Anders F. Rönnblom

Han är en raritet inom den svenska musikscenen. Anders F Rönnblom har ständigt gått sin egen väg. Letat efter nya sound, nya infallsvinklar. I en ständigt pågående resa. De senaste tio åren har varit otroligt produktiva med studioalbum, liveskivor, en biografi och en omfattande samling. Han har trogna fans som kallas för F-Heads.

Nu är han aktuell med trilogin Landet Folket Jaget, och efter sommaren kommer den avslutande delen. Skivorna går under dessa namn: The Caviar Pizza Man is Back; The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy; och avslutande The Subliminal Solo Inferno. Den första delen kom för ett och ett halvt år sen och den andra i februari. De har mötts av lysande recensioner i flera tidningar. Anders är en av de skarpaste när det kommer till att beskriva vår samtid. Texterna är ett av hans stora kännetecken. De är finurliga, intelligenta och har alltid en poäng. Vi träffades hemma hos mig en tisdageftermiddag. Vi åt blåbärspaj, drack kaffe och samtalade, i huvudsak om musik och text. Nu får ni ta del av det samtalet.

Jag tänkte börja med att fråga hur idén föddes till att göra en trilogi?

– Det finns en del förklaringar till det. Men då måste jag först förklara lite hur jag jobbar. Jag skriver hela tiden. Det är ett flöde, som Hibbitt brukar säga: the neverending song [Hibbitt: Christer Herentz, medförfattare till F-biografin, förf. anm.]

– Tambourines & Lovers var ingen riktig platta. Den hängde med som bonus till live dvd:n Live från välfärden. Det känns inte som att det var en idé bakom den plattan. Det finns många bra låtar på den men den var för splittrad. Underground hade en stark idé och Dom automatiska undrens tid är förbi hade en idé. Jag hade en tanke på att göra en mer substansrik skiva.

– Sedan var det så här att Håkan Lahger (nöjesjournalist och författare) intervjuade mig för sin Dylanbok. Då hade vi ett ganska intressant samtal. Då sa han “du är fantastiskt på att beskriva samtiden, människor och folket i Sverige men du skriver väldigt lite om dig själv. Du skriver inte om dina förhållanden, sorger, bedrövelser.” Det kan han ha rätt i. Då gick jag igenom låtar och texter. Jag skriver väldigt mycket i jag-form. Mycket handlar ju om mig, men på ett personligt sätt, inte så mycket privat.

– Sedan när jag skulle börja samla låtar till en ny platta så upptäckte jag att det var mycket som handlade om landet och folket. Då tänkte jag på det Lahger hade sagt. Jag hade också en del låtar som legat i några år, som är ganska privata. Då tänkte jag att jag prövar göra något av det här. Det visade sig att det var drygt 40 låtar. Det var för mycket att dela upp på två skivor. Då tänkte jag att vi gör en trio. Då föddes konceptet jättesnabbt: landet, folket och jaget. Att gå från det stora och ner till den enskilde individen. Så föddes idén.

– Jag började jobba snabbt med att strukturera upp hur de skulle skilja sig. Textmässigt var det okej, men också musikaliskt ville jag skilja på dem. Jag hade några utgångspunkter. 2013 hade jag lyssnat mycket på Nick Caves Push the Sky Away som jag tycker är en fantastisk härlig platta. Jag hade också lyssnat på en kille som heter Kurt Vile. Framförallt hur han producerar med harmonier. Så jag hade lite idéer, lite nytänk skulle man kunna säga. Att jobba mer med keyboard, alltså sound. Inte så mycket piano utan mer sound. Försöka jobba med bakgrunder, sampla och göra loopar. Jag tänkte att nu ska jag ta ett steg här. Det är väl så man kan sammanfatta det. Jag kunde dela upp det idémässigt med tre teman.

Anders fortsätter att berätta om det befriande med att kunna arbeta helt självständigt.

– Det här är väldigt viktigt. I och med att jag de senaste tio åren haft eget bolag och de senaste fyra plattorna även tagit på mig studiojobbet. Jag åker inte ner till Agges studio i Södertälje [Björn Aggemyr, förf. anm] Jag har varken råd eller tid att försöka spela in lite några kvällar och sen går det lång tid mellan gångerna. Jag skulle aldrig kunna göra de här plattorna om jag inte kan sitta själv och jobba hundratals timmar. Det går inte i en studio. Mycket av den friheten jag har sedan jag blev pensionär. Jag har inga uppdrag på den grafiska sidan längre och kan bara ägna mig åt musiken. Då kan jag ägna så mycket tid för att få det rätt.

Anders gör sedan en jämförelse med hur inspelningsprocessen fungerade på 80-talet:

– Då skrev man låtar, en låt klar, en till låt klar, gick in i en studio, en låt klar, blev det bra, ja, sådär, men ok vi köper det… Då hade man aldrig tid att tänka. Kanske skulle man gjort ett annat arrangemang. Kanske skulle man gjort lite annorlunda sättning. Men det blev ju ok ändå, jag klagar inte. Men nu med teknikens hjälp kan man sitta och göra om. Välja och vraka, byta ut partier, det låter bra men passar inte i den här låten, jag ska nog spara och använda i en annan. Så den friheten har nu gjort att jag kan jobba som jag gör.

Det är ett intressant samtal om musiken och den kreativa processen som Anders berättar öppet om. Jag frågar om hans egen studio hemma.

– Trummor och sånt spelar vi in i replokalen. Då kör jag in det på en iPad, fyra kanaler. Sen tar jag med det hem och kör in det i Logic. Och om det ska vara några jättehöga gitarrer eller saxofon, tar vi även det i replokalen. Men all sång spelas in hemma hos mig.

Vi pratar vidare om att det är kul med ett projekt som sträcker sig över en längre tid. Även att det sparas mycket låtar. Anders nämner då att det finns så mycket musik som ska ut. Om det blir vanliga CD:s eller bootleg-format är han inte säker på. Han nämner också att det finns många engelska låtar som skrevs innan 1971. Men allting handlar om tid. Man måste ha tid.

De gamla engelska låtarna. Hur skulle du vilja spela in eller framföra dem idag?

– Det är lite olika för det är inte säkert att jag kommer ihåg melodierna exakt. Vissa melodier försvinner. De finns ju inte inspelade. De finns här i hjärnan. Vissa låtar vi körde då, jag och min kompis Nicko, vissa är hur klara som helst, dem glömmer jag aldrig. Men vi vissa fall har man kanske bara temat, versen, refrängen, medan vissa mellanspel är helt bortglömda. Då får man erfarenhetsmässigt tänka: “Hur tänkte jag här?” Det är lite kul, för många av de låtarna är så lika varandra. På 60-talet så kunde du inte så mycket. Man var påverkad av The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks och The Animals. Sedan kom Dylan och så. Nu har du påverkan av hundratals artister. Då hade man inte så många. Man skrev allting i ungefär samma form. Så om man kör dem nu så vill man nog lägga till lite. Mera arrangemangsmässigt. Vi får se, men något ska jag göra.

Anders berättar vidare om gamla kompisen Nicko som han spelade med på 60-talet. Om att han nu bor i Los Angeles. Han var hem till Sverige för något år sedan och då träffades de igen. De pratade om att kanske göra något igen. Anders nämner också att det ligger mycket nostalgi i det hela och man kanske ska göra det när man inte har något annat för sig. 

Jag kommer att tänka på att Anders aldrig varit särskilt nostalgisk. Ser man Anders och hans band live så kan man räkna med lite annorlunda arrangemang på många låtar. Anders blickar alltid framåt och söker nya uttryck.

– Det finns ju en förklaring till det. Det är ju att jag väldigt tidigt, redan på tredje skivan Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på bryter helt. Då har Henkan [Anders Henriksson, förf. anmn] producerat Din barndom skall aldrig dö och Ramlösa Kvarn och det var ju pop som det var på den tiden. Och sedan säger jag tack, jag vill göra det här själv. Då säger Mats Olsson som var orkesterledaren och chef för CBS “nu gör du det här väldigt avskalat.” Det blev en brytpunkt då. Den blev ju inte mottagen så positivt direkt. Det är inte förrän nu som folk börjar tycka att “måsarna” var en väldigt cool platta och att han vågade göra så på tredje plattan.

– Sedan gick jag tillbaks igen på fjärde plattan och det blev varken hackat eller malet. Då tog jag en paus och sen började jag experimentera. Då kom Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard, blev lite punk. Sen blev det reggae och lite soul. Sedan kom countryrocken. Jag har hela tiden försökt hoppa mellan det man tycker om. Det beror ju på att jag kunde. För det fanns ju ingen form som hade fungerat och genererat en guldskiva. Då ett skivbolag hade kunnat säga nu får du hundratusen i inspelingsbudget, nu gör du likadant igen. Jag fick alltid försöka hitta nya vägar. Och sedan har jag varit nyfiken.

Anders kommer in på Frank Zappa. Under 80-talet så blev han väldigt inspirerad av Zappas sätt att jobba med arrangemang och sound. Anders berättar att han tog många idéer från Zappa. Även att Philip Glass inspirerade när datorerna kom. Arbeta med sekvenser och loopar.

– Jag har alltid varit väldigt förtjust i att jobba med ljudbakgrunder. En bra lösning är att ta lite och blanda, blanda upp det med det man är bäst på. Den musik som folk känner igen.

Då kommer jag direkt att tänka på det som verkligen kännetecknar Anders F. Rönnblom: rösten och texterna. Anders sätt att frasera och hans otroliga lekfullhet med ord. Han följer inga regler och har ingen vistradition i sig. Han beskriver sin skapandeprocess.

– Jag har ju ett annat perspektiv. Jag jobbar hela tiden med trummor, trummisen är den viktigaste för mig. Att jobba med rytmiken. Att formulera och frasera text när man har rytmiken och man vet att man har och kan arbeta med synkoper. Då blir poesin mycket roligare. Dylan är ett fantastiskt exempel på det. Han kan vända på ord i baktakt, så kallad “back phrasing” . Det där är något som man gör omedvetet när man har jobbat på länge. Så sker det där utan att man tänker på det. Att skriva texter är ju något speciellt. Det märkliga nu när jag dels har tid och tydligen har mer uppe i skallen och har mer erfarenhet och har tänkt mer på saker och ting. Förut skrev man väldigt snabbt och fick ihop en text. Jag kan tycka att många texter från 80-talet är lite sådär, de är charmiga men jag skulle inte göra det idag. Jag och Stina Berge brukar prata om hur mäktiga ord är. Och att man måste vara lite rädd om dem. Inte använda dem för mycket. Samtidigt som man ibland respektlöst kan använda ett ord. Nu på morgonen så skrev jag en text till nästa platta, en ganska allvarlig text men jag får in ordet pannkakssmet. Jag har massa lines som ska sluta på diskret, het och evighet. Så var det ett ställe där, det kanske var evighet och jag tänkte det blir ju banalt. Kan jag inte hitta något annat? Då skrev jag pannkakssmet och det är helt ok. Det var ett exempel på hur man nästan respektlöst kan använda ett ord. Jag brukar värdera ord i förhållande till musikstilen. Hur ska det här framföras. Det var som när jag skrev Tambourines & Lovers. Jag tänkte: “Kan jag kalla den för det här?” Nu när man kör den live så blir den så otroligt mäktig. När man börjar själv och så kommer “tambourines and lovers” så naturligt. Där var jag skeptiskt till att använda de orden och kalla den för det.

Anders har alltid lyckats få in engelska ord i sina texter och det låter bra. Det kan ju annars låta lite töntigt om man blandar ihop engelska och svenska i låttexter. Men för Anders har det alltid fungerat “Dumbfuck möter Dumbfuck”.

– Vet inte riktigt varför. Det är väl för att jag väljer de rätta tillfällena och de rätta orden som passar in innehållsmässigt. Då blir det inte töntigt på det viset. Jag har läst mycket engelska. Jag skrev ju också en internationell konsttidning i tio år på engelska. Jag har läst otroligt mycket lyrik på engelska. Det ligger lite naturligt att jag får till vissa saker. Det är inte som att: “Oj, här kom det engelska.” Det kommer naturligt.

Anders kommer att tänka på att han fått höra att han skriver så mycket om Jesus. Folk har frågat om han är religiös.

– Det är så otroligt lätt att ta till Jesus när man ska göra något med styrka. Jesus eller Gud. Det behöver inte betyda mer än att här menar jag allvar. Många säger att det är så svårt att skriva en text. Ja, är det svårt att prata? Har du något intressant att prata om? Pratar man om samma sak varje dag. Då kanske du skriver samma text. Det behöver inte vara så svårt. Jag köper kvällstidningen och direkt ser jag saker som är konstigt och skriver ner. Sedan gör man en låt. Det tar aldrig slut – det finns alltid bränsle.

Vi kommer in på lyriken i den pågående trilogin. Anders sylvassa sätt att beskriva det politiska klimatet och vår ständigt uppkopplade samtid. Jag nämner låten Så lycklig där huvudrollsfiguren kastar macka med mobiltelefoner.

– Jag hoppas folk förstår det där. Kanske inte alla som förstår det där med att kasta macka. Men jag såg framför mig hur hon sitter där: “Jag är trött på det här, hur många mobiler har jag.” Surrealismen är så lätt att komma in i faktiskt när samhället ser ut som det gör. Det är inte så svårt att hitta lite kluriga, konstiga vinklar på saker. Och sedan skruvar man till det lite mer.

Anders pratar vidare om att sista delen i trilogin som är väldigt privat. Där kommer texterna vara mer raka, mer basic. Sedan nämner han att titlarna på varje del fungerar som programförklaringar. Han nämner också att titeln på första delen, “The Caviar Pizza Man is Back, har funnits som titel väldigt länge men inte blivit av förrän nu.

Jag vill prata mer om texterna och karaktärerna som dykt upp genom åren. Jag nämner att det känns som att man är med i en subkultur när man lyssnar på Anders musik och får besöka platser och människor. Hur han arbetar med just det.

– Man underlättar lite för folk genom att placera in dem. Stefan Sundström har ju Jan Banan och Sabina. Folk får ju ett kännetecken där. Då blir det lättare att applicera bilderna. Men det har inte hänt så mycket. Rambo Boy har kommit igen och några andra typer som Voodoodamen.

Vi pratar till sist om den analoga inspelningstekniken som fanns förr. Hur den var så begränsad men många band lyckades ändå skapa fantastiska skivor. Om hur effektiva The Beatles var i studion. Att Anders vill tillbaka till en analog 70-tals känsla. En avslutande reflektion blir ändå att saker och ting är bättre idag.

– Det är så mycket som har förändrats i branschen. För mig är det roligare och intressantare nu. Att vara själv och inte ligga på något bolag. Jag säljer faktiskt mer skivor nu än på 90-talet då jag låg på ett litet svenskt bolag. De nådde aldrig ut och hade aldrig råd att nå ut. Och man kunde inte nå ut då heller. 80-talet är lite skillnad för då var det lite mer intensivt skivbolagstänk. Då kunde man synas i vissa tidningar, radion spelade en mycket och kom det en platta så spelades flera låtar från den. Sedan hade man singlar som låg i “heta högen.” Men det är roligare nu, mycket roligare. Du behöver inte tillfredsställa något skivbolag.

Besök andersf.com för mer information och turnédatum.

Text: Mikael Grönlund