Decision to Leave
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Park Chan-Wook
I slutet av 1990-talet, och början av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – där de frångick direkta tolkningar av enskilda litterära verk för att istället industrialisera varumärket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda förändringen som filmerna genomgick – nu fanns också ett berättartekniskt grepp där huvudkaraktärerna inte bara var poliser i tjänst, utan även privatpersoner med sina egna problem och våndor. En slags Nordic Noir där mörkret inte kom utifrån samhället eller solens frånvaro utan istället människans inre. Det är någonting som känns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regissör, tidigare känd för bland annat Hämnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erkänt den svenska polisinsinpirationen.
Om regissören gjort sig känd för våld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i högre estetisk anda där allting inte alltid är så entydigt och lättbegripligt. Även denna film kräver sin uppmärksamhet och sitt engagemang. I grunden väldigt enkel, en mordgåta vars lösning inte är slutet utan bara början, och en polis vars olösta fall håller honom vaken så till den grad att det nästan dödar honom. Sen tillkommer en inte så klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och mångbottnade personlighet gör allting desto krångligare. Upplägget och berättarstilen underlättar inte utan sätter hela tiden sin tittare på prov så det är inte filmen för någon som söker lätt underhållning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och känna ömsesidig respekt från en filmlyriker vars verk nästan uppgår i ett drömtillstånd.
Detta är dock inte bara en fröjd för hjärnan utan också för ögonen och hjärtat. Det är nämligen inte bara väldigt snyggt filmat och färggraderat utan även väldigt vackra motiv som fångats. Miljöer av storstadsdjungel och vykortsvackra stränder är bara ett par exempel av det ögongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa människor, personligheter och intrikata relationer är det svårt att inte falla pladask för denna svårsmälta pärla och vilja ta den till sig och trycka hårt mot bröstet som att hålla om en kär vän som blivit svårt sjuk och kanske aldrig får återse igen. Därför lämnar jag biografen något omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – förutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som på något sätt fångat omvärldens intresse – och med en känsla av att den kommer hålla mig uppe likt en av de många olösta fall i filmen. Tur då bara att den utsöndrar livsenergi snarare än undergångskänsla så det inte slutar där.