Varför inte göra en intvju med Niklas Lind, sa någon. Mina frågetecketecken i ögonen lyste och jag tänkte “vem.är Niklas Lind”. Nåväl Niklas spelade med sin grupp på Clarion, så jag åkte dit för att lyssna.
Konserten var en lyckoträff. En kille i slips och kavaj kliver upp på scenen. Längst fram sitter alla som vet vem han är, det hörs – tydligt.
Intrycket av spelningen blev överraskande. Han var bra. Han spelade trumkomp till egna skrivna texter och hade en känsla av 60-tal, lite som en blandning av Uno Svenningsson, Stan Getz och Olle Adolphsson. Lagom texter med kärlek utan allt för kletigt. Jag gillade det jag hörde.
Några dagar senare möts vi på samma hotell. Nu vet jag mer. Han spelade på Grammisgalan. Han har haft en låt på svensktoppen. Hans pappa är trummisen Krister Olsson, som hållit takten åt bland andra Sumpens Swingsters i många år.
Man kan utan överdrift säga att Niklas åt trumpinnar som barn, hans första band-debut gjorde han som sjuåring – som just trummis. Tre syskon finns varav en bror, som är den enda som jobbar med musik. Bordern återfinns i Berlin där han spelar house- och klubbmusik.
Eftersom Niklas rör sig i tonerna från 60-talet frågar jag hur gammal han är. 40 blir svaret. Aha, är du inte lite för ung för att sjunga 60-tal!
– Jag är uppväxt med det, min pappa är musiker, visserligen är han jazzmusiker men han hade ett brett spektrum av musiksmak. Han tillhörde också vänstergrupperna så jag har fått både musik och politik med mig.
Så kommer namnet Svante Thuresson som en förebild för att i nästa ögonblick säga New Orleans musik, jag inser att Niklas har bredd bland förebilderna och vi får några timmars samtal kring musiken.
Debuten som sjuåring skedde i ett tradjazz-band, därefter har han åtskilliga gånger vikarierat för pappa Krister i Sumpens Swingsters.
Givetvis blev det trummor också efter gymnasiet, men alternativet hade kunnat bli fotbollspelare. Det blev några år i Hammarby som junior. Utbildning i trummor skedde i Köpenhamn på musikkoservatoriet. En lite friare variant av musikhögskola än den svenska. Även här sätter farsarvet in, pappa var hammarbyare vilket tillsammans med trummorna gått i arv till Niklas.
Att det blev Köpenhamn som utbildningsort var ett sätt att frigöra sig och komma hemifrån. Frigörelsen gav helt klart resultat och Niklas har trummat med flertalet kända grupper som Robin, Eagle-Eye Cherry med flera.
– Ja jag har spelat på allt från små publikställen till inför 80.000 människor i Brasilien med Eagle-Eye Cherry. Det är lite häftigt att spela i ett sådant sammanhang men det är lika kul att spela för en liten publik. Jag tycker personligen bäst om små spelställen.
Blir det inte mer av snack och distraktioner då. Själv blir jag irriterad när folk snackar och blir småfulla om jag vill lyssna på en artist?
–Jo i och för sig, visst publiken är inte lika högtidlig som på en konsert eller ett ställe där det finns en specifik inriktning, exempelvis visor. Jag lider inte så mycket av att publiken snackar men klart, som på ett ställe där en satt nästan mellan mina ben och snackade i mobilen och sa ”kom för fan inte hit det är skittråkigt”.
Då kan jag inte låta bli att skratta.
Vilken är din värsta spelning?
–I Tyskland där jag hade en betalande publik. Jag hade fått en skiva distrubierad till ett tyskt bolag och tänkte att nu är det bara att glida på.
Niklas skrattar och säger att men vad sjutton, hen hade betalat och ville lyssna. Och lite så är det är även om det inte alltid är fullsatt de som kommer – kommer för att de vill lyssna, då går det ju inte att skälla ut dem som är närvarande för att inte andra kom.
Men nu är han soloartist vilket är betydligt känsligare. Som trummis, säger han, är man lite offside, du vet ingen ser en och recensenterna nämner sällan batterister och slagverkare om ens någon i ett band utöver sångaren.
Så från att ha gömt sig bakom trummorna står han nu vid micken och sjunger egen retromusik från 60-talet.
Men Niklas tycker att det är helt okej att stå i fokus, det som sker är ens eget ansvar.
– Mina texter speglar mycket av mina relationer och det som sker omkring mig, lite av en psykoanalys av mig själv. Vad som händer på scenen är mitt ansvar och går det åt skogen – jag får skylla mig själv.
Sedan faller vi in på andra saker inom musikvärlden, som att recenseras, alltså vad andra tycker om det som görs. Niklas säger att han aldrig recenserats som en i ett större gäng, men nu är det annorlunda. Det är solopersonen Niklas som skall granskas och bedömas. Recensioner, menar han är ett evigt tyckande i en del fall måste någon alltid sätta ner klacken och tycka något är dåligt när allt för många samstämmigt tycker annorlunda.
Min egen idé om att “tycka om musik” är mer att inte skriva om det jag inte gillar eller tycker om att lyssna på. Niklas säger att fler borde tänka så, men idag är recensenterna färre och musiken mer av konsumtion.
De specialiserade musikskribenterna var vanligare när kulturredaktionerna fortfarande var viktiga. Idag är den musik som omnämns mest inom breddmusik.
– Artister har i bästa fall 30 sekunder att väcka intresse när de står på scenen lyckas vi inte fånga under den korta tiden är risken stor att det blir ointressant. Det budskap eller innehåll vi har i texten skall sammanfattas på kort tid – en poplåt skall klara det på tre minuter.
Du har gjort ett antal singlar, som soloartist. Är det dåligt, så tillvida att ett grammofonbolag är tveksamt till att ge ut en fullängdare?
– Nej så är det nog inte, kostaterar han, tvärtom fler singlar är bra. Man nöter in på lång sikt.
En fullängdsskiva behöver inte innebära den optimala framgången, en bra fullängdare ställer krav på att nästa blir ännu bätte. Samtidigt kanske det bara är några spår som är verkligt bra på en skiva.
LP skivor var mycket ovanligt tidigare. De kom i slutet av 60 och början av 70-talet. Elvis gjorde få CD men många singlar.
Han fortsätter och säger att Spotify och liknande streamade musikmedier bygger på singeltänkandet. Det är bra att lyssnaren kan få exakt den låt den vill ha utan att få med en massa som man kanske inte gillar.
Nja, på min tid kunde vi lyssna igenom en LP innan den köptes det var ganska bra, kontrar jag.
Regnet har slutat när jag kommer ut på gatan. Några meter bort har Nino Ramsby för några minuter sedan avslutat sin smygrelease på nya CD:n “Du kan och sov nu”.
Vill ni lyssna på Niklas Lind så spelar han på musikbåten Blidösund på onsdag 20 maj. Alternativt besöka Stockholm Folkfestival i augusti.