För Adrian Modiggård har musiken ständigt varit närvarande. Hans far, Werner Modiggård, är trummis i Eldkvarn. Redan som nioåring fick Adrian prova på att spela tamburin med dem på scen. Nu är han aktuell med singeln Fakking jävla underbar, nyligen tilldelades han Ted Gärdestad-stipendiet och i höst kommer hans debutalbum.
Var det ett enkelt val att gå i din fars fotspår och också satsa på musiken?
– Sedan jag var två bast har jag spelat slagverk. Han satte mig bakom sitt trumset, jag nådde inte ner till pedalerna men han lät mig bonka på bäst jag ville och jag tyckte att det var skitkul. Jag och farsan har alltid sjungit och spelat ihop. Jag tror han sjöng för mig redan när jag låg i livmodern. Så musiken har alltid varit den självklara prylen att syssla med sedan jag lade ner fotbollsproffsdrömmarna.
Har du några minnen du vill dela med dig av från uppväxten med honom?
– När jag var nio år frågade han Tony och de andra om jag fick vara med på scenen och spela tamburin på några låtar under en Eldkvarn-konsert i Vitabergsparkens amfiteater. Jag minns tillbaka på detta som en magiskt kväll. Strömmen på hela stället gick. Jag, farsan och Claes Carlsson (före detta saxofonist i Eldkvarn) jammade på i mörkret, när ljuset kom tillbaks hade publiken blivit dubbelt så stor. Jag gick av och på scenen för att spela tamburin på olika låtar. Ingen hade några invändningar på min så kallade tajthet, och än idag står jag där och spelar tamburin med dem. Fast nu tillför jag väl lite mer än då tror jag, men känner mig fortfarande som en liten pöjk när jag står där. Förresten borde Stockholm stad tillåta fler utomhuskonserter just i Vitabergsparkens amfieteater. Grymt ställe att spela och se konserter på. Mer sådant!
Minns du när du bestämde dig för att satsa på musiken seriöst? Minns du något specifikt ögonblick då du visste att det här var ditt kall?
– Efter gymnasiet blir man medveten om att man bör ta saker och ting på allvar om det ska bli något. Det var inte så lätt att få saker att hända märke jag. Och det är det fortfarande inte. Men kallet för musiken har funnits där sedan dag ett.
När började du hitta din egen musikaliska identitet? Vilka var de första banden du upptäckte på egen hand?
– Jag vet inte om jag har en egen musikalisk identitet. Jag har växt upp med musiken som farsan spelade för mig när jag va liten. Och insett att det är bland den bästa som finns. Jag lärde mig spela gitarr genom The Beatles Complete Chord Songbook. Första skivan jag fick var ett ett samlingsalbum med Lynyrd Skynyrd då jag hade hört en kort snutt av Sweet Home Alabama-riffet i julkalendern från 1996: Mysteriet på Greveholm. All musik som har åkt in och ut genom min hjärna tror jag påverkar hur min musik låter. Så är det för de flesta, du blir oerhört påverkad.
Vilka inspirationskällor har du idag? Är det framför allt band du haft med dig en längre tid eller inspireras du även av ny musik?
– Jag tycker att det poppar upp bra låtar då och då nu för tiden. Och människor som spelar fantastisk musik finns det gott om. Vet dock inte om jag är den mest lyhörda för ny musik då jag fokuserar mycket på att skapa nytt själv. Det är kul att spela i Kleerup-bandet, han gör skitbra låtar. Hoppas jag får vara med om han nu ska spela på Way Out West i sommar. Jag ska se Paul McCartney för fjärde gången nu. Han är en husgud och kommer alltid att vara, hur mycket han än tycker om Kanye West.
Du har tilldelats Ted Gärdestads-stipendiet. Vad har det inneburit? Vad har du för relation till Ted Gärdestads musik?
– Det är en ära att få ta emot ett stipendium i Ted Gärdestads namn. Jag älskar många av hans låtar, De ligger så nära hjärtat och inte alls långt ifrån det jag själv försöker göra. Sedan innebar det också lite extra klirr i kassan…
Du har släppt singeln Fakking jävla underbar och ett debutalbum väntar i höst. Kan du berätta lite om den låten; hur den kom till, vad du ville förmedla och om den är representativ för resten av albumet?
– Jag skrev den refrängen i en co-write för en annan artist som rappar. När låten ratades för dennes album befann jag mig i en tv-produktion för ett ”matprogram” på Sicilien. Jag gjorde en egen låt av den helt enkelt, mellan inspelningarna jobbade jag på en demo tillsammans med en av ljudteknikerna i teamet, Peter Boberg. Så det är en gammal demo som legat i lådan ett tag som ville ut till alla fakking jävla underbara människor. Men ingen låt är representativ för någon annan, det vore tråkigt. Den röda tråden på albumet blir nog min röst.
Vad hade du för ambitioner när nu påbörjade arbetet med albumet? Hade du ett specifikt sound som du var ute efter?
– Det blir det som jag känner och tycker låter bra i mina öron. Man kan bara hoppas att andra också känner det.
