållande, åtminstone i jämförelse med andra filmer inom genren. Det rör sig mellan slasher, komedi och action. Själva handlingen är chockerande simpel och det bjuds inte på särskilt många twister, men karaktärerna bär mer eller mindre hela filmen på egen hand med sin kemi och humor. Bullet Train kommer knappast gå till filmhistorien som ett mästerverk men den bjuder på högintensiv underhållning och kan mycket väl bli en kultfilm.

Årets Timelessfest bjuder på Nina Menkes, Petra och Peter von Kant, Fire Walk With Me, Terminator 2 och en ung Björk i Juniper Tree

by

För sjunde året i rad arrangeras Nordens största klassikerfestival TIMELESSFEST, med nyrestaurerade klassiker och samtal som sätter filmhistoriens mästerverk i nya sammanhang.

Ett pressmeddelande berättar:
Under festvalen som pågår 31 augusti till 4 september visas bland andra filmer av Nina Menkes, Kelly Reichardt och Miklós Jancsós. Dessutom blir det visning av Petra von Kants bittra tårar (Reiner Werner Fassbinder) jämte förhandsvisning av den nya remaken Peter von Kant (François Ozon). En ung Björk syns i bröderna Grimm-baserade The Juniper Tree, Terminator 2 gör comeback och Twin Peaks-prequelen Fire Walk With me visas för den som bättre vill förstå mysteriet Laura Palmer.
Timelessfest invigs med vernissage för den andra upplagan av NonStop Plakat, där 12 konstnärer fått fritt spelrum att göra egna tolkningar av filmposters ur arkiven. Bland annat har Roxy Farhat gett nytt ansikte åt Caroline Thompsons Black Beauty, Edith Hammar åt Derek Jarmans Caravaggio och Jacqueline Ilijin åt Deadly Weapons av explotationfilmpionjären Doris Wishman.

Bland höjdpunkterna på årets Timelessfest finns Nina Menkes Queen of diamonds från 1991 och hennes helt nya film Brainwashed: Sex-Camera-Power, där hon utforskar filmhistoriens blick baserat på Laura Mulveys feministiska teorier, den visades på Sundance filmfestival och Berlins filmfestival, och det sägs att den som ser den aldrig kommer kunna se på film på samma sätt igen. Kelly Reichardts senaste film Fist Cow blev många svenskars första möte med henne som regissör, men på Timelessfest får publiken möjlighet att ta del av två av hennes tidigare mästerverk: Old joy och River of grass. Den ungerska filmskaparen Miklós Jancsó är känd för att på olika sätt skildra maktmissbruk, hans Män utan hopp och 50-årsjubilerande Röd Hymn visas under Timelessfest.

Som vanligt kommer flera visningar inramas av samtal med regissörer, filmvetare och journalister. Bland annat samtalar regissören och grioten Dani Kouyaté omThe Franc och The little girl who sold the sun av Djibril Diop Mambéty med fokus på Mambéty som sagoberättare. Esmé Fransen, doktorand vid Stockholms Universitet, sätter Rainer Werner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar och Ozons remake i sitt queera sammanhang. Wanda Bendjelloul och Palmer Lydebrandt tar sig an Outrage av Ida Lupino i ett samtal om hur den var långt före sin tid i sin skildringen av sexuella övergrepp. Bland många fler.

Timelessfest äger rum i Stockholm 31 augusti-4 september 2022 på Bio Capitol, Zita, Victoria, Grand, Bio Aspen, Bio Bristol, Gröna Ladan, Bio Kaskad, Klarabiografen och Hornstull Stadsbibliotek.

Filmrecension: Lille Allan – den mänsklige antennen – spännande och gullig

by

Lille Allan – den mänsklige antennen
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Av Amalie Naesby Fick

Leverantören kallar denna familjefilm för ”sommarens roligaste och galnaste film”. Det stämmer bra. Det är en både spännande och gullig film för barnfamiljerna med UFO-jakt, en skrämmande man vars intresse är att samla på uppstoppade ekorrar och andra djur, en mänsklig antenn och en söt liten utomjording som heter Majken. Men mest av allt handlar filmen om att det inte är farligt att vara ledsen och att det är bra att säga vad man tänker och känner. Det är klart att som vuxen förstår vi vad som ska hända, det är en hel del som är förutsägbart i berättelsens handling. Men denna animerade film är ändå härligt galen och kommer säkert att engagera barnen. Ett plus är de duktiga svenska rösterna.

Allan är en liten kille som är väldigt ledsen eftersom hans föräldrar ska skiljas och han har därför flyttat till ett hyreshus i en annan stad tillsammans med sin pappa. Hans mamma har nämligen fått chansen till ett nytt och mycket ansvarsfullt arbete och då har hon inte tid för sin lille Allan. Men Allan är en snäll pojke, alldeles för snäll. Han visar varken för föräldrarna eller någon annan hur ledsen han är. Han spelar tapper och erkänner inte ens för sig själv hur ledsen han är.

I hyreshuset lär han känna en granne, Helge, som är en gammal man som inte kan ta sig utanför sin lägenhet och som är besatt av UFO och yttre rymden. Helge har en mängd maskiner och annat i sin lägenhet där han undersöker rymden. Helge säger sig ha upptäckt att Allan har en särskild slags energi som gör att han kan dra till sig utomjordingar. Helge övertalar Allan att bli en antenn för att locka dit utomjordingarna. Allan rullas in i folie och hissas upp långt upp över taket.

Att locka till sig utomjordingarna kan ha sina risker. När en utomjording dyker upp finns det fler som gärna vill få kontakt med den och de har inte alltid goda avsikter. Allan och Helge måste ta till alla knep de kan för att försöka rädda den söta lilla utomjordingen Majken. Under den utmaningen måste de möta sina egna rädslor också.

Om jag hade små barn i min närmaste omgivning är det denna film jag skulle ta med dem på.