Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

by

La Grazia

La Grazia
Betyg 4
Svensk biopremiär fredagen 11 september 2026
Manus och regi Paolo Sorrentino

Den italienska mästaren Paolo Sorrentino, tidigt känd för Kärlekens konsekvenser och This Must Be the Place som följde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen också TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, är nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regissörens mångåriga kollaboratör Toni Servillo (som även spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess förhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godkänna ett lagförslag om dödshjälp som han länge skickat fram och tillbaka för att undvika.

På honom om detta är hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt för att lagen ska kunna godkännas. Hon är behjälplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till rätt instanser för korrigering innan presidenten förhoppningsvis skriver under någon gång. Det moraliska dilemmat, som Mariano själv ser det, är att hjälpa någon att dö är mord. För att understryka problemet hamnar vi i en ridhall där en häst lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska få leva tills dess att den naturligt går bort. Även här går hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga övertygelser och följdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig hästen eller de två fängelsekunder som är aktuella för benådning (vilket filmens titel alltså understryker) visar kanske på presidentens ålder men också hans bakgrund som jurist där all verklighetens bedömning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en över 2000 sidor lång bok om. Ändå är han väldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifrån egna känslor och angränsande omständigheter som bör förmildra synen.

Filmens bildspråk är estetiskt överdådigt men ändå på ett nedtonat sätt. Den inledande bilden med presidenten som går mot kameran för att hämta en cigarrett är väldigt snyggt fångad. Bildspråket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer närgångna personliga porträttbilder nästan som gör att vi kommer både människan och dramat nära. Kanske är Paolo här precis som sin huvudperson lite låst till sin egna perfektion och försöker föryngra sig – Mariano genom musiken när han börjar lyssna på och prisa hip-hop, och Sorrentino genom några slarviga kamerasvep som kanske ska kännas ungdomligt rörliga och nästan slarvigt snabba som om de vore beställda av en debutregissör – men som mest förstör filmens enhetliga språkbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men säkert. Dock är de så få och kortvariga att de knappast förstör helhetskänslan speciellt, eller drar ned den nämnvärt, utan det är i dess ganska enkla moraliska dilemma och frågeställande som den bara nästan når storheten. En bra film må ställa frågor om livet och moraliska frågeställningar, men en mästerlig sådan låter också publiken reflektera och till och med låta filosofera om hur de hade agerat om de själva var i samma situation och mött svåra politiska och/eller moraliska dilemman. Här kommer allting ganska enkelt för alla andra än huvudrollsinnehavaren och väldigt lite lämnas till fantasin eller det egna tänkandet. Filmens två exempel är också ganska enkla, först får framstå som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull för enkla orsaker bakom som tycks väldigt enkla att förhålla sig till, som att det vore mänskligast att avliva hästen istället för att låta den lida i onödan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyvärr.

Allt som allt är det ändå en intressant och vacker film som fångar dagens Italien, modern kultur och tanken om att åldras och att kunna lämna efter sig någonting definitivt och stolt kan stå bakom utan att förhastat ha kastat sig in i för populismens skull. Där den kanske aldrig når på djupet bjuder den ändå in till skratt och charmerande sidokaraktärer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidospåret med efterföljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger också liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och kärleken för vår huvudperson. Att han sedan svävar fritt i rymden känns som en passande avslutning. En konstnärlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkläm och varande.

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

by

By Any Means

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

by

Filmrecension The Rivals of Amziah King

The Rivals of Amziah King
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2026
Manus och regi Andrew Patterson

Amziah King, mästerligt spelad av den alltid lika charmiga och karismatiska Matthew McConaughey, spelar musik med sina vänner på parkeringen till snabbmatstället där han bjuder sitt band på maten och alla där känner dem redan. Det etableras snabbt att det är en liten småstad – om ens det – där alla känner alla. Musiken och gemenskapen är vad som binder dem samman och när de inte spelar musik för de restauranganställda spelar de också hemma hos sig själva eller på knytkalas som också är en viktig del av den amerikanska småstaden. De blir country till western-känslan som snabbt infinner sig. Det är ett starkt avbrott mot regissörens tidigare debutfilm The Vast of Night från 2019 som var mer av en skräck-sci-fi med retrodoftande känsla. Efter alla år av frånvaro från scenen har Andrew här gjort en stark comeback med en betydligt bättre skriven, regisserad och ihopsnickrad stycke om människors gemenskap, vänskap och behjälplighet även när det kanske inte går som bäst för oss. I motvind testas allt på allvar.

Hur allt fortskrider och utvecklar sig är väldigt intressant, där det snarare än flera scener på följd bara så känns det mer som händelser helt orelaterade till varandra avlöser varandra ungefär som de sprintade på stafett och pinnen bara avlöses till nästa del. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart. Tvärtom är det lika kaotiskt och osammanhängande som livet självt kan kännas ibland. Vilket gör att tempot och de olika delarna ändå håller ihop och skapar nya vägar framåt istället för att kännas speciellt skriptade. Det ena leder till det andra och gamla bekantskaper skapar nya vägar och möjligheter som gör att karusellen fortsätter snurra. Precis som i livet självt.

Precis som titeln antyder handlar tyvärr inte allt om vänskaper och hur alla är behjälpliga mot Amziah utan en undersökning av stulen honung skapar en absurd händelseföljd som är lika komisk som allvarlig – på flera plan. Men de olika stigarna tas och det grävs djupare i allvaret och de som på kriminellt vis försöker få Amziah ned på knä och finansiell avgrund. Lyckligtvis får han hjälp av Kateri, spelad av Angelina LookingGlass, som hjälper honom gräva och undersöka på ett sätt som sätter själva poliskåren på skam då hon mycket snabbare och effektivare gräver fram och tar reda på vad som faktiskt hänt – och såväl som varför som av vem och vilka. Kanske är hennes urvåningsbakgrund till hjälp i hennes jakt på svar och rättvisa. Men hon är inte en avskild ö hon heller utan tar hjälp av några goda personer som ändå har ett kriminellt förflutet men inte låtit det definiera och stämpla dem i något slags slutgiltig dom över vilka de är som människor.

De olika vägarna som tas är ofta roliga, sammansvetsande men ibland också lika sorgliga som oförutsägbara och väldigt överraskande. På gott och ont. Modiga beslut tas i manusförfattande och regi vilket lyfter filmen oerhört. De cementerar också känslan av att livet är lika gåtfullt som hjärtskärande på så många olika vis. Ibland vackert, ibland bara sorgligt. Ibland kanske både och.

Men det finns också en skönhet i att trots allt så slutar aldrig Kateri med sitt uppdrag att göra rätt för Amziah och trots alla motgångar viker hon sig aldrig eller ger upp. Ett testamente av mänsklig stolthet och ärade av givna löften. Och vikten att aldrig ge upp, hur svårt och tufft det än må bli.

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

by

De levande döda i Rojava

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

by

För döva öron - nyanserat, personligt, autentiskt, levande

För döva öron
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Eva Libertad
I rollerna Miriam Garlo som Angela, Álvaro Cervantes som hennes man Hector.

Filmen handlar om Angela som är icke-hörande och hennes hörande man Hector. Hon föddes som hörande men hörseln försvann redan i tidiga år. Relationen mellan Angela och Hector är mycket kärleksfull, särskilt som Hector behärskar teckenspråket i det närmaste perfekt och att Angela är bra på att läsa människors läppar. Även hennes närmaste släktingar behärskar teckenspråket. Hon umgås ofta med en grupp icke-hörande vänner, en grupp som fungerar som en fristad för henne. Här kan hon leva ut hela sin potential. Men samtidigt för hon en ständig kamp för att möta alla utmaningar som hon ställs inför i de hörandes samhälle. När hon blir gravid blandas glädjen med en malande oro, kommer barnet bli hörande eller icke-hörande. Det finns skäl till oro eftersom Angelas dövhet är medfödd och för att åtminstone två nära släktingar har varit döva. Därför drar sig Angela för att berätta för sina föräldrar att hon är med barn. När de så småningom får veta det så har åtminstone mamman först svårt att glädjas åt graviditeten, innan hon till slut i glädje gratulerar Angela och Hector. Av Angelas kroppsspråk kan man ana att hon tar föräldrarnas avvaktande hållning personligt, som ett ifrågasättande av henne själv, trots att också hon oroar sig för hur det kommer att bli för barnet.

Förlossningen blir en utmaning för Angela eftersom hon får svårt att följa med i allt som händer omkring henne. Direkt efter förlossningen är det inte möjligt att fastställa om dottern Ona är hörande eller icke-hörande. Men en undersökning några månader senare visa att dottern definitivt är ett hörande barn. Dotterns födsel förändra samspelet i familjen på ett påtagligt sätt och ställer också Angela inför nya utmaningar i det sociala livet. Angela kämpar för att försöka hitta sin roll som förälder i en värld som inte är anpassad för icke-hörande personer. Hon känner sig mer och mer utanför och beroende av att Hector tolkar samtalen i sociala situationer, vilket han ofta glömmer eller helt enkelt inte hinner med när alla pratar i munnen på varandra. Hon börjar känna sig utanför också i relationen till dotterns utveckling. Det utlöser en kris i relationen till Hector. Hon tycker att Hector tar över allt som har med dottern att göra och att dotterns språkutveckling enbart handlar om det verbala och att teckenspråket hamnar i skymundan. Det slutar i ett våldsamt gräl där de anklagar varandra för än det en och än det andra. Grälet slutar med att Angela flyr till sina icke-hörande vänner, sin fristad. När hon till slut återvänder hem firar förskola dottern Onas födelsedag. En situation som trots att den på ett påtagligt sätt illustrerar Angelas känslor av utanförskap erbjuder familjen en möjlighet att börja fungera igen.

För döva öron utgår från regissören Libertads relation till sin egen icke-hörande syster Miriam Garlo som har huvudrollen som Angela i filmen. Det gör att filmen på ett nyanserat, personligt, autentiskt, levande och närgånget sätt skildrar hur det kan vara att leva som icke-hörande i de hörandes världen, en värld som bygger på ljud i alla dess former såsom samtal, musik, fågelkvitter och vindens susande. Allt detta illustreras på ett ljudtekniskt sätt i filmen. Både Miriam Garlo och Álvaro Cervantes är strålande i sina roller.