Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju: Regina Lund om videon till Scandinavian Rain, om äkthet och mediumskap

by

reginalund

Regina Lunds och Mack Johanssons låt Scandinavian Rain har nu fått en video. Kulturbloggen fick möjligheten att ställa några frågor till Regina Lund med anledning av videoreleasen.

I ett pressmeddelande står det om låtn:
När låten skrevs var det tre trasiga själar som hade olika anledningar till att få ur sig den här låten. Det handlar om ljus och kärlek, om att förlora allt, om att bli lämnad, om sorg och saknad. Men även om att alltid ha en strimma hemligt hopp om vad som kommer på andra sidan kröken.

Jag blir ju oerhört nyfiken när jag läser detta. Förlora allt? Vad har hänt?
– Livet

Ni har båda skrivit delar av texten till sången. Hur fungerade ert samarbete?
– Vi jobbade på skilda håll , ungefär som i videon. Några dagar i studion ihop bara.

Hur jobbade ni tillsammans?
– Var och en för sig. Mack initierade låten och jag skrev i sjungande stund i studion och skrev om mina lines till mina ord och mitt innehåll för att få äkthet till mitt uttryck. Sticket skapade jag och Fredrik i studion.

Kommer ni att samarbeta något mer?
– Det vet man aldrig när våra vägar korsas igen, nu finns den här låten och det får räcka just nu.
Både jag och Mack har samarbeten på andra håll.
Jag håller på med en platta med min gamle vapendragare Johan Norberg som jag gjorde min grammis nominerade debut Unique och uppföljaren Year Zero ihop med , jag har ju gjort massa plattor med andra emellan ( Everybodys Darling act 1,2, Dare, Return , Breathe, Living in Airports , förlåt nej jag menar aj, Rainbow Star mfl) men nu kommer den tredje med mig och Johan. Vi beräknas vara klara slutet 2015 släpp 2016. Men gör jag även en duett platta är Mack given gäst,

Är det viktigt för dig att du själv kan relatera till en text som du sjunger?
– Ja det är ett måste. Annars blir det inte äkta.
Om du lyssnar igenom mina plattor så hör du det är från hjärtat mina personliga ord, det finns ingen annan väg för mig…gör väldigt få covers. Och även med covers måste det vara på riktigt,
Men min karriär började ju med att jag bland annat vann pris för bästa musikalartist och när det kommer till musikaler så har man ju inte skrivit orden själv men jag är noga med att göra varje ord sanna för rollen.

I svenska wikipedia står det om dig: en svensk skådespelare, sångare, låtskrivare, poet, författare och multikonstnär. Vilket av detta är du mest just nu? Vad är på gång: skriver du på något projekt?
– Imorrn läser jag ett tal jag skrivit som framförs efter en demonstration organiserad av Djurrättsalliansen för att rädda delfinerna som plågas bla i Taji Japan men även andra platser.
Kan skicka er talet efter jag läst det imorrn.

Jag har skrivit cirka 50 nya låttexter som jag just nu sållar bland, så låtsnickeri står på agendan samt jag jobbar på att skapa en föreställning jag kommer regissera som jag har deadline att presentera om en vecka på en stor konstnärlig institution i Sthlm ( kan berätta när det blir av men det ligger långt längre fram ) , jag har spelat in ett eget pilot program och väntar besked, jag ger Readings i olika städer samt har en egen spalt som medium och jag spelar in min låt Dare ( annan version än från Return plattan och Everybodys Darling plattorna) ny tappning med Junekvintetten och vi gör om den till duett opera sångerska Paulina Pfeiffer. Dare är en fredslåt kag skrev för över 10 år sen men den är lika aktuell idag!

Just nu gör jag även låtar ihop med James Cartier och Jimmy Lagnefors (vi gjorde plattan Living in Airports ihop).

Idag håller jag tal och demonsterar ihop med Seashepards och Djurrättsalliansen

Du har ju mediala förmågor och är klarseende, klarhörande med mera. Jobbar du något som medium?
– Ja, hela tiden. Jag ger Readings till klienter från hela världen och nu ät trycket så stort jag letar egen lokal för verksamheten. Får se i höst var det blir. Just nu har jag så lång väntelista att jag inte kan ta emot alla.Jag är väldigt tacksam över gåvan och min kapacitet och antalet klienter har verkligen ökat enormt senaste åren. Jag har klienter från hela världen och från alla olika områden. Det är fantastiskt givande och roligt arbete.
Har du varit med om något stort inom detta, har du som medium fått budskap av människor från andevärlden som varit som bevis på att livet fortsätter efter den fysiska döden?
Ja, hela tiden och gånger om dagen!

Har du utbildat dig inom det mediala? I så fall, var?
– Jag har haft gåvan sen jag var barn , jag föddes med den, min far hade den men han visste inte vad det var under sin livstid men jag har hittat en form för den och livet har utvecklat den till vad den är idag . Jag har min egen Regina stil som är det jag har utvecklat och praktiserat i många år nu och jag utvecklas var dag, timme och minut! Varje klient är unik och ett nytt universum som jag lär mig massor av. Det är enormt givande och spännande ! Jag har på senare år gått kurser för fantastiska medium som innehar massa humor och glädje som Ewa Olsson och Pierre Hesselbrandt och det har varit enormt givande och jag har haft mycket skoj . Det är underbart med likasinnade som ser och känner! En stor hjälp har även varit medium som varit mina vänner genom åren så som Farzaneh Darbahani, Benny Rosenqvist, Derek Garubo och mitt äldsta medium sen 25 år Liisa Kristiansson.

Upplever du att det finns en stor skepticism och oförstående bland många i Sverige för det mediala?
– Ja men det är inget nytt.
Egentligen borde detta ordet alla använder så friskt New Age bytas ut och heta Old Age för det vi gör har funnits i alla tider , för dom som söker bevis ända sen 300 talet. Men det är ett skifte. Dom unga som finns och föds nu har det med sig naturligt, dom förstår, känner och vet.

Bor du fortfarande i Stockholm? Var i Stockholm? Hur lever du: är du sambo, gift, singel, har barn, hund, katt?
– Jag är gärna personlig men inte privat . Mitt privat liv vill jag behålla privat. Något som aldrig ändras i denna livstid är att jag är mamma till min son Wiggo. Jag är mamma. Punkt. Det får räcka!

Några frågor till Mariette som gjort årets Pridelåt

by

mariette2015

Marietta gör årets Pridelåt. Kulturbloggen fick chansen att ställa några frågor till henne.

En uttjatad fråga, men trots allt aktuell: Hur känns det att ha skapat årets Pridelåt?
– Det känns väldigt stort! En ära såklart att vara ambassadör för Stockholm Pride!

Hur vill du beskriva årets Pridelåt?
– ”My Revolution” är en glad uptempo låt som har budskapet: Följ din magkänsla, gör revolution mot saker du inte vill ha i ditt liv!

Hur har du jobbat fram den?
– Tillsammans med Linnea Olsson och Fredrik Samsson en tisdag i april… Vi skrev den på vår första ”date”, det gick väldigt snabbt som det brukar göra med bra låtar.

Vad betyder Pridefestivalen för dig?
Glädje, öppenhet och en av Sveriges viktigaste veckor. En frizon för alla

Hur många gånger har du medverkat där?
– Jag har spelat där tre gånger, och det är alltid sååå himla kul! Ser fram emot att spela där iår igen med min nya singel och pridelåt ”My Revolution

Hur ser vårt samhälle ut när det gäller allas lika rättigheter och Prides frågor, tycker du?
– Sverige har kommit väldigt långt i dessa frågor, vi är helt klart en förebild men det finns mer att göra … Det finns fortfarande väldigt mycket okunskap ute i landet. Det glädjer mig att nya Pridefestivaler poppar upp även i mindre städer, Pride gör ett fantastikst jobb men vi behöver fler som ansluter för att verkligen göra skillnad..

Du släpper snart en EP. Hur har du jobbat med den och med vilka musiker? Hur vill du beskriva din kommande EP?
– Jag är så stolt över min EP! Jag har fått den stora äran att jobba med helt fantastiska låtskrivare och producenter, allt från ”The Family” som nyligen vann ESC med ”Heroes” samt en amerikansk tjej som bla skrivit Rihannas FourFive seconds. Andra som jag jobbat med är Ace Wilder, Linnea Olsson, Miss Li, Sonny Boy, Fredrik Samsson och Smith&Thell.

2008 släppt du ett egenproducerat album under artistnamnet MaryJet. Använder du fortfarande det namnet ibland eller är det Mariette helt och hållet nu?
– Från och med i år är det Mariette som gäller, nytt år, nytt sound, nytt material. Så MaryJet har gått i pension!

Är det någon skillnad på musiken du skapar under de olika namnen?
– Det är fortfarande samma tjej bakom musiken men jag har utvecklats som låtskrivare och artist så det är klart att det låter annorlunda nu men det är inte en ny genre.

En sak jag missade förra året var när du spelade tillsammans med Ace Wilder. Hur var det?
– Kul! Alice har blivit en god vän samt är en grym artist. En riktigt rolig sommar, fick vara med om många roliga gigg och myscket skratt!

mariette2Vad väntar dig i sommar och i höst, har du någon turné på gång?
– Jaaa, sommarturnen drar igång denna vecka med mitt nya band och det känns magiskt!

Var bor du?
– Hägersten

Hur lever du privat? Sambo? Gift? Singel?
– Sambo/Singel

Jobbar du heltid med musiken?
– Mer än heltid

Vad gör du när du inte sysslar med musik?
– Sover

Unknown Mortal Orchestra: ”Var tar livet slut och musiken vid?”

by

UMO

I ett rum med fönster som blickar ut mot Kastellholmen, Gröna Lund och ett urval av vad en turist vill uppleva vid ett besök i Stockholm sitter Ruban Nielson, en av världens just nu mest spännande musiker och svarar på frågor om än det ena, än det andra, men knappast var han helst turistar. Ibland tänker jag att det måste vara trist att vara så nära alla dessa självklarheter utan att kunna ta sig en ordentlig titt, men oftast tänker jag att det måste vara skönt att stå vid sidan om allt som vanligt folk ”ska” göra. Vems liv är rikast på innehåll, liksom? Och innehåll är något som inte saknas i Unknown Mortal Orchestra-ledarens liv.

Så hur går det, har du precis börjat marknadsföra nya albumet Multi-Love i Europa?

– Det här är första turnén, fast jag kom över tidigare i år för att göra lite press i några länder. Men det började röra på sig tillräckligt för att tillbringa en dag här, så jag åkte en dag före resten av bandet för att stanna till här innan vi möter upp i England.

Albumomslaget är ett foto av din hemstudio, och jag såg att dina två tidigare album hänger inramade på väggen. Är det som inspiration, eller varför?

– Antagligen för att påminna mig om att jag gjorde den tredje delen av något, för jag visste att jag skulle göra saker lite annorlunda men ville inte ändra så pass mycket att folk som gillade de andra skivorna skulle bli vilseledda. Jag lyssnade inte särskilt mycket på dem, men halvvägs in i arbetet med den nya spelade jag det jag då hade åstadkommit direkt i anslutning till de tidigare och påminde mig lite om vart jag var på väg. För det jag gjorde innan var från en tid när jag inte hade några pengar och inte trodde att någon brydde sig. Det fanns något äkta och en känsla av att något funkade över det och jag försökte att inte släppa det. Som att uppgradera utan att förlora något. Vissa artister, när dom har möjligheten att gå vidare från att ha varit lo-fi eller att göra skivor utan budget, ibland tappar dom lite av gnistan som var storheten i deras hemgjorda material och jag ville inte gå i den fällan. Bara göra det lika bra som det andra utan att finslipa. Att ha skivorna där uppe var en påminnelse om att jag redan gjort två bra album.

Var det någon gång aktuellt att kalla skivan III? Hade inte det varit det mest logiska?

– Jo, från början skulle den heta III, men innan jag påbörjade det poppade av någon anledning frasen Multi-Love upp i skallen. Jag vet inte varför, men sånt bara kommer från ingenstans och jag blir bättre och bättre på att identifiera när det kommer och skriva ner det. Så fort jag hade skrivit ner det klottrade jag ”albumtitel?” bredvid. Så jag tänkte att det kanske var albumtiteln. Helst ville jag att det skulle heta III, men albumet hade andra planer, det ville heta Multi-Love! Så jag kände att det verkligen var så det skulle heta.

När du påbörjar inspelningarna av ett album, har du då en tydlig vision av hur det ska låta, eller får låtarna själva skapa det på vägen?

– Inför det här hade jag två idéer. Jag ville ha ett lite mer färgglatt, utåtriktat sound med en massa olika nyanser samt att jag ville uppnå känslan av en blandning mellan gammalt och nytt. Jag tänkte på David Bowies Station to Station, men även på Jesus av rapparen Blu, channel ORANGE av Frank Ocean, typ ett modernt hip-hop/R&B-album, men även på hur jag skulle kunna få ihop gammal och ny musik som ett logiskt steg utan att det skulle kännas fel. Jag ville att det skulle göra mig uppspelt på ett visst sätt och låtarna vara bara en separat grej. I min dator fanns en mapp full med bara akustisk gitarr, ackord och melodier. Dem tog jag och när jag skrev låtar fanns alla de idéerna och elementen i dem. Låtar kan vara i vilken nyans som helst, man kan spela in dem på olika sätt. Men Multi-Love svävade också omkring, så jag tänkte att ”det är något viktigt med den här formuleringen!”. Jag frågade mig varför den var viktig, så jag började med texten och tog reda på vad det betydde längre fram.

Albumet är inte överproducerat, men det har ändå en lite “poppigare” ljudbild än de tidigare. Höll du igen så att det inte skulle bli alltför polerat?

– Saken är den att jag inte från början siktade på att göra det polerat, men ju längre jag kom desto bättre teknik och utrustning skaffade jag. Så det fanns hela tiden en risk att det skulle gå åt det hållet eftersom jag hade möjligheten. Förut fanns inte den eftersom jag inte hade några bra grejer. Det var aldrig något problem. Jag skulle aldrig gå för långt, för det skulle alltid låta billigt gjort. Det handlade om vilket billigt sound det skulle ha, ett bra eller dåligt billigt sound. För detta köpte jag en pryl som heter Chandler Minimixer, vilket är vad Tony Maserati använder, snubben som mixar singlar av Beyoncé. Så jag hade all den här riktiga poputrustningen och stod plötsligt med möjligheten att gå i en viss riktning. Allt blev rejält polerat, så jag var tvungen att komma på hur jag skulle kunna göra så att det lät mer aggressivt, så att det kändes rätt.

– Faktum är att en viktig faktor var att Bob Ludwig mastrade skivan. Jag ville att vinylen skulle mastras av samma team som gjorde Dark Side of the Moon av Pink Floyd. På det viset tänkte jag att det skulle bli riktigt bra vinyl. Så jag hade skivan klar så långt jag kunde ta den på egen hand, sedan skickade jag den till Bob och han gillade den verkligen, vilket var fantastiskt. Hans assistent sa att han hade haft kul när han mastrade den, han gjorde dessutom något med den för jag tror han hörde vilken sista touch den behövde. Ofta gör mastringen att det låter finare, men han tog det jag hade skapat och fick det att låta större eller aggressivare, så när jag fick tillbaka mastern var jag jätteexalterad. Jag var inte särskilt bekymrad över att albumet skulle låta slickt, men jag ville att det skulle låta mindre lo-fi och mer slagkraftigt, att det skulle ha lite mer high-end över sig. Mina andra skivor hade inte det.

Mitt i Stage or Screen bryts låten abrupt och blir till något helt annat.

– Brian Eno-grejen?

Hur gick det till, var det en olyckshändelse som du bara lät vara kvar?

– Ja, man kan till och med höra mig trycka stop på bandspelaren och sedan öppnas något helt annat upp, och det var lite av ett ”happy mistake”. Jag hade arbetat med en grej som var lite ambient som jag gjort med min bror, och det var något helt annat och låg på samma band. Så när jag spelade in kände jag av någon anledning ”nu trycker jag stopp” och det som låg på bandet hamnade direkt efter och då fick det bli så. Innan dess hade jag ibland känt att låten inte hade något bra slut och på det sättet löste det sig liksom av sig självt. Sådant hände ofta när jag gjorde skivan. Vissa delar visste jag inte hur jag skulle tackla och sedan gjorde jag något fel och det var lösningen. Låt problemen lösa sig själva.

– Ofta när sånt händer tror jag att det helt enkelt är meningen. Jag kontrollerar så mycket av det jag gör i produktion och mixning, så jag vill inte vända ryggen till sådana lyckade misstag. Och lustigt nog tror jag att det hade varit något som Brian Eno hade haft överseende med, som att han skulle säga ”nej, det är meningen att det ska vara så”. Det påminner mig om honom.

Din far spelar saxofon på Extreme Wealth and Casual Cruelty. Är saxofon ett underskattat instrument inom populärmusiken?

– Jag vet inte. Vid någon tidpunkt blev den ocool inom indierock samtidigt som jag växte upp i tron att den var det coolaste instrument du kunde ha, som John Coltrane. Och Bowies skivor hade saxofon på dem eftersom han kan spela, så jag ser den alltid som något coolt. Ibland gör jag saker som är ocoola bara för att se vad som händer. Men jo, den är nog lite underskattad, men ser den inte tillräckligt ofta. Det är ganska svårt att spela blåsinstrument. Man måste spela varje dag för att hålla igång, medan man kan lägga ifrån sig en gitarr i en vecka och sedan plocka upp den på nytt en vecka senare och fortsätta spela. Så blåsinstrument är svårare.

Jag läste intervjun i Pitchfork där du nämnde den här kvinnan som kom och bodde hos dig och din fru. Kan du berätta lite om det?

– Vad som hände var att det blev en typ av polyamoröst, romantiskt förhållande mellan tre människor. Problemet är nu att alla tror det är vad låten Multi-Love handlar om, men 80 % av låten var skriven innan något av det där alls hände, så det känns som att låten påverkade livet snarare än att livet påverkade låten. Men vartefter månaderna gick fick jag olika erfarenheter att ta av, jag hade vissa textrader i låten som jag inte hade lyckats få till och det blev helt klart mycket lättare. Saker och ting utvecklade sig väldigt knepigt!

Tror du till och med att du kanske undermedvetet drogs till en sådan situation för att få material att använda i dina låtar?

– Jag tror det var vad David var inne på i artikeln. Jag menar, jag har funderat över det, igår läste jag om den för att försöka se om jag kunde utläsa något annat ur den. Det har jag verkligen grubblat över, var tar livet slut och musiken vid? Ibland låter jag nog situationer uppstå i vetskapen om att jag kan göra något vettigt av det i min musik. Jag tror att jag alltid på sätt och vis har varit sådan och jag har börjat undra vilka begränsningar det medför. Faktum är att jag sms:ade Bevan, han som skrev artikeln, igår kväll: ”Vilken del av människan fattar besluten, är det den estetiska eller etiska delen? Är det bättre att skriva en bra låt som riskerar att ta hedern av någon du älskar, eller är det bättre att skriva en dålig låt men du har hedern i behåll?”. Han menade att ”tja, det är bättre att skriva en bra låt, men olyckligtvis för dig måste du ta konsekvenserna av den, vilka de än är”. Men jag oroar mig inte för mig själv, utan för människor i min omgivning.

Men när man skriver låtar förmodar jag att man inte kan sitta och förutse vad en låt kommer att få för konsekvenser?

– Nej, det är omöjligt. Samtidigt, det vore hemskt om någon försökte. Typ ”min konst är viktigast, jag bryr mig inte om vem som skadas i processen”. Det tror jag inte på, jag har haft mina tvivel kring hur jag skulle kunna leva och skriva i futurum. Betyder det att varje gång jag blir vän med någon så måste jag säga ”innan vi inleder vår vänskap friskriver jag mig från allt ansvar för att det som händer mig när du är med kan bli till musik” eller nåt? Nu när jag kommit till den punkten måste jag börja tänka på såna saker, men ibland är det inte lätt att komma fram till vad som är rätt. För jag vill göra bra ifrån mig och ibland är det det enda jag tänker på, och medan jag gör det tänker jag inte nödvändigtvis på allt. Det kan ingen.

Med tanke på Can’t Keep Checking My Phone, hur ser du på att alla smartphones håller våra liv i ett fast grepp?

– Egentligen är den inte anti-teknologi eller så, mer om min personliga upplevelse av hur svårt det är att sitta och vänta på att någon ska… Det är grymt, vet du, när man sitter och väntar på att någon ska återkomma till dig per telefon. Det mest extrema exemplet antar jag är i en kärleksrelation, men det kan vara vad som helst. Om någon du bryr dig om är sjuk och ligger på sjukhus… Man blir galen av att vänta på alla slags nyheter. Mest handlar den om den känslan och att vara långt ifrån människor, att ha begränsad kommunikation med någon man bryr sig om. Det finns inget budskap som är för eller emot telefoner, telefonen är för mig något som finns där men varken är bra eller dåligt.

Har du några tvångsmässiga vanor?

– [Skratt] Vadå, menar du med min telefon?

Inte nödvändigtvis. Vad som helst. Att hela tiden kolla telefonen är ett exempel, något som jag själv och många andra gör.

– Kanske lite grann. Jag försöker alltid se det som att folk gör en helt normal sak, inte som något jag själv gör hela tiden. Grejen är att jag måste lägga ifrån mig telefonen, för det var så det var när jag skrev låten. Vad jag till slut gjorde var att jag slog av telefonen, lade undan den och lät bli att titta i den överhuvudtaget, för det var enklare att göra så än att ha den i fickan eller bredvid mig när jag jobbade, jag väntade bara på att den skulle plinga till och jag höll på att bli tokig. Det är bara en plåga, men en väldigt modern variant av en känsla folk alltid har haft, antar jag.

Ikväll spelar du solo med bara akustisk gitarr. Många artister använder förinspelat material när de uppträder live. Hade det inte varit lika enkelt för dig att göra så och därmed kunna spela låtarna från nya albumet så som de verkligen ska låta? Eller är det något man bara inte gör?

– Jo, det hade jag kunnat. Men det här är mycket roligare. Det är något med att man riskerar att göra sig själv till åtlöje, och det är något bra. Du vet, det kan gå fel, men jag gillar tanken på att jag kanske glömmer texten eller att något annat går fel, eller att jag plötsligt ändrar mig kring hur jag vill spela en låt. Idag är det svårt att bli miljonär på att göra musik, det är inte så att jag gör det här för pengarna. Jag gör det för känslan av att ha ett jobb som är olikt något annat, och allt det där, click tracks och så vidare, jag vet inte… Jag gillar att bara gå ut och riskera något, det är vad folk gör, de bara uppträder. Grejen med mig är att jag inte är van vid att framträda akustiskt, så det är alltid lite nervpåfrestande. Det blir lite nytt igen, för jag spelar låtarna så som de började, som de lät innan jag producerade dem. För mig, som musikintresserad eller som en person som kommer för att se mig spela, skulle jag hellre uppleva det än en massa teknologi.

– Lustigt, på tal om tvångsmässigt beteende så har jag sedan jag gick på konstskola haft en idé om hur allt är konceptuellt. Ibland när någon använder backing tracks brukar jag tänka ”men, tänk om slutsatsen är att sätta på sin CD?”. Då skulle allt vara perfekt! Om man använder förinspelat, vad är då vitsen med att något alls ska vara live? Det är som att en konstskolepräglad del av min hjärna undrar ”om man ändå går så långt, varför går man då inte hela vägen?”. Jag tror att den delen av mig anser det vara mycket mer intressant om jag gick in i ett rum och satte i en CD, tryckte play, satte mig ner och tittade på alla andra. Som något John Cage skulle göra. Jag vet inte om det här är något genomförbart eller något jag bara hängt upp mig på.

Ninsun Poli: ”Allt startade i Botkyrka”

by

ninsun

Bland flera över genomsnittet begåvade kvinnliga svenska artister och låtskrivare har jag tidigare uppmärksammat Ninsun Poli, då i samband med att hon släppte snärtiga singeln Hey Lover. Poli har samarbetat en hel del med Johan T. Karlsson i Familjen och i början av året åkte hon över till Austin för att spela på SXSW. Nyss släppte hon EP:n Great Leap Forward med fem starka låtar i olika skepnader, och därför fanns all anledning att e-posta några frågor till henne.

Det har gått några år mellan For Real och Hey Lover, vilket jag har förstått delvis berodde på prestationsångest?

– Det handlade inte om prestationsångest. Jag var ung och osäker på mig själv och jag lyssnade för mycket på vad alla andra ville och tyckte om min musik. Det ledde in sin tur till att jag aldrig blev nöjd eller klar med något och då var det bäst att låta bli.

Vilket råd skulle du ge någon yngre artist som hamnar i samma situation du var i?

– Ingenting är gratis. Det är en tuff bransch och det krävs hårt jobb och en jävla massa tur. Tro på dig själv och våga gå efter din egna magkänsla. Låt ingen annan påverka dig att vara någon du inte är. Var sann mot sig själv och följ ditt hjärta.

Vad ägnade du dig åt under åren fram till Hey Lover och Breaking Rules?

– Jag slutade aldrig med musiken. Skrev ny musik, jobbade med andra låtskrivare, turnerade med Familjen, jobbade, festade, reste och levde livet liksom.

Du och din bror Nabos karriärer har gått sida vid sida och ni har varit till hjälp för varandra. Berätta lite om er relation och Zamaru.

– Jag och min bror har alltid skrivit och jobbat tillsammans med musiken. Jag vet inte om jag hade hållit på med musik på samma sätt om det inte vore för honom. Zamaru är ett projekt som jag och Nabo har startat tillsammans. Vi har alltid haft en gemensam dröm om att skriva och sjunga på assyriska då vi ursprungligen är assyrier. Skriva nya låtar och förnya gamla assyriska låtar som inte sjungs längre för att hålla dem vid liv. Målet är att sedan blanda in musik från olika delar av världen.

Stämmer det att du är uppvuxen i Botkyrka? Hur har din uppväxt präglat dig tycker du?

– Jag är uppvuxen i Botkyrka och har bott där större delen av mitt liv. Det har präglat mig på alla möjliga sätt. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha fått möjligheten att växa upp med människor från alla olika delar av världen, med alla olika typer av religioner. Det har format mig till den jag är idag. Jag är mest tacksam över mina barndomsvänner som jag har nära mig än idag. Allt startade i Botkyrka.

Kan man höra några influenser från ditt assyriska ursprung på Great Leap Forward? I så fall på vilket sätt?

– Jag vet inte om det hörs sådär direkt men det är en del av mig så jag antar att det finns något där. I videon däremot är det väldigt tydligt, där har vi använt assyrisk skrift på vissa ställen istället för engelska.

Just nu har Sverige ett större antal framgångsrika kvinnliga artister än på länge, kanske någonsin, och du var själv tillsammans med bland annat Tove Lo och Seinabo Sey i Austin under årets SXSW. Mycket av snacket kring den svenska närvaron har handlat om just att 15 av 19 akter helt eller delvis bestått av kvinnor. Sporrar detta, eller tänker man själv inte alls på det? Tycker du rent av att det inte ens borde handla om det?

– Det är sån pepp att det kommer ut så mycket bra musik och att det är starka, talangfulla kvinnor som står bakom. Det borde absolut uppmärksammas och jag är stolt över att få vara en del av det.

Så sent som för 15 månader sedan skrevs ett öppet brev från ett stort antal kvinnliga musiker och artister med Robyn och Lykke Li i spetsen där man ifrågasatte medias fixering vid deras manliga kollegor. Speglar det den bild du har också? Har du sett någon förändring under åren?

– Ja, jag är förmodligen en av väldigt många som inte har tänkt på att det är så som de beskriver i brevet. Det är ett klart tecken på att man är så formad av hur samhället ser ut idag och varför det är så viktigt att det uppmärksammas och att vi ändrar på det.

Vad tycker du var viktigast och gav mest med din närvaro vid SXSW?

– Att få synas, höras och uppträda framför nya människor varje dag var absolut roligast och viktigast för mig!

Du har samarbetat med Johan T. Karlsson och på nya EP:n medverkar bland annat Peter Morén från Peter, Bjorn and John. Vad är viktigast för dig när du väljer vem du jobbar med?

– Det har skett ganska naturligt oftast, men viktigast är att man klickar med varann. Jag måste känna mig bekväm med personer som jag skriver musik med för att det ska bli bra. När man sitter och fikar och snackar skit första tre timmarna och sedan skriver en fet låt sista timmen, då vet man att det är bra!

Vissa av de fem spåren har medryckande refränger medan andra är lite mer svårmodiga och suggestiva men ändå pop i grunden. Är den variationen medveten?

– Jag vill alltid vara fri i mitt låtskrivande och tycker inte om att begränsa mig när det kommer till sound eller stil på låtarna. Jag följer min känsla och är inte rädd för att visa mina olika musikaliska sidor.

Great Leap Forward är en av mina favoriter från skivan. Kan du berätta lite om bakgrunden till hur låten skrevs och spelades in?

– Jag, Peter Ågren och Peter Morén skrev den tillsammans för ett par år sen faktist. Det var ganska länge sen, men jag tror bara att vi började ”jamma” och fick fram en schysst melodi och sedan en text som vi skrev tillsammans efter långa samtal om livet och orättvisor. Vi spelade in en snabb slaskversion. Peter Ågren pusslade ihop och utvecklade produktionen med hjälp utav Tommy Spaanheden. Och så vart Great Leap Forward född!

Det verkar som att du satt avtryck internationellt då flera engelskspråkiga musiksajter rapporterar om varje släpp du gör. Hur ser du på närmaste framtiden? Kommer du att turnera både hemma och utomlands?

– Jag siktar alltid högt och hoppas att det forsätter och sprids ännu mer. Det vore en dröm att få turnera över hela världen med min musik.

Möte med Niklas Lind – Vikarierade som trummis med Sumpens som sjuåring

by

niklaslind

Varför inte göra en intvju med Niklas Lind, sa någon. Mina frågetecketecken i ögonen lyste och jag tänkte “vem.är Niklas Lind”. Nåväl Niklas spelade med sin grupp på Clarion, så jag åkte dit för att lyssna.

Konserten var en lyckoträff. En kille i slips och kavaj kliver upp på scenen. Längst fram sitter alla som vet vem han är, det hörs – tydligt.
Intrycket av spelningen blev överraskande. Han var bra. Han spelade trumkomp till egna skrivna texter och hade en känsla av 60-tal, lite som en blandning av Uno Svenningsson, Stan Getz och Olle Adolphsson. Lagom texter med kärlek utan allt för kletigt. Jag gillade det jag hörde.

Några dagar senare möts vi på samma hotell. Nu vet jag mer. Han spelade på Grammisgalan. Han har haft en låt på svensktoppen. Hans pappa är trummisen Krister Olsson, som hållit takten åt bland andra Sumpens Swingsters i många år.

Man kan utan överdrift säga att Niklas åt trumpinnar som barn, hans första band-debut gjorde han som sjuåring – som just trummis. Tre syskon finns varav en bror, som är den enda som jobbar med musik. Bordern återfinns i Berlin där han spelar house- och klubbmusik.

Eftersom Niklas rör sig i tonerna från 60-talet frågar jag hur gammal han är. 40 blir svaret. Aha, är du inte lite för ung för att sjunga 60-tal!

– Jag är uppväxt med det, min pappa är musiker, visserligen är han jazzmusiker men han hade ett brett spektrum av musiksmak. Han tillhörde också vänstergrupperna så jag har fått både musik och politik med mig.

Så kommer namnet Svante Thuresson som en förebild för att i nästa ögonblick säga New Orleans musik, jag inser att Niklas har bredd bland förebilderna och vi får några timmars samtal kring musiken.

Debuten som sjuåring skedde i ett tradjazz-band, därefter har han åtskilliga gånger vikarierat för pappa Krister i Sumpens Swingsters.

Givetvis blev det trummor också efter gymnasiet, men alternativet hade kunnat bli fotbollspelare. Det blev några år i Hammarby som junior. Utbildning i trummor skedde i Köpenhamn på musikkoservatoriet. En lite friare variant av musikhögskola än den svenska. Även här sätter farsarvet in, pappa var hammarbyare vilket tillsammans med trummorna gått i arv till Niklas.

Att det blev Köpenhamn som utbildningsort var ett sätt att frigöra sig och komma hemifrån. Frigörelsen gav helt klart resultat och Niklas har trummat med flertalet kända grupper som Robin, Eagle-Eye Cherry med flera.

– Ja jag har spelat på allt från små publikställen till inför 80.000 människor i Brasilien med Eagle-Eye Cherry. Det är lite häftigt att spela i ett sådant sammanhang men det är lika kul att spela för en liten publik. Jag tycker personligen bäst om små spelställen.

Blir det inte mer av snack och distraktioner då. Själv blir jag irriterad när folk snackar och blir småfulla om jag vill lyssna på en artist?
–Jo i och för sig, visst publiken är inte lika högtidlig som på en konsert eller ett ställe där det finns en specifik inriktning, exempelvis visor. Jag lider inte så mycket av att publiken snackar men klart, som på ett ställe där en satt nästan mellan mina ben och snackade i mobilen och sa ”kom för fan inte hit det är skittråkigt”.
Då kan jag inte låta bli att skratta.

Vilken är din värsta spelning?
–I Tyskland där jag hade en betalande publik. Jag hade fått en skiva distrubierad till ett tyskt bolag och tänkte att nu är det bara att glida på.
Niklas skrattar och säger att men vad sjutton, hen hade betalat och ville lyssna. Och lite så är det är även om det inte alltid är fullsatt de som kommer – kommer för att de vill lyssna, då går det ju inte att skälla ut dem som är närvarande för att inte andra kom.

Men nu är han soloartist vilket är betydligt känsligare. Som trummis, säger han, är man lite offside, du vet ingen ser en och recensenterna nämner sällan batterister och slagverkare om ens någon i ett band utöver sångaren.

Så från att ha gömt sig bakom trummorna står han nu vid micken och sjunger egen retromusik från 60-talet.
Men Niklas tycker att det är helt okej att stå i fokus, det som sker är ens eget ansvar.
– Mina texter speglar mycket av mina relationer och det som sker omkring mig, lite av en psykoanalys av mig själv. Vad som händer på scenen är mitt ansvar och går det åt skogen – jag får skylla mig själv.

Sedan faller vi in på andra saker inom musikvärlden, som att recenseras, alltså vad andra tycker om det som görs. Niklas säger att han aldrig recenserats som en i ett större gäng, men nu är det annorlunda. Det är solopersonen Niklas som skall granskas och bedömas. Recensioner, menar han är ett evigt tyckande i en del fall måste någon alltid sätta ner klacken och tycka något är dåligt när allt för många samstämmigt tycker annorlunda.

Min egen idé om att “tycka om musik” är mer att inte skriva om det jag inte gillar eller tycker om att lyssna på. Niklas säger att fler borde tänka så, men idag är recensenterna färre och musiken mer av konsumtion.
De specialiserade musikskribenterna var vanligare när kulturredaktionerna fortfarande var viktiga. Idag är den musik som omnämns mest inom breddmusik.
– Artister har i bästa fall 30 sekunder att väcka intresse när de står på scenen lyckas vi inte fånga under den korta tiden är risken stor att det blir ointressant. Det budskap eller innehåll vi har i texten skall sammanfattas på kort tid – en poplåt skall klara det på tre minuter.

Du har gjort ett antal singlar, som soloartist. Är det dåligt, så tillvida att ett grammofonbolag är tveksamt till att ge ut en fullängdare?
– Nej så är det nog inte, kostaterar han, tvärtom fler singlar är bra. Man nöter in på lång sikt.
En fullängdsskiva behöver inte innebära den optimala framgången, en bra fullängdare ställer krav på att nästa blir ännu bätte. Samtidigt kanske det bara är några spår som är verkligt bra på en skiva.
LP skivor var mycket ovanligt tidigare. De kom i slutet av 60 och början av 70-talet. Elvis gjorde få CD men många singlar.

Han fortsätter och säger att Spotify och liknande streamade musikmedier bygger på singeltänkandet. Det är bra att lyssnaren kan få exakt den låt den vill ha utan att få med en massa som man kanske inte gillar.

Nja, på min tid kunde vi lyssna igenom en LP innan den köptes det var ganska bra, kontrar jag.
Regnet har slutat när jag kommer ut på gatan. Några meter bort har Nino Ramsby för några minuter sedan avslutat sin smygrelease på nya CD:n “Du kan och sov nu”.

Vill ni lyssna på Niklas Lind så spelar han på musikbåten Blidösund på onsdag 20 maj. Alternativt besöka Stockholm Folkfestival i augusti.