Film

Pissa i motvind
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Lise Akoka, Romane Gueret

En film om en filminspelning i en förort, i ett miljonprogramsområde i norra Frankrike. Det är ett drama men som tittare får jag stundtals känslan av att det är en dokumentär, men det är det inte så det blir metafilm som absolut är sevärd men ändå som spretar för mycket, flera öden poppar upp och intressanta karaktärer lyfts fram men inget följs upp på djupet.

Det börjar med att vi får se hur kön till provfilmningen ringlar lång. Filmskaparna väljer ut några barn och ungdomar till rollerna och det visar sig vara områdets riktiga ”värstingar”. Socialarbetare, lokalpolitiker och andra vuxna som arbetar för att höja statusen på området blir besvikna när filmen sätter fokus på områdets rötägg och visar det nedslitna och områdets bekymmer och svårigheter istället för att något av de som är positivt får komma fram.

Konflikten de som vill förändra förorten och filminspelningens team som istället lyfter framproblemen och det negativa är ett av flera teman i filmen men som bara bubblar lite grann. Ett annat tema är vilka orimliga prövningar som regissören utsätter de unga skådespelarna för. Scenen där tioåringen Ryan blir nedslagen och brutalt slagen av ett stort gäng är skrämmande. Men inte heller det tema får ta något utrymme. De barn och ungdomar som får vara med filmen har alla sin bakgrund och sin problematik, en del är övergivna av föräldrar, någon har förlorat ett syskon och en har precis kommit ut från ungdomsfängelser – det är öden som vi inte heller får komma närmare utan som också bubblar på ytan.

Det filmteam som filmen handlar om kommer så tydligt från helt andra förhållanden, från en kreativ medelklass eller akademiker. Det känns som att de tror sig vara goda människor för att de sätter fokus på några problembarn från ett nedkört område. Men samtidigt verkar inte filmskaparna vara medvetna om att den känslan sprids via filmen. Att övre medelklassen kan stärka sina genom med att vara goda änglar som möter människor i utanförskap är ett tema som filmen har men som den inte heller tar tag i.

Kameran fastnar ofta länge med närbilder på de unga skådespelarna och alldeles speciellt på Ryan (som spelas av en fantastisk barnskådespelare, Timéo Mahaut) och Lily (spelas av duktiga Mallory Wanecque). Om filmindustrin tar hand om dem på bra sätt lär vi få se dem i flera filmer och tv-serier framöver. De kan verkligen agerar och har stor bredd i sitt kroppsspråk och sina ansiktsuttryck. Det är deras rollprestationer som gör att filmen av mig ändå får betyg 3. För övrigt skulle den fått ett steg lägre då den spretar åt alldeles för många håll och mest ger en tomhet efteråt.

Mästerkatten 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Joel Crawford, Januel Mercado

Då Dreamworks Shrek hade premiär för mer än tjugo år sedan var det den första konkurrenten till Pixar, som efter succéerna med Ett Småkryps Liv och Toy Story verkade ha monopol på datoranimerad film. Den västerländska animerade filmen verkade därmed vara uppdelad mellan Dreamworks och Pixar.

Men där Pixar har fortsatt att frodas – och bevarar sin status som en av världens främsta filmstudios oavsett format, har Dreamworks fallit tillbaka i skuggorna. Studions senaste filmserier som Boss Baby och Madagascar har inte direkt försatt biobesökare i eld och lågor. Numera kan Dreamworks inte ens titulera sig som näst bäst inom kategorin animerad film, den titeln tillfaller istället Illumination vars finansiella framgångar inte tycks upphöra.

Shrek har – likt sin studio, blivit irrelevant. Där Toy Story belönades med ett knippe fenomenala uppföljare blev Shrek sämre för varje ny film. 2011 var serien totalt dränerad, det enda sättet vara att sadla om och lämna det gröna träskmonstret. Den karismatiske och stridslystne Mästerkatten fick istället sin första solofilm som mottogs relativt väl. När nu uppföljaren väl har premiär har det gått otroliga elva år, en väntetid som kan jämföras med James Camerons uppföljare till Avatar.

Men där Camerons mastodontprojekt bär med sig förväntningar om att rädda biograferna ur ekonomisk kris finns det inga storslagna ambitioner med Mästerkatten 2. Det är en regelrätt uppföljare som inte har några tankar på världsherravälde. Men denna lättsamma inställning gör också uppföljaren till en oväntat underhållande, men förutsägbar, film.

Att hoppas på något nyskapande eller innovativt vad gäller den animerade familjefilmen i och med Mästerkatten 2 är bäst att glömma. Det här är lika traditionellt som raketer och champagne på nyårsafton. Patoset är sockrat och pudrat, berättelsen är så pass simpel att den kunde ha formats med hjälp av en kakform. Regissörerna Joel Crawford och Januel Mercado kunde därmed ha kunnat koppla på autopiloten. Men till deras stora förtjänst uppvisar de istället en brinnande entusiasm för projektet. Från första början trycker man gasen i botten med skamlöst hurtiga och storslagna actionscener som är mycket medvetna om sin absurda natur.

Det vilar något ungdomligt, busigt och finurligt över hela filmen vilket förmildrar de förutsägbara strukturerna och bristen på sann kreativitet. Det är så pass energiskt att Crawford och Mercado ibland glömmer bort att de regisserar en barnvänlig familjefilm, detta då de introducerar rena skräckelement som kommer leda till både en och annan tänd nattlampa för de yngsta besökarna. Men den här spretiga och spontana registilen är oväntat charmerande då den är befriad från någon som helst cynism. Många gånger kan det tyckas vara alltför kaotiskt och flamsigt men det balanseras ständigt upp av den ostoppbara energin.

Tyvärr så förtas en del av behållning i och med den svenska lokala versionen, något de flesta svenska biobesökare kommer att behöva se. Vi får varken Antonio Banderas eller den geniala Olivia Colmans röster. Istället serveras – ännu en gång, en oinspirerad och sömnig dubbning som får flera sekvenser att kännas onödigt forcerade och krystade. Förutom Rafael Edholm i huvudrollen verkar ensemblen ha gått i ide. Det finns dock flera problematiska inslag som inte kan tillskrivas dubbningen.

Animationen flänger runt mer än den titulära katten. Tanken är att skapa en hybridvariant av animation som ska befinna sig någonstans mellan den typiska västerländska digitala animationen och japansk anime. Slutresultatet blir dock bisarrt eftersom flera sekvenser, innehållandes ett multum av karaktärer i full rörelse, mest liknar marionetter som just genomgått höftledsoperationer. Den här grovhuggna animationen är tyvärr indikativ för filmens final. Trots entusiasmen och passionen finns det en gräns när fundamentet är otillräckligt. Då klimax närmar sig finns det knappt något kvar att ge. Det blir en pliktskyldig och menlös final som trampar vatten i sådana mängder att det kommer att orsaka fuktskador i biosalongen.

Även om Mästerkatten 2 inte är något polerat mästerverk är det dock svårt att inte ha väldigt roligt. Det är en energisk, humoristisk och lättsam historia som passar utmärkt i jultider.