Intervju

Adrian Modiggård: ”Kallet för musiken har funnits där sedan dag ett”

1 juli, 2015 by Redaktionen

För Adrian Modiggård har musiken ständigt varit närvarande. Hans far, Werner Modiggård, är trummis i Eldkvarn. Redan som nioåring fick Adrian prova på att spela tamburin med dem på scen. Nu är han aktuell med singeln Fakking jävla underbar, nyligen tilldelades han Ted Gärdestad-stipendiet och i höst kommer hans debutalbum.

Var det ett enkelt val att gå i din fars fotspår och också satsa på musiken?

– Sedan jag var två bast har jag spelat slagverk. Han satte mig bakom sitt trumset, jag nådde inte ner till pedalerna men han lät mig bonka på bäst jag ville och jag tyckte att det var skitkul. Jag och farsan har alltid sjungit och spelat ihop. Jag tror han sjöng för mig redan när jag låg i livmodern. Så musiken har alltid varit den självklara prylen att syssla med sedan jag lade ner fotbollsproffsdrömmarna.

Har du några minnen du vill dela med dig av från uppväxten med honom?

– När jag var nio år frågade han Tony och de andra om jag fick vara med på scenen och spela tamburin på några låtar under en Eldkvarn-konsert i Vitabergsparkens amfiteater. Jag minns tillbaka på detta som en magiskt kväll. Strömmen på hela stället gick. Jag, farsan och Claes Carlsson (före detta saxofonist i Eldkvarn) jammade på i mörkret, när ljuset kom tillbaks hade publiken blivit dubbelt så stor. Jag gick av och på scenen för att spela tamburin på olika låtar. Ingen hade några invändningar på min så kallade tajthet, och än idag står jag där och spelar tamburin med dem. Fast nu tillför jag väl lite mer än då tror jag, men känner mig fortfarande som en liten pöjk när jag står där. Förresten borde Stockholm stad tillåta fler utomhuskonserter just i Vitabergsparkens amfieteater. Grymt ställe att spela och se konserter på. Mer sådant!

Minns du när du bestämde dig för att satsa på musiken seriöst? Minns du något specifikt ögonblick då du visste att det här var ditt kall?

– Efter gymnasiet blir man medveten om att man bör ta saker och ting på allvar om det ska bli något. Det var inte så lätt att få saker att hända märke jag. Och det är det fortfarande inte. Men kallet för musiken har funnits där sedan dag ett.

När började du hitta din egen musikaliska identitet? Vilka var de första banden du upptäckte på egen hand?

– Jag vet inte om jag har en egen musikalisk identitet. Jag har växt upp med musiken som farsan spelade för mig när jag va liten. Och insett att det är bland den bästa som finns. Jag lärde mig spela gitarr genom The Beatles Complete Chord Songbook. Första skivan jag fick var ett ett samlingsalbum med Lynyrd Skynyrd då jag hade hört en kort snutt av Sweet Home Alabama-riffet i julkalendern från 1996: Mysteriet på Greveholm. All musik som har åkt in och ut genom min hjärna tror jag påverkar hur min musik låter. Så är det för de flesta, du blir oerhört påverkad.

Vilka inspirationskällor har du idag? Är det framför allt band du haft med dig en längre tid eller inspireras du även av ny musik?

– Jag tycker att det poppar upp bra låtar då och då nu för tiden. Och människor som spelar fantastisk musik finns det gott om. Vet dock inte om jag är den mest lyhörda för ny musik då jag fokuserar mycket på att skapa nytt själv. Det är kul att spela i Kleerup-bandet, han gör skitbra låtar. Hoppas jag får vara med om han nu ska spela på Way Out West i sommar. Jag ska se Paul McCartney för fjärde gången nu. Han är en husgud och kommer alltid att vara, hur mycket han än tycker om Kanye West.

Du har tilldelats Ted Gärdestads-stipendiet. Vad har det inneburit? Vad har du för relation till Ted Gärdestads musik?

– Det är en ära att få ta emot ett stipendium i Ted Gärdestads namn. Jag älskar många av hans låtar, De ligger så nära hjärtat och inte alls långt ifrån det jag själv försöker göra. Sedan innebar det också lite extra klirr i kassan…

Du har släppt singeln Fakking jävla underbar och ett debutalbum väntar i höst. Kan du berätta lite om den låten; hur den kom till, vad du ville förmedla och om den är representativ för resten av albumet?

– Jag skrev den refrängen i en co-write för en annan artist som rappar. När låten ratades för dennes album befann jag mig i en tv-produktion för ett ”matprogram” på Sicilien. Jag gjorde en egen låt av den helt enkelt, mellan inspelningarna jobbade jag på en demo tillsammans med en av ljudteknikerna i teamet, Peter Boberg. Så det är en gammal demo som legat i lådan ett tag som ville ut till alla fakking jävla underbara människor. Men ingen låt är representativ för någon annan, det vore tråkigt. Den röda tråden på albumet blir nog min röst.

Vad hade du för ambitioner när nu påbörjade arbetet med albumet? Hade du ett specifikt sound som du var ute efter?

– Det blir det som jag känner och tycker låter bra i mina öron. Man kan bara hoppas att andra också känner det.

Anders F. Rönnblom: ”Det finns alltid bränsle”

1 juli, 2015 by Redaktionen

Han är en raritet inom den svenska musikscenen. Anders F Rönnblom har ständigt gått sin egen väg. Letat efter nya sound, nya infallsvinklar. I en ständigt pågående resa. De senaste tio åren har varit otroligt produktiva med studioalbum, liveskivor, en biografi och en omfattande samling. Han har trogna fans som kallas för F-Heads.

Nu är han aktuell med trilogin Landet Folket Jaget, och efter sommaren kommer den avslutande delen. Skivorna går under dessa namn: The Caviar Pizza Man is Back; The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy; och avslutande The Subliminal Solo Inferno. Den första delen kom för ett och ett halvt år sen och den andra i februari. De har mötts av lysande recensioner i flera tidningar. Anders är en av de skarpaste när det kommer till att beskriva vår samtid. Texterna är ett av hans stora kännetecken. De är finurliga, intelligenta och har alltid en poäng. Vi träffades hemma hos mig en tisdageftermiddag. Vi åt blåbärspaj, drack kaffe och samtalade, i huvudsak om musik och text. Nu får ni ta del av det samtalet.

Jag tänkte börja med att fråga hur idén föddes till att göra en trilogi?

– Det finns en del förklaringar till det. Men då måste jag först förklara lite hur jag jobbar. Jag skriver hela tiden. Det är ett flöde, som Hibbitt brukar säga: the neverending song [Hibbitt: Christer Herentz, medförfattare till F-biografin, förf. anm.]

– Tambourines & Lovers var ingen riktig platta. Den hängde med som bonus till live dvd:n Live från välfärden. Det känns inte som att det var en idé bakom den plattan. Det finns många bra låtar på den men den var för splittrad. Underground hade en stark idé och Dom automatiska undrens tid är förbi hade en idé. Jag hade en tanke på att göra en mer substansrik skiva.

– Sedan var det så här att Håkan Lahger (nöjesjournalist och författare) intervjuade mig för sin Dylanbok. Då hade vi ett ganska intressant samtal. Då sa han ”du är fantastiskt på att beskriva samtiden, människor och folket i Sverige men du skriver väldigt lite om dig själv. Du skriver inte om dina förhållanden, sorger, bedrövelser.” Det kan han ha rätt i. Då gick jag igenom låtar och texter. Jag skriver väldigt mycket i jag-form. Mycket handlar ju om mig, men på ett personligt sätt, inte så mycket privat.

– Sedan när jag skulle börja samla låtar till en ny platta så upptäckte jag att det var mycket som handlade om landet och folket. Då tänkte jag på det Lahger hade sagt. Jag hade också en del låtar som legat i några år, som är ganska privata. Då tänkte jag att jag prövar göra något av det här. Det visade sig att det var drygt 40 låtar. Det var för mycket att dela upp på två skivor. Då tänkte jag att vi gör en trio. Då föddes konceptet jättesnabbt: landet, folket och jaget. Att gå från det stora och ner till den enskilde individen. Så föddes idén.

– Jag började jobba snabbt med att strukturera upp hur de skulle skilja sig. Textmässigt var det okej, men också musikaliskt ville jag skilja på dem. Jag hade några utgångspunkter. 2013 hade jag lyssnat mycket på Nick Caves Push the Sky Away som jag tycker är en fantastisk härlig platta. Jag hade också lyssnat på en kille som heter Kurt Vile. Framförallt hur han producerar med harmonier. Så jag hade lite idéer, lite nytänk skulle man kunna säga. Att jobba mer med keyboard, alltså sound. Inte så mycket piano utan mer sound. Försöka jobba med bakgrunder, sampla och göra loopar. Jag tänkte att nu ska jag ta ett steg här. Det är väl så man kan sammanfatta det. Jag kunde dela upp det idémässigt med tre teman.

Anders fortsätter att berätta om det befriande med att kunna arbeta helt självständigt.

– Det här är väldigt viktigt. I och med att jag de senaste tio åren haft eget bolag och de senaste fyra plattorna även tagit på mig studiojobbet. Jag åker inte ner till Agges studio i Södertälje [Björn Aggemyr, förf. anm] Jag har varken råd eller tid att försöka spela in lite några kvällar och sen går det lång tid mellan gångerna. Jag skulle aldrig kunna göra de här plattorna om jag inte kan sitta själv och jobba hundratals timmar. Det går inte i en studio. Mycket av den friheten jag har sedan jag blev pensionär. Jag har inga uppdrag på den grafiska sidan längre och kan bara ägna mig åt musiken. Då kan jag ägna så mycket tid för att få det rätt.

Anders gör sedan en jämförelse med hur inspelningsprocessen fungerade på 80-talet:

– Då skrev man låtar, en låt klar, en till låt klar, gick in i en studio, en låt klar, blev det bra, ja, sådär, men ok vi köper det… Då hade man aldrig tid att tänka. Kanske skulle man gjort ett annat arrangemang. Kanske skulle man gjort lite annorlunda sättning. Men det blev ju ok ändå, jag klagar inte. Men nu med teknikens hjälp kan man sitta och göra om. Välja och vraka, byta ut partier, det låter bra men passar inte i den här låten, jag ska nog spara och använda i en annan. Så den friheten har nu gjort att jag kan jobba som jag gör.

Det är ett intressant samtal om musiken och den kreativa processen som Anders berättar öppet om. Jag frågar om hans egen studio hemma.

– Trummor och sånt spelar vi in i replokalen. Då kör jag in det på en iPad, fyra kanaler. Sen tar jag med det hem och kör in det i Logic. Och om det ska vara några jättehöga gitarrer eller saxofon, tar vi även det i replokalen. Men all sång spelas in hemma hos mig.

Vi pratar vidare om att det är kul med ett projekt som sträcker sig över en längre tid. Även att det sparas mycket låtar. Anders nämner då att det finns så mycket musik som ska ut. Om det blir vanliga CD:s eller bootleg-format är han inte säker på. Han nämner också att det finns många engelska låtar som skrevs innan 1971. Men allting handlar om tid. Man måste ha tid.

De gamla engelska låtarna. Hur skulle du vilja spela in eller framföra dem idag?

– Det är lite olika för det är inte säkert att jag kommer ihåg melodierna exakt. Vissa melodier försvinner. De finns ju inte inspelade. De finns här i hjärnan. Vissa låtar vi körde då, jag och min kompis Nicko, vissa är hur klara som helst, dem glömmer jag aldrig. Men vi vissa fall har man kanske bara temat, versen, refrängen, medan vissa mellanspel är helt bortglömda. Då får man erfarenhetsmässigt tänka: ”Hur tänkte jag här?” Det är lite kul, för många av de låtarna är så lika varandra. På 60-talet så kunde du inte så mycket. Man var påverkad av The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks och The Animals. Sedan kom Dylan och så. Nu har du påverkan av hundratals artister. Då hade man inte så många. Man skrev allting i ungefär samma form. Så om man kör dem nu så vill man nog lägga till lite. Mera arrangemangsmässigt. Vi får se, men något ska jag göra.

Anders berättar vidare om gamla kompisen Nicko som han spelade med på 60-talet. Om att han nu bor i Los Angeles. Han var hem till Sverige för något år sedan och då träffades de igen. De pratade om att kanske göra något igen. Anders nämner också att det ligger mycket nostalgi i det hela och man kanske ska göra det när man inte har något annat för sig.

Jag kommer att tänka på att Anders aldrig varit särskilt nostalgisk. Ser man Anders och hans band live så kan man räkna med lite annorlunda arrangemang på många låtar. Anders blickar alltid framåt och söker nya uttryck.

– Det finns ju en förklaring till det. Det är ju att jag väldigt tidigt, redan på tredje skivan Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på bryter helt. Då har Henkan [Anders Henriksson, förf. anmn] producerat Din barndom skall aldrig dö och Ramlösa Kvarn och det var ju pop som det var på den tiden. Och sedan säger jag tack, jag vill göra det här själv. Då säger Mats Olsson som var orkesterledaren och chef för CBS ”nu gör du det här väldigt avskalat.” Det blev en brytpunkt då. Den blev ju inte mottagen så positivt direkt. Det är inte förrän nu som folk börjar tycka att ”måsarna” var en väldigt cool platta och att han vågade göra så på tredje plattan.

– Sedan gick jag tillbaks igen på fjärde plattan och det blev varken hackat eller malet. Då tog jag en paus och sen började jag experimentera. Då kom Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard, blev lite punk. Sen blev det reggae och lite soul. Sedan kom countryrocken. Jag har hela tiden försökt hoppa mellan det man tycker om. Det beror ju på att jag kunde. För det fanns ju ingen form som hade fungerat och genererat en guldskiva. Då ett skivbolag hade kunnat säga nu får du hundratusen i inspelingsbudget, nu gör du likadant igen. Jag fick alltid försöka hitta nya vägar. Och sedan har jag varit nyfiken.

Anders kommer in på Frank Zappa. Under 80-talet så blev han väldigt inspirerad av Zappas sätt att jobba med arrangemang och sound. Anders berättar att han tog många idéer från Zappa. Även att Philip Glass inspirerade när datorerna kom. Arbeta med sekvenser och loopar.

– Jag har alltid varit väldigt förtjust i att jobba med ljudbakgrunder. En bra lösning är att ta lite och blanda, blanda upp det med det man är bäst på. Den musik som folk känner igen.

Då kommer jag direkt att tänka på det som verkligen kännetecknar Anders F. Rönnblom: rösten och texterna. Anders sätt att frasera och hans otroliga lekfullhet med ord. Han följer inga regler och har ingen vistradition i sig. Han beskriver sin skapandeprocess.

– Jag har ju ett annat perspektiv. Jag jobbar hela tiden med trummor, trummisen är den viktigaste för mig. Att jobba med rytmiken. Att formulera och frasera text när man har rytmiken och man vet att man har och kan arbeta med synkoper. Då blir poesin mycket roligare. Dylan är ett fantastiskt exempel på det. Han kan vända på ord i baktakt, så kallad ”back phrasing” . Det där är något som man gör omedvetet när man har jobbat på länge. Så sker det där utan att man tänker på det. Att skriva texter är ju något speciellt. Det märkliga nu när jag dels har tid och tydligen har mer uppe i skallen och har mer erfarenhet och har tänkt mer på saker och ting. Förut skrev man väldigt snabbt och fick ihop en text. Jag kan tycka att många texter från 80-talet är lite sådär, de är charmiga men jag skulle inte göra det idag. Jag och Stina Berge brukar prata om hur mäktiga ord är. Och att man måste vara lite rädd om dem. Inte använda dem för mycket. Samtidigt som man ibland respektlöst kan använda ett ord. Nu på morgonen så skrev jag en text till nästa platta, en ganska allvarlig text men jag får in ordet pannkakssmet. Jag har massa lines som ska sluta på diskret, het och evighet. Så var det ett ställe där, det kanske var evighet och jag tänkte det blir ju banalt. Kan jag inte hitta något annat? Då skrev jag pannkakssmet och det är helt ok. Det var ett exempel på hur man nästan respektlöst kan använda ett ord. Jag brukar värdera ord i förhållande till musikstilen. Hur ska det här framföras. Det var som när jag skrev Tambourines & Lovers. Jag tänkte: ”Kan jag kalla den för det här?” Nu när man kör den live så blir den så otroligt mäktig. När man börjar själv och så kommer ”tambourines and lovers” så naturligt. Där var jag skeptiskt till att använda de orden och kalla den för det.

Anders har alltid lyckats få in engelska ord i sina texter och det låter bra. Det kan ju annars låta lite töntigt om man blandar ihop engelska och svenska i låttexter. Men för Anders har det alltid fungerat ”Dumbfuck möter Dumbfuck”.

– Vet inte riktigt varför. Det är väl för att jag väljer de rätta tillfällena och de rätta orden som passar in innehållsmässigt. Då blir det inte töntigt på det viset. Jag har läst mycket engelska. Jag skrev ju också en internationell konsttidning i tio år på engelska. Jag har läst otroligt mycket lyrik på engelska. Det ligger lite naturligt att jag får till vissa saker. Det är inte som att: ”Oj, här kom det engelska.” Det kommer naturligt.

Anders kommer att tänka på att han fått höra att han skriver så mycket om Jesus. Folk har frågat om han är religiös.

– Det är så otroligt lätt att ta till Jesus när man ska göra något med styrka. Jesus eller Gud. Det behöver inte betyda mer än att här menar jag allvar. Många säger att det är så svårt att skriva en text. Ja, är det svårt att prata? Har du något intressant att prata om? Pratar man om samma sak varje dag. Då kanske du skriver samma text. Det behöver inte vara så svårt. Jag köper kvällstidningen och direkt ser jag saker som är konstigt och skriver ner. Sedan gör man en låt. Det tar aldrig slut – det finns alltid bränsle.

Vi kommer in på lyriken i den pågående trilogin. Anders sylvassa sätt att beskriva det politiska klimatet och vår ständigt uppkopplade samtid. Jag nämner låten Så lycklig där huvudrollsfiguren kastar macka med mobiltelefoner.

– Jag hoppas folk förstår det där. Kanske inte alla som förstår det där med att kasta macka. Men jag såg framför mig hur hon sitter där: ”Jag är trött på det här, hur många mobiler har jag.” Surrealismen är så lätt att komma in i faktiskt när samhället ser ut som det gör. Det är inte så svårt att hitta lite kluriga, konstiga vinklar på saker. Och sedan skruvar man till det lite mer.

Anders pratar vidare om att sista delen i trilogin som är väldigt privat. Där kommer texterna vara mer raka, mer basic. Sedan nämner han att titlarna på varje del fungerar som programförklaringar. Han nämner också att titeln på första delen, ”The Caviar Pizza Man is Back, har funnits som titel väldigt länge men inte blivit av förrän nu.

Jag vill prata mer om texterna och karaktärerna som dykt upp genom åren. Jag nämner att det känns som att man är med i en subkultur när man lyssnar på Anders musik och får besöka platser och människor. Hur han arbetar med just det.

– Man underlättar lite för folk genom att placera in dem. Stefan Sundström har ju Jan Banan och Sabina. Folk får ju ett kännetecken där. Då blir det lättare att applicera bilderna. Men det har inte hänt så mycket. Rambo Boy har kommit igen och några andra typer som Voodoodamen.

Vi pratar till sist om den analoga inspelningstekniken som fanns förr. Hur den var så begränsad men många band lyckades ändå skapa fantastiska skivor. Om hur effektiva The Beatles var i studion. Att Anders vill tillbaka till en analog 70-tals känsla. En avslutande reflektion blir ändå att saker och ting är bättre idag.

– Det är så mycket som har förändrats i branschen. För mig är det roligare och intressantare nu. Att vara själv och inte ligga på något bolag. Jag säljer faktiskt mer skivor nu än på 90-talet då jag låg på ett litet svenskt bolag. De nådde aldrig ut och hade aldrig råd att nå ut. Och man kunde inte nå ut då heller. 80-talet är lite skillnad för då var det lite mer intensivt skivbolagstänk. Då kunde man synas i vissa tidningar, radion spelade en mycket och kom det en platta så spelades flera låtar från den. Sedan hade man singlar som låg i ”heta högen.” Men det är roligare nu, mycket roligare. Du behöver inte tillfredsställa något skivbolag.

Besök andersf.com för mer information och turnédatum.

Text: Mikael Grönlund

Steve Gunn: “Jag är en avslappnad kille i en kaotisk stad”

30 juni, 2015 by Jonatan Södergren

Steve Gunn har flera strängar på sin lyra: han har spelat gitarr i flera projekt och ensembler, bland annat i barndomskompisen Kurt Viles kompband The Violators; hans senaste soloalbum, Way Out Weather, släpptes förra året och hyllades av en enig kritikerkår; och den 2 juli spelar han på Roskildefestivalens Pavilion-scen. Kulturbloggen mötte dessförinnan upp honom i samband med en spelning på Bar Brooklyn i Stockholm.

Du verkar hela tiden ha massa olika projekt på gång. Angriper du dem olika eller är låtskrivandet det samma oavsett projekt?

– Jag koncentrerar mig mer eller mindre på låtskrivandet. Och så turnerar jag mycket. Alla samarbeten är ofta rätt spontana, jag kan inte ägna för mycket tid åt dem. Jag spelar med bandet, ibland solo, men fokus ligger på mina två senaste album. Allt annat är bara sidoprojekt.

Du släppte album med Black Twig Pickers på Thrill Jockey tidigare i år. Hur kom det sig?

– Jag träffade dem genom en gemensam vän, gitarristen Jack Rouse. De var hans kompband. De har också ett mer experimentellt band som heter Pelt som jag är ett fan av. Vi lärde känna varandra och det slutade med att vi började spela musik ihop på skoj. De spelar traditionell bluegrass, vilket jag alltid har varit intresserad av men aldrig spelat. Så jag tog med mina låtar och de satte sin egen prägel på dem. Vi gjorde ett par studiosessioner som vi bestämde oss för att sätta ihop ett album utav, som vi sedan gav till Thrill Jockey.

Lär du dig om olika genrer genom att samarbeta med olika band?

– Det gör jag, de här killarna är sjukt insatta i bluegrassens historia. Deras approach är intressant eftersom de inte ser det som ursprungsmusik; de gillar de mer obskyra låtarna. Hårt levande folk som spelar grovt, mycket är improviserat. Jag lärde mig också mycket av att bara spela med dem, eftersom de gör så många framträdanden under olika omständigheter. Istället för att bara spela på klubbar spelar de lite överallt. Och de är väldigt samspelta, vilket jag tyckte var inspirerande. Sedan är en av medlemmarna i Black Twig Pickers med och spelar trummor i mitt band. Vi har turnerat en del och han är med och spelar på mitt nya album.

När du säger ditt nya album, menar du Way Out Weather?

– Det albumet, men även det jag håller på att jobba med nu som kommer att släppas på Matador nästa vår. Vi har spelat in ungefär hälften och kommer spela in resten när den här turnén är över.

Wow! Matador är en rätt stor label. Hur kom du i kontakt med dem?

– De uttryckte sitt intresse, de var fans. Efter att jag hade släppt Way Out Weather skrev de ett brev där det stod att de gillade mina två senaste album och att de skulle vilja jobba med mig på mitt nästa album. Det gladde mig att höra eftersom jag är ett fan av labeln. Jag har lärt känna några av de som driver skivbolaget och de är superstödjande. Jag ser fram emot att jobba med dem och ta det ytterligare en nivå. Det känns som att jag har jobbat tillräckligt hårt och nu är redo att samarbeta med ett bolag av den storleken. Alla mekanismerna är på plats; jag har erfarenhet, ett stadigt band och är van vid att vara ute på vägarna. Jag är redo för att arbeta med dem och vice versa. Allt fungerade perfekt.

Du spelar på Roskildefestivalen om ett par dagar och nu spelar du på en mindre klubb. Hur stor roll spelar lokalen för hur du tar dig an en spelning?

– Det är helt klart annorlunda att spela på festivaler, eftersom du måste bete dig på ett visst sätt. På klubbspelningar kan du ha längre soundchecks, du har frihet att göra lite som du vill. På festivaler är det alltid likadant; gå på scenen, spela och gå av. Det är mer kaotiskt så vi måste vara lite mer alerta. Speltiden är kortare så det finns inget utrymme att sträcka ut låtarna. Det är lite mer rakt på. På klubbspelningar kan du, om du känner för det, spela på ett visst sätt. Det kan du vanligtvis inte på festivaler, då är allt lite mer bestämt. Allt roliga saker kan vi testa på klubbar.

Du bor i New York men musiken på Way Out Weather är tillbakalutad och låter inte alls att komma från en storstad…

– Det återspeglar inte energin i New York. Jag är en avslappnad kille i en kaotisk stad. Musiken reflekterar inte nödvändigtvis min närmsta omgivning, den reflekterar mitt perspektiv. Folk undrar alltid över att jag bor i en stad men gör musik som låter som den kommer från landet. Det är bara min sinnesstämning.

Var det något du försökte göra annorlunda under arbetet med Way Out Weather jämfört med dina tidigare album?

– Det här var första gången jag och personerna runt omkring mig tog vår tid i studion. Det var mer produktion och inte bara en liveinspelning. På albumet dessförinnan satte vi bara upp mikrofonerna, började spela och tryckte på inspelningsknappen. Den här gången diskuterade vi hur vi ville att albumet skulle låta; vilka slags mikrofoner och vilken utrustning vi skulle använda. Vi hade en plan så det var mer av en studioprocess. Det var nytt för mig och det visade sig vara ett roligt sätt att arbeta på. Så kommer vi fortsätta arbeta på nästa album. Ju mer jag lär mig om studion, desto mer av en studioprocess blir det. Vi hade en studiotekniker, det handlade mycket om att fånga särskilda ljud.

Producerade du själv?

– Jag hade en vän som hjälpte till med produktionen, men det var en gruppinsats tillsammans med ljudteknikern som äger studion och spelar i mitt band. Vi var fokuserade på produktionen och fattade alla beslut tillsammans. Vi hade en gemensamt vision av hur vi ville att det skulle låta.

Hur ville ni att det skulle låta?

– Det var ett experiment. Jag visste inte vad som skulle hända. Låtarna var skrivna, många var bara lösa idéer i skelettform. Jag skickade över alla demos till musikerna innan vi började repetera. Så när vi väl samlades gick det rätt snabbt, vi jobbade spontant och hoppade från låt till låt. Vi visste inte vad vi höll på med, men gillade vad vi hörde. Innan vi började visste vi vad ville förbättra; vi ville att sången skulle vara mer framträdande och att ljudet överlag skulle vara mer krispigt. Så vi tog in en till ljudtekniker som hjälpte oss i det avseendet. Men det var inte förrän allt var inspelat, så det var mer en mixningsgrej. Vi visste inte vad vi höll på med, vi litade på våra instinkter.

Tror du att alla erfarenheterna från dina tidigare album var nödvändiga för att du skulle våga lita på dina instinkter?

– Jag tror det. Det är intressant, det kändes som en belöning. Det kändes som att allt annat var en uppbyggnad till den punkten att vi spelade in det här albumet. Vi hade spelat in musik i fem års tid och enligt mig har varje nytt projekt varit en förbättring, vi har lärt oss nya saker och det här albumet är vad vi har byggt upp till. Nästa album blir nästa steg och du kan verkligen höra utvecklingen.

Reflekteras atmosfären i studion på albumet?

– Det har massor att göra med hur musiken låter. Studion heter Black Dirt Studio och ligger i Upstate New York. Det är i skogen och är egentligen en utvidgning av min väns hus. Det är extremt bekvämt. Vi kan hålla på hur länge vi vill, det finns inga restriktioner. När vi gjorde albumet var det mitt i vintern, så vi var insnöade. Vi var i den här stugan, det var mysigt och dessutom fanns det ingenstans att gå. Vi förlorade tidsuppfattningen och blev helt besatta i det vi höll på med. Det tror jag återspeglas i musiken. Vi fick det här flödet, vi bara höll igång och alla deltog aktivt och arbetade tillsammans på ett fantastiskt sätt. Det var aldrig något tjafs och vi ifrågasatte aldrig vad vi höll på med.

Var det någon låt som satte tonen för resten av albumet?

– Titelspåret, Way Out Weather, var den första låten vi jobbade med och det kändes som att det blev ett statement för vad vi ville att albumet skulle säga. Det säger egentligen inte något speciellt, men när det kommer till ämnena som tas upp så satte det tonen. Musikaliskt satte det tonen; det är en känslosam låt som byggs upp. Albumet kulminerar och byggs progressivt upp fram tills sista låten. Det är intressant, det känns som att sista låten sätter tonen för nästa album.

Så titeln, Way Out Weather, guidade dig genom processen?

– Den har ett par olika betydelser. Jag reste mycket när jag skrev albumet. Jag reste själv och hängde med folk, och av någon anledning började man ofta prata om vädret. Det är det första ämnet som kommer upp. Jag tänkte att det var en slags universell kommentar. Ett av få ämnen som du kan gå upp och prata med vem som helst om. Så det är en kombination av att vara främlingar och lära känna varandra, men inte lära känna varandra väl och det är okej.

Var det någon plats du kände en särskild koppling till?

– Det ändras hela tiden, det finns ingen plats jag känner någon långsiktig koppling till. Det är flyktigt. Jag förälskar mig i platser jag besöker. “Åh, här skulle jag kunna leva resten av mitt liv.” Portugal är ett sånt ställe, jag har verkligen kommit att älska Portugal. Jag trivs i New York och har ett förhållande till västkusten, jag gillar Kalifornien. Det ändras hela tiden.

Closure: ”Vi ville bara göra bra popmusik som inte var bredbent och muskulös”

13 juni, 2015 by Jonatan Södergren

Att bra musik ofta växer fram ur slumpmässiga möten är ingen nyhet. Martin Sköld, som till vardags spelas bas i Kent, har bildat en spännande, ny trio tillsammans med Johan Wohlert från Mew och den Botkyrka-uppväxta sångerskan Ninsun Poli som tidigare sjungit med Familjen. Nyss släpptes Closures självbetitlade debut-EP som spelades in i Martins hemmastudio i Mariefred. Kulturbloggen fick ställa några frågor till honom.

Åtminstone utifrån sett känns det som att ni tre har lite olika bakgrunder. Hur tror ni att de olika erfarenheterna ni tar med er påverkar Closure?

– Vet inte riktigt. Svår fråga. Om det är musikaliska erfarenheter vi snackar om så är det inte alls säkert att det bara är bra att ha massa erfarenhet. Det är definitivt inte säkert någon har ”rätt” bara för att den personen har 20 års erfarenhet av att spela in skivor. Jag gillar att tänka att jag är nybörjare inför varje låt. Vet inget, kan inget.

På vilka sätt skiljer sig Closure från era andra projekt? Kommer ni rent av ta med er något från Closure när ni sedan börjar skriva låtar till era andra projekt igen framöver?

– I alla projekt man gör så lär man sig saker man kan ha användning för i andra sammanhang. Eller egentligen i alla möten med andra människor. Det gäller nog bara ha den kanalen öppen.

Hur fungerar ni ihop? Kan ni beskriva ert arbetssätt och hur det skiljer sig från hur ni arbetar annars?

– Vi arbetar när tid finns och när tid blir över. Det tar ganska lång tid för oss att komma igång för oftast har vi inte setts på ett tag, så det är mycket prat innan dragspelet åker fram så att säga.

Vad innebär Closure rent konkret för era andra projekt?

– Inte så mycket alls. Våra andra huvudprojekt går före Closure än så länge.

Hur kom det sig att era vägar korsades och hur gick det till när ni bestämde er för att starta upp ett gemensamt, kreativt projekt? Var det spontant eller var det något som växte fram under en längre tid?

– Jag lärde känna Ninsun via Familjen där hon gästade på ett par låtar. Gillade verkligen Ninsun och hennes röst direkt. Jag och Ninsun började prata om att vi kunde hjälpa varandra lite på traven eftersom vi bodde rätt nära varandra. Det resulterade i att hon kom och ”demoade” låtar och idéer som jag hade och jag försökte hjälpa henne. Vissa saker blev såpass bra, men passade inte riktigt in i det som hon hade tänkt sig för hennes solo-EP.

– Under tiden proddade och skrev jag och Johan Wohlert (tillsammans med Jocke B) en del låtar till hans dåvarande band The Storm. Jag och Johan har känt varandra i 20 år, typ. För två år sedan lades The Storm på is. Johan hörde av sig och undrade vad vi skulle hitta på. Jag skickade lite grejer som jag och Ninsun gjort och han skickade saker som han hade låg i byrålådan. När jag hörde hans grejer tillsammans med det som Ninsun och jag gjort så insåg jag att ’det här kan vi sätta ihop och göra ett projekt av’. Ja, på den vägen är det. Så, nej det var inget planerat utan nåt som snarare växte fram.

Hur viktig tycker ni Ninsuns röst är för låtarnas sound? Vad var det med hennes röst ni fastnade för?

– Rösten och uttrycket är ju det som bär alla bra låtar över tröskeln till att bli fantastiskt. Ninsun har en otrolig värme i sin röst. Det låter bara så jävla bra, för att uttrycka sig något slarvigt.

Vad hade ni för visioner när ni startade upp det här projektet? Hade ni några bestämda referenspunkter eller ämnen ni var sugna på att skriva om som inte fungerade i andra band eller konstellationer?

– Det fanns ingen riktig plan. Vi ville bara göra bra popmusik som inte var bredbent och muskulös.

Hur ser ni på Closures framtid? Är det ett långsiktigt projekt? Vad har ni för planer den närmsta framtiden?

– Vår ambition är att göra klart resten av låtarna som faktiskt finns och sen vore det kul att spela lite live.

Exklusiv intervju med Krister Henriksson

11 juni, 2015 by Mats Hallberg

Mötet jag sett fram emot sker på Göteborgs Stadsteater 29/5 på exakt samma ställe där jag intervjuade Sven Wolter för några år sedan. Är naturligt nog lite spänd, även om jag således inte är helt ovan vid att träffa konstnärer av denna yttersta kaliber. Krister är inledningsvis lite avvaktande, men samtidigt öppen. Omgående förmedlar han, till mig och min fotograferande kusin, valda delar ur sin tillvaro på ett högst generöst sätt och utökar den tid jag fått till förfogande. Under sin entré visar han upp senaste bokinköpet, Martin Luuks debutroman vars titel han kommenterar. Jag överlämnar som gåva några relevanta egenproducerade texter, varvid Krister ger beröm för att jag blivit ”godkänd” av Ebba Witt Brattström. Hur jag läst på framgår delvis av inriktningen på frågorna. Ska noteras att jag recenserade Karlsson på taket i positiva ordalag för Kulturbloggen. Nämner för den mycket meriterade mannen att öppningsfrågan garanterat håller högre kvalitet, än den Stina Dabrowski ställde, i en av de mest omtalade av de många intervjuer Krister gjort.

Hur mycket varierar olika föreställningar av Karlsson på taket avseende kommentarer från de minsta (Karlsson inbjuder ju också till medverkan genom att be om hjälp och ställa frågor)?
– Man kan säga så här: Hade det varit Broadway skulle vi ha spelat först en månad i exempelvis Detroit. Här i Göteborg hade vi publik två gånger innan premiär, vilket inte är mycket för en föreställning direkt beroende av sin publik. Vi repeterade som i ett skyddsrum, visste inte hur det vi konstruerat på teaterns olika avdelningar skulle fungera. Det var glädjande och förvånande att barnen är med så mycket, är så delaktiga. Efter tjugofem föreställningar lär man sig en teknik, ett sätt att hantera situationen. Vi har idag en annan säkerhet och därmed en annan beredskap än vi hade på premiären. Premiärer är varje gång vidriga att ta sig igenom. De kan liknas vid en trafikolycka där man kör av vägen och undrar hur gick det här till. När jag tänker tillbaka på premiärer infinner sig frågan var jag med, är ett slags chocktillstånd helt olikt det vi repeterat i.

Hur sammanfattar du ditt gästspel i Göteborg och hur kom det till stånd?
– Hela idén är mitt initiativ. Jag hade varit i West End och avslutat Wallander. Anna Takanen (teaterns konstnärlige ledare fram tills nyligen) bad mig att komma och göra något. Hon hade väntat sig något helt annorlunda. Jag hade fått anbud från teatrar i Stockholm om om att göra Ibsen, Kung Lear eller Fadern. Kung Lear innehåller så mycket text att lära sig, vilket jag inte hade lust med. Jag är snart sjuttio år. Det går väldigt fort när du förväntas ta steget in i gubbåldern. Min fru Cecilia sa ’du ser tung ut’. Jag replikerade ’ jag känner inte någon glädje’. Min fru som är min skyddsängel kom fram till att jag skulle bryta loppet. Hon tyckte jag skulle göra Karlsson, en lättsam och rolig roll, påpekade att jag aldrig hade spelat för barn. Anna blev förvånad över mitt val, undrade om jag menade allvar. När jag bekräftade att så var fallet, sa hon ’fantastiskt då gör vi den’.

Min tanke var att vuxna inte skulle gå för barnens skull och ha tråkigt själva. Hade en upplevelse när Harry Potter-böckerna kom ut (läste in dem som ljudböcker). Jag läste för min då tioårige son, det var jag som drev på. Vuxna har lika stor glädje av att se vår uppsättning , jag vill få dem att fråga sig: kan teater vara så här? Det kan vara en komplikation när det bara är vuxna i publiken som ibland varit fallet. Karlsson var en utmaning för mig. Jag hade sett flera uppsättningar som jag inte begrep mig på, eftersom han blev en sagofigur. Jag funderade på vem han är, varför han har propeller på ryggen och varför han bor på taket. Jag ville göra honom som en Norén-figur. Patti Smith var med i Ystad på en inspelning av en Wallander-film, eftersom hon är helt hooked på denna karaktär. När Henning Mankell trots sin cancersjukdom bjöd hem Patti till sig, var jag med när hon tillsammans med sin gitarrist spelade för en skara på sju personer i cirka en kvart. Hon såg patinerat rockig ut med trasiga jeans och stripigt hår. Min poäng är att Karlsson hade kunnat bli Patti, men han misslyckades. Hans konstnärliga begåvning var inte tillräcklig. (Idag är marknadsföring och mediakontakter lika viktigt om någon ska bli framgångsrik som konstnär.)

Karlsson skäms för att han inte blev ett namn, insisterar därför på att han är bäst. Och eftersom det inte finns någon bäring i påståendet blir han gråtfärdig. Var en uppgift jag gav mig själv att få fram detta. Det har blivit som jag tänkt mig. Att det blev just Göteborg beror på att jag gästspelade här med Doktor Glas för några år sedan. Visade sig att jag kom att älska Stora scenen. Den har rätt proportioner i motsats till Dramaten, man kommer lätt i kontakt med publiken. Varit skönt att familjen inte är med, är värt att vara ifrån dem om materialet man jobbar med är bra. (Nu är i och för sig mina barn stora.)

Jag har sett flera lyckade monologer här i huset, men det var något unikt med din uppsättning av Doktor Glas, som jag hade ynnesten att se på ett Dramaten du tog med storm. Varför hade du och pjäsen sådan hypnotisk påverkan?
– Jag är producent, tar initiativ till vad jag vill göra. Jag är också dramaturg. När jag läste manus kändes det som att jag själv hade skrivit, följde mitt tempament, min natur, blir därför en så bra kollision mellan teater och text. Jag spelade Doktor Glas över tvåhundra gånger och jag kunde känna större ensamhet än honom på hopplösa teatrar, till exempel den i Kalix. Processen var ett h-e, vill inte göra om den. Men varenda gång efter första repliken var det bara att åka med. Under sömnlösa hotellnätter kunde jag dra partier. Det är en makalös text jämförbar med några av Tranströmmers dikter. Den slog an en sträng, eggade mig, stimulerade mig.
I intervju hos Alex Schulman hävdade du att teatern befinner sig utanför livet. Kan du förklara hur du tänker? Jag har filmat och spelat mycket teater, fyller som sagt sjuttio snart. Jag kan ställa mig frågan: Har jag levat? Jag kommer fram till att mina största ögonblick varit på scen, är något speciellt att gå in på scen. Så fort jag får på mig flygselen (den som gör att Karlsson kan flyga)) blir jag som en pigg hund, vilket är j-a stimulerande. En tvåtimmarsföreställning känns svindlande kort, är lika förvånad varje gång. All annan tid känns lång medan tiden på scen känns fruktansvärt kort. Mesta delen av min vakna tid har jag tillbringat på scen, ett tillstånd som påminner om det i en tryckkokare. Jag vill komma till teatern så sent som möjligt, lämna så snabbt som möjligt, står inte ut att vara där privat. Jag får nästan panik, har säkert på grund av min läggning sårat, kanske verkat snorkig. Förut dök jag. Då känner man lätthet, vill andas under vattnet. Det tillståndet kan jämföras med hur det är att vara på scen, lätt och behagligt även om det varit svårt innan.

Varför berör dina ofta besatta gestalter så mycket, till exempel Hoffman i Veranda för en tenor?
– Jag är en ganska hängiven skådis som inte gillar att fuska. När jag först fick rollen som Hoffman lades filmen ner i första vändan, är vanligt att du inte vet om inspelningen blir av. I ett senare skede gavs klartecken. Då tackade jag nej för att jag hade bestämt mig för att vara med pappa, som insjuknat i cancer utan att man kunde erbjuda smärtlindring. Jag ville vara med på hans resa. Jag berättade vilken bra roll det var, varvid han bad mig göra den. Han bad mig också vara med i sitt dödsögonblick, eftersom ’döden inte blir bra på film’. Genom att visa hur smärtan ger sig till känna ville pappa hjälpa mig tolka rollen. När vi skulle göra dödsscenen i Veranda för en tenor tyckte jag att jag inte kan imitera, vilket jag framförde till Lisa Ohlin som är en bra regissör. Lisa gav mig fria händer. Noggranna förberedelser vidtog. När jag hade gjort scenen utan omtagningar blev det bisarrt. Vem kvider undrar jag då, varvid jag upptäcker att det är ju jag. Var som att min pappa tagit boning i mig. Denna händelse har jag beskrivit i Sommar. (Till saken hör att jag hade berättat att jag som del av min research lyssnat på hans två lysande program från 90-talet.)

Jag har dig på näthinnan från tevesända Som löven i Vallombrosa. Vilken relation har du till Lars Noréns dramatik? (Talar om att jag finns nämnd i En dramatikers dagbok tack vare intervju för LO-tidningen i samband med att Norén värvades till Folkteatern.)
– Det var en pjäs han inte satte upp själv. Jag jobbade med honom på radioteatern, vilket var det mest berikande jag upplevt som skådespelare. Jag gillar hans pretentiösa allvar och fnittrighet, är härligt att vara tillsammans med honom. Jag får ofta frågan om favorotregissörer och vem jag skulle viljat ha som regissör för Doktor Glas. Finns annars inga jag längtar efter att komma till. Vill ha en relativt klyftig dialog, inte få berättat hur jag ska agera. Jag vill göra och pröva för att därefter få reaktioner.

Du verkar ha ett intimt förhållande till skönlitteratur. Vilka författare läser du helst?
– Förr läste jag in mycket. Den allvarsamma leken och På spaning efter den tid som flytt är två titlar. Jag slutade med inläsningar av ljudböcker när jag fick i uppdrag att arbeta med tråkiga deckare. Tre absoluta favoriter är Tranströmmer, Söderberg och Proust. Jag har bara sökt mig till sådan literatur som kan betyda något. En flykting korsar sitt spår har haft en avgörande inverkan på mitt liv. Boken av Sandemose fick mig att bryta upp från fiskarmiljön i Grisslehamn, ett samhälle där Jantelagen var stark.

Du har varit professor i scenisk gestaltning med inriktning på närvaro och avspänning. Hur har du lärt dig dessa egenskaper så väl?
– Jag vill tänka att det beror på övning, disciplin och vilja; snarare än begåvning. När jag var professor såg jag ultimata begåvningar som tyvärr var slarviga och missbrukade sin talang. I begåvning ligger ordet gåva, man måste se till att den inte rostar. Det är roligare att tänka enligt denna devis: Jag klarar rollen om jag ges tllräcklig tid, har närvaron som krävs och dedikerar mig till uppgiften.

Vad gör du helst när du kopplar av från ditt krävande jobb?
– Vet inte! Mitt yrke är min hobby. (Jag skjuter in att jag upprepade gånger hört honom säga att han saknar hobby.) Min bror har fiskaffär vilket innebär hårt jobb med uppstigning tidigt på morgonen. Om man jobbar på sjukhus har man kanske inte heller plats för hobbies i sitt liv, man blir för trött av sitt arbete.

Jag undrar efter att mina frågor är avverkade, enligt den rutin som Krister är förtrogen med, om han vill komplettera. Han känner sig nöjd. Jag berättar apropå krävande jobb att mitt skrivande mest är en oavlönad syssla, att jag sedan snart tjugoåtta år haft heltid på Göteborgs brevterminal.När jag avslöjar att jag inte vågat ringa Tommy Berggren för att be om intervju, kommenterar film- och teaterstjärnan mittemot mig att Tommy är en väldigt bra regissör som han jobbat ihop med. I skrivande stund har Krister Henriksson kvar två föreställningar av sitt drömprojekt Karlsson på taket i Göteborg. Håll utkik efter eventuell fortsättning på annan ort.

Foto: Mårten Carlsson

Intervju

Footer

Om oss